De flesta karriärer som varat i mer än 20 år har oftast en början, en mitt och så småningom – ett slut. Sen finns det dem som trotsar tidens lagar och regler. För 37-åriga Joshua Skoglund Mkandawire, även känd som Chapee och ena halvan av duon Chapee ’N’ Chess, har motgångar och envishet lett till en karriär med två olika ändar. Ett då och ett nu.
Som en del av den mytomspunna hiphop-duon Chapee ’N’ Chess började Chapee redan i början av 90-talet att rappa, dj:a och producera tillsammans med några av genrens pionjärer ute i Hagalund, närmare bestämt höghusområdet känt som Blåkulla. En plats som utgjorde den kreativa hubben för individer som Navigators (David Jassy och Andrés Avellán), Cherno Jah och DJ Boogie. Det var också här som Chapee träffade Abidaz, som han senare skulle bilda duon Chapee ’N’ Chess tillsammans med. De båda träffades när de studerade engelska som hemspråk med sin brittiska lärare Ellen. Det var där och då de lärde sig både språket och så småningom att rimma på detsamma. På väg hem från skolan brukade Abidaz beatboxa och Chapee la sina första rim. 1993 står han på scen i en talangtävling, med DJ Boogie, David Jassy, Andrés och Cherno vid sin sida. Chapee är tolv år gammal.
– Just de fyra personerna var väl de som hjälpte oss mycket i början med inspelningar och vägledning och hade väldigt bra koll rent allmänt, samtidigt som de var grymma emcees och dj:s. För oss var de allt. Vi hängde alla i Hagalund så när det var Solna-fester så var de dom som höll i det och då fick man kanske köra en låt. Det var inte lika stort som det är idag… Eller, det var stort på ett annat sätt. När det var events såg alla till att vara där men idag är alla mer selektiva med vad dom lägger sina pengar på eller vad dom väljer att se.
Som duo blev Chapee och Abidaz tidigt uppmärksammade av andra rappare och 1997 ledde det till ett samarbete med numera bortgångna producenten Christian Falk och DJ Sleepy på låten ”Life”, då verksamma under namnet Lil Pro & Chess. Året därpå fick man medverka på den legendariska samlingsskivan ”Sidewalk Headliners” och gjorde samarbeten med Blacknuss Allstars och Robyn. De är 16-17 år gamla. Hypen börjar byggas upp.
– Jag tror alltid vi var annorlunda från andra artister. Det var dels ett sätt för våra rastlösa själar att ha något att göra och vi höll väl oss borta från massa annat skit genom att vara i studion hela tiden. Så vi hanterade det bra, men vår grej var aldrig popularitet. Det har alltid funnits en del av hiphopen som var så på 90-talet, folk som släppte grejer men än idag vet man inte riktigt vilka det var. Ibland kommer det fram att han var mixare, han var iranier… du vet, man trodde alla var svarta. Men för oss var det att vi gillade det här underground-tänket, popularitet var nästan något som var töntigt. Än till idag tror jag att vi har hållit oss borta från vissa saker. Men idag ser det ju annorlunda ut, förut var det inte så viktigt vem som släppte en låt men nu vill folk veta det mesta om en innan för att veta ”varför ska jag lyssna på den här snubben”, liksom. Folk går mycket på vem personen de lyssnar på är, mer än om det är bra. Det är därför man idag kan sälja musik på att du är en skön snubbe eller bara rolig, som den här komikern…
”Man’s Not Hot”?
– Exakt. Han är ett bra exempel på hur det är och det är inget konstigt, ibland finns det perioder när allting är så seriöst och då kan det vara skönt med någon som är så. Det var som han som gjorde alla Michael Jackson parodier och blev stor, jag kommer inte ihåg vad han heter…
”Weird Al” Jankovic?
– Ah jag tror att det är han. Idag handlar popularitet om något helt annat och större. Men jag tror att vi hanterade det ganska bra, för det var inte samma känsla av popularitet, det märktes inte så mycket. Så det var inte att man gick ut och fick hybris. Man blev väl mer uppmärksammad av andra artister och de kretsarna än av industrin. Men det passade oss, vi var väl inte redo för något stort kändisskap. Sen gjorde vi några tv-inslag med typ ZTV här och där och man hamnade i lite tidningar vilket var kul, men det fick oss bara att vilja göra mer med musiken och inte ta skolan lika seriöst. Vi offrade väl all vår tid till musiken, även fast det inte hände så mycket under en viss period för att vi var väldigt bestämda kring vad vi ville göra och det är vi än idag. Det kan krocka ibland när man ska jobba med större bolag för att de kanske har en agenda eller en plan de vill jobba efter.
– På det sättet har det här projektet varit väldigt villkorslöst och anledningen till att jag valde namnet ”Brutna mönster” är för att det känns som att nästan alla låtar bryter vissa mönster kring hur det ska vara eller förväntas låta. Och att jag har tagit in live-musiker och producerat allting själv förutom två låtar av tolv spår.
Att Chapee är en begåvad emcee har många vetat sedan länge, men att han började snickra beats tillsammans med en av Sveriges mest framgångsrika producenter, Roc Nation-signade Can ”Stress” Canatan, är det kanske få som har koll på.
– Jag började ju dj:a och jag minns att det var innan man hade beats, det man gjorde var ju det som ungdomarna gör idag och tar från YouTube medan vi tog från vinylerna vi köpte. Sen med tiden öppande kommunen i Hagalund en studio och det var då jag, Stress och Abidaz, han kan också producera ska folk veta, började i samma veva. Så vi gjorde ganska mycket grejer separat och i ganska olika stilar, men vi hjälptes ju åt och lärde av varandra. Så vi började tidigt, jag tror det var 94 eller 95 när vi var 13-14 år. Än idag kan jag och Stress träffas upp och bolla saker, så det är kul att man har den hobbyn tillsammans. Att vi ändå har fortsatt.
Men efter ”Sidewalk Headliners” gick det tungt. Duon uteblev från albumturnén, hamnade i kläm med skivbolag och när den svenska hiphopen klev in i 2000-talet hittade man aldrig sin plats i en era och ett sound som hade förändrats.
– Vi gillade inte den vändningen inom hiphop som 2000-talet kom med. Det var en helt annan grej. Vi var fortfarande kvar i vårt jazziga underground-stuk och sen var det lite strul med skivbolagen, det började gå neråt i och med digitala tjänster som Napster… De satsade inte på samma sätt och vi hamnade väl i något slags vakuum. Men vi fortsatte såklart att göra musik, det var bara att vi inte släppte något. Jag har en polare som har en hel disk med mp3:or i sitt Playstation, jag har försökt tjata på honom, haha. Så vi slutade aldrig med att skapa eller skriva, det var mer att vi kände att vi inte riktigt passade in.
Vad som formar en artists karriär är förutom talang och hårt jobb något som är betydligt svårare att påverka själv – timing. Efter ett drygt decennium i en gråzon kommer Chapee i kontakt med skivbolaget Soblue Music genom Stress. Den senare har något år tidigare fått ett kontrakt med Jay-Zs bolag Roc Nation och ägnat mycket tid åt att försöka få in låtar åt stora amerikanska artister, men har nu påbörjat arbetet med sitt egna album ”Playlist”. Året är 2011.
– Sen tog det fart när Stress höll på med ”Playlist” och han sa: ”Vi gör något. Ni borde göra en låt på svenska”. Jag tror vi gjorde låten, ”Banka skiten ur”, samma dag. Abel (Abidaz, reds anm) gjorde ”Gatan” också och jag kände där och då att jag hade mer att lära mig på svenska för jag var så van att skriva på engelska. Det tar tid att hitta sig själv på ett nytt språk, även om man kan prata det. Så jag tog ett steg tillbaka och lät Abel köra sin grej för alla vi kände att han låg på en egen nivå. ”Gör ett album så kan vi gästa så länge”, för jag ville fortsätta skriva på engelska. Så vi gick aldrig isär, vi kommer alltid jobba ihop, det var bara att vi gick lite olika vägar och hade varit med om olika saker. Det var inte mer än rätt att han fick berätta sin historia.
Chapee börjar lägga gästverser på svenska, bland annat på Stockholmssyndromets ”Lårparti del 1” och på en gemensam spelning träffar han producenten Fredrik Halldin, även känd som Tommy Black, och påbörjar så småningom arbetet med den engelskspråkiga EP:n ”Mode7ty”. Men saker blir inte som man tänkt. I takt med att SoBlue får stora framgångar med Kartellen och Abidaz, börjar man rikta fokus på den svenska marknaden och sina två huvudakter. Chapee och Tommy Blacks projekt hamnar i skymundan och vad som var tänkt att släppas 2014 ska dröja två år till innan det når dagens ljus.
– Det var inte helt rätt plattform för oss och blev lite dålig timing med det vi höll på med. Det var väl bra att vi fick igenom det till slut, men det var väl inte så helhjärtat från bolagets sida. De hade andra prioriteringar helt enkelt.
Jag vet att du inspirerats mycket av just Stockholmssyndromet när det kommer till att skriva på svenska?
– Självklart. Det är för att de har en skön frihet i sitt sätt att leverera. Du vet när man hör att folk har roligt i studion. Sånt tycker jag om. Att man hör att det kommer från dem själva. Vi hoppade ju på den här ”Lårparti”-remixen och Marre känner min brorsa sen de var yngre och hade gruppen Supersize. Marre är skitduktig på engelska och brorsan också. Så dom fick mig att skriva mer på svenska. Stockholmssyndromet gjorde väldigt mycket för svensk hiphop tycker jag, de visade att man kan göra sitt egen shit.
2018 är det en något härdad rappare som efter 25 år ska släppa sitt första soloalbum och sitt första projekt på svenska. I Epicenters moderna tech-lokaler tar Chapee en klunk kaffe och stryker sitt vältrimmade skägg.
– Jag var inte nöjd med någonting jag skrev på svenska förrän på senare dagar när jag hittade mitt röstläge. Jag höll på mycket med att hitta röstläge, för på engelska vet jag exakt var jag ska ligga rent tonmässigt. På svenska lät jag jätteannorlunda. Till det här projektet hade jag redan utvecklat det vilket gjorde det mycket roligare att spela in.
– Jag har ju varit mera en gästartist på svenska också. ”Egna våg” är typ min första egna låt på svenska. Gästgrejer är roligt, men då är det oftast ett färdigt upplägg. Det här har verkligen varit från min värld och på svenska blir det väldigt naket. Folk har sagt till mig ”Jag visste inte att du kände så”, haha!
Ja, det är en ganska härdad och ärlig stämning på det här albumet, något man kanske inte har förknippat med dig när du kört på engelska. Kommer det mer naturligt när man skriver på svenska?
– Det är väl grejer som jag har berättat för folk i min närhet men nu får jag chansen att säga saker rakt ut som folk kommer förstå på en gång. Man har ju lärt sig the ropes i branschen och sett saker för vad de är, vilket är lite tråkigt, det var mycket roligare när man var ung och naiv. Nu ser man igenom saker. Man blir cynisk.
– Det är också det här med albumform, då vill man berätta saker. På en EP eller en singel kan du göra saker som inte handlar om någonting men på ett album tycker jag att det ska finnas ett koncept och innehåll. Jag valde att skriva mycket om erfarenheter för om jag kan berätta för folk vad jag har gått igenom så är det lättare för dem att förstå var jag kommer ifrån och varför jag gör det jag gör.
Du har varit med om en hel del motgångar och har bl.a. låtar som just ”Motgångar” och ”Vem kan man lita på”. På ”Då till nu” säger du ”Av vissa folk vi sågs som djur, hiphop var en svår kultur / Gjorde feta låtar men, fick alltid återbud / Återbud ledde till återfall med nån flåsig brud / Alltid vart i playoffs, vissa såg till att man åkte ut”
– Vi sågs väl som lata snorungar som bara vill hänga i studion och röka weed. Vara aggressiva. Det fanns en stereotyp bild av oss specifikt, för vi hade ett rykte om oss. Folk såg ner på en och man märkte av det, men man brydde sig inte. Vi visste vad vi höll på med. Sen att det var en svår kultur var för att det var svårt att få ut sitt material och komma framåt utan de här digitala plattformarna som finns idag. Då behövde man bränna skivor och grejer. Det var väldigt tufft, om man inte var backad av ett skivbolag såklart.
– Vi var kanske på fel plats vid fel tid. Hade vi varit i New York under den tiden hade det kanske varit en helt annan historia. För vi var på en väldigt hög nivå och det fanns många vi kunde mäta oss med rent internationellt, det märker jag till och med nu när jag går tillbaka och lyssnar. Det var inte heller så stort och så accepterat som det är idag. Då menar jag inte bara inom branschen utan av folk runt omkring en. Och vissa av dem kommer idag och säger ”ey fan, jag har lyssnat på dina grejer..”. Och det är lugnt. Om det tog 15 eller 20 år för dem att haja det så fine, det är bara kul att de kom till den punkten.
– Vi har alltid varit däruppe i toppen, rent skillsmässigt. Och vi har alltid varit nära på att få igenom saker, men sen är det alltid någon som sitter och sätter stopp. Det kan vara vad som helst som gör att folk drar i vissa trådar och gör det svårt för en, det vet man inte vem det är eller varför. Det är lite det här Zlatan-syndromet… I vissa avseenden kanske vi helt enkelt var för bra för att folk skulle vilja släppa in oss. Att de kände sig hotade. Det märktes många gånger i samband med samarbeten osv. När jag har varit med på features så brukar jag vara ganska snabb på att leverera, men sen har jag märkt att folk har gått tillbaka och ändrat sina verser och plötsligt låter det bättre än mitt. Det är mycket sånt. Artister har sina egon.
– Min trygghet i musiken är att jag vet vad jag går för och vilken nivå jag är på. Så jag har aldrig riktigt gått runt och bekymrat mig över någon annan i Sverige, men jag ser artister som gör det och jag tycker synd om dem. Sen använder många musik som en revansch också. Jag har aldrig haft det problemet för folk har alltid trott på mig. Det kanske är därför jag gör den musik jag gör. Jag behöver inte få den bekräftelsen.
Tror du att det är det som gjort att du, trots frustration och motgångar, inte blivit bitter?
– Ah, exakt. Jag tror att det beror mycket på att jag har fått mycket bekräftat från min omgivning. Det kanske till och med är det som har gjort att jag har varit för laid back och softat för mycket. Det kanske hade varit bra om någon hade sagt till mig ”fan du är så jävla keff asså!”, haha. Sen är det en del av min personlighet – jag har lärt mig mycket från min far och hur han hanterar framgång eller motgång, man måste vara stark i den här branschen och acceptera att det inte alltid går ens väg. Det här med att förtjäna något finns inte i musikbranschen. Du förtjänar det när du är där.
– Jag tror också att i min ålder så vill jag inte förespråka saker som gör att folk tar dumma beslut. Det finns ju den sidan av musik också, folk tar till sig det man säger. Speciellt nu med svenskan för då hör de verkligen vad man säger. Så om jag sitter och snackar om att röda weed hela dagarna… Även om det är en skön grej! Ibland vill man bara säga det. Men då är det det som dem snappar upp. Och kruxet för mig med att skriva på svenska är hur jag ska få det att låta coolt. För jag tyckte inte det lät coolt i början. Vilka ord ska man använda? Vilka ord ska man inte använda? Det finns ett fåtal som lyckas. Abidaz kan få vilket ord som helst att låta coolt…
Som Mwuana säger: ”Svårt att flowa för en svenne, för mycket konsonanter”…
– Haha, ja men du ser. Det är svårt och det var en utmaning att skriva det här projektet. Jag tror det är därför folk använder så mycket utländska ord i dagens låtar. Det är allt från arabiska till turkiska som man lägger till för att krydda språket. På engelska är det mycket lättare för det finns så mycket synonymer. Jag har inte så mycket slang på den här skivan heller. Jag tror jag och lillbrorsan (Jeffro, tidigare C.U.P., reds anm) gjorde klart slanget på ”Hajar Meych”, det var ”här får ni alla jävla slangord som finns”, haha.
– Målet med den här skivan också rent text- och musikmässigt är att nå ut både till en ”svenskare” publik, då tänker jag rent geografiskt, och även att folk i orten eller med andra bakgrunder ska kunna relatera till det samtidigt. Abidaz lyckades väldigt bra med det på ”Råknas”. Nu är ju ungdomarna idag mer sammansnärjda, förut var det mer att turkarna lyssnade på techno, araberna på det där, eritreanerna… Nu är alla i samma båt kan man säga. Så det är kul. Det är såklart mycket lättare för mig att nå ut till de äldre och det jag måste tänka på är att hålla mig fräsch rent musikmässigt för att nå ut till de yngre.
Är du en nostalgisk person? På ”Så jag vill ha det nu” säger du ”Jag ser mig omkring och ingenting är som det var förut / Är saker bättre nu? Jag tyckte det var bra förut”
– Jag älskar den nya musiken som kommer ut och börjat förstå den mer och mer. För man ser unga som lyssnar och man inser att ”that’s the shit right now” och det är bara att hänga med. Och det är skitmycket bra grejer. Det är bara att jag gillar att skriva texter och stories så det blir mer att jag får skala av mig själv. Jag skulle vara med på en låt som jag fick ett beat till och så frågade jag artisten ”vad handlar låten om?”, han sa ”var bara ignorant”, haha. Och då blev det plötsligt skitsvårt för mig, du vet, att snacka om ingenting egentligen. Men jag skrev min text och den blev jävligt bra, det var bara lite kul när jag fick det meddelandet. Så det är ett annat tänk nu men jag gillar det.
– Jag dj:ar ju en del så jag följer med i de stora släppen i USA och jag kan lyssna på Young Thug liksom. Det var en låt som jag gillade som är ganska hatad och jag visade den för en som är yngre och han bara ”Va?! Hur kan du gilla den här?!”, haha. Ge mig en chans att komma in i er era! Haha.
Vilken låt var det?
– Det var den här 69… (6IX9INE – ”Gummo”, reds anm) Han som ser ut som en galning och skriker. Det beatet är ju sinnesjukt. Han påminner mig om en ung, ny ODB i dagens era. Jag gillade videon också, det var lite som vi var förutom håret kanske… Men attityden.
Ja, många unga gillar ju mycket ignorant hiphop men samtidigt fanns det gott om det på 90-talet också så det är inget nytt?
– Ja, ja, det är inget nytt. Men jag tror det har blivit ett glapp mellan generationerna och jag tror alla känner av det. Antingen är man i 40-årsåldern och bitter över allting, eller så är man 20 och tycker alla över 40 är gamla och inte hajar någonting. Så det är ett glapp där men det coolaste är när man kan hitta en brygga. Det är därför jag tycker om att jobba mycket med yngre, för det finns ingen ålder när man är kreativ.
Intervju: Malkolm Landréus
