Under fjolåret har Stockholms-duon Chalo Neruda och Gonza Beats börjat synas och höras allt mer och mer. I våras släppte de första singeln ”Get Lifted” och har sedan dess släppt den fristående låten ”Peace of Mind” samt andra singeln från #TheNameEP, ”Night Is On My Mind”. Kingsize har träffat grabbarna för deras första intervju inför debutsläppet.
Paulo ”Chalo Neruda” Guzman och Gonzalo ”Gonza Beats” Solar Muñoz är båda födda 1992 och har rötter från Chile. Båda fastnade tidigt för musiken och när de träffades på Fryshusets raplinje klickade de, föga förvånande, direkt.
– Första dagen. Det var liksom ”var kommer du ifrån? Chile? Aa. Okej!”, connection liksom, haha, berättar Chalo Neruda.
Chalo Neruda har den senaste tiden jobbat med flera olika producenter och bland annat varit aktiv med låten ”Rooting For The Top Of The Steps”, som producerats av Lue Goods och släpptes i september förra året. Innan dess har han figurerat på diverse open mic-events och deltagit i cyphers med bland annat just Gonza Beats och gemensamma vännen Penga Per. Gonza har bland annat släppt sitt egna remix-tape ”Gonza Remixes I” och producerat just Penga Pers nätplatta ”Den fräscha prinsen av Saltsjöbaden”.
Tillsammans är de kända som The Name – ett fräscht samspel mellan old school-element och lyrikbaserad rap där budskapet är enkelt: att sprida kärlek.
Berätta när ni började och varför.
C: Jag började rappa när jag var 15 år. Innan det brukade jag rita serier till hiphopmusik och jag fick ingen inspiration om jag inte lyssnade på musik. Sen fastnade jag på en rappare och bestämde mig för att jag var tvungen att börja rappa. Jag var tvungen att skriva och få ut allt, annars mådde jag inte bra. Det var så det började för mig och efter det köttade jag bara på och skrev en massa texter. Varje vecka köpte jag ett nytt skrivhäfte som jag fyllde med massa texter. Sen tipsade min kompis mig om raplinjen på Fryshuset. Först var jag tveksam men när jag kollade på kursen så kändes det rätt. Det var det bästa valet jag någonsin har gjort. Sen träffade jag Gonza och nu är jag här.
G: Jag har alltid hållit på med musik, ända sedan jag var liten. Men själva beatmakandet kom nog i början av gymnasiet. Jag sökte Fryshuset för att min brorsa hade gått där innan. Han höll på en del hemma så jag blev mer och mer intresserad. Sen började jag pilla lite själv. Men det var på Fryshuset det startade, då köpte jag en Mac och började kötta.
Hur lång tid tog det innan ni bestämde er för att göra det här på allvar?
G: Ganska lång tid egentligen. Det här är ju vårt första projekt, så det är väl inte förrän senaste halvåret tror jag. Då har vi verkligen kört 100 procent och slagit ihop våra huvuden och kört. Men vi har hållit på ända sedan gymnasiet. Jag tror att eftersom vi blev så bra vänner så har vi hela tiden tänkt att vi ska göra något, även om vi inte riktigt var där än. Men som sagt så är det först nu senaste halvåret vi har tagit tag i det.
C: Annars har vi alltid varit på samma sessions och jag har alltid varit i Gonzas studio. Jag älskar hans beats och vi har spelat in några saker då och då som har fått stor hype i skolan, men inte mer än så innan i år.
Namnet The Name, som är namnet både på EP:n och er som duo, finns det någon tanke bakom det?
C: Tanken bakom namnet är att det inte finns någon tanke, haha. Det var mer att han heter Gonzalo och jag heter det i andranamn, sen behövde vi ett namn och så… blev det The Name, haha. Det blev ”namnet” bara, bam, det är klart! Vi gjorde det enkelt för oss.
Konceptet på EP:n är att allting utspelar sig under en dag. Hur kom ni på den idén?
C: Jag kom på den idén i gymnasiet. Då skulle vi komma på ett projekt och jag tänkte att han har ett par beats och jag skrev lite texter jättesnabbt. Då tänkte jag att vi kanske kunde sätta ihop ett mixtejp som utspelar sig på en dag. Vi hade en låt som handlar om att vakna till exempel… Men vi utvecklade aldrig den idén förrän nu.
Har ni någon slags förkärlek till konceptprojekt eller var det mer att det blev så?
C: Nä, alltså jag är ett stort fan av konceptalbum så därför tyckte jag att det här var en jävligt soft grej. Jag vill att en EP eller ett album ska vara precis som en jävligt bra film eller story, det ska inte bara vara att lyssna på musik.
Chalo, du sa att du inspireras av rappare som Mos Def och MF Doom. Finns det några svenska rappare och producenter som ni också får inspiration från?
C: Ja, en artist som inspirerar mig och har inspirerat mig – jag hade inte varit här utan honom– är Aaron Phiri från Hearin’ Aid. Han är galen. Varje gång jag träffar honom blir jag sjukt inspirerad. Sen är han den sjukaste rapparen i Skandinavien, ever, haha. Så han ser jag upp till som fan. Han kallar sig själv för Zulu Gestapo och därför kallar jag mig själv för Zulu Padawan, för jag är inte riktigt där han är och kommer alltid vara hans elev.
G: Jag har inga favoriter direkt. Jag diggade hela eran med Latin Kings och deras beats sen dag ett. Det görs ju inte samma grejer nu som det gjorde förut, men jag försöker ändå respektera det. Men allt från Masse till DJ Embee och DJ Large, alla som har varit högst liksom.
Mos Def och MF Doom är två som nämnts, men den första jag kommer att tänka på när jag lyssnar på EP:n är en soulig version av Joey Badass. Hur skulle ni beskriva ert sound?
C: Grejen med vårt samarbete är att när det känns rätt så kör vi på det. Vi gör ingen låt om det inte känns bra, utan frågar hela tiden varandra vad vi tycker låter bra.
G: Jag lyssnar fortfarande väldigt mycket på 90-tals hiphop. Speciellt Slum Village, Pete Rock och CL Smooth. Sen lite soul och jazz och så. Så där är jag liksom. Grejen med Paulo är att han lyssnar också på lite nyare grejer som du säger, typ Joey Badass och Kendrick och hela den eran. Så där tror jag att vi möts. Jag med mina beats och det jag lyssnar på och sen kommer han med sin rap. För det han skriver är visserligen old school, men man kan ändå höra den här nya eran i hans rap. Så tycker jag i alla fall.
G: Det jag kan känna om hiphop-Sverige just nu är att vi fortfarande är på samma stadie. Det är mycket politiskt och anti det och anti det. Det jag känner rent musikaliskt är att jag och Paulo inte vill göra något politiskt. Jag diggar inte rasism, men varför kan vi inte krama om varandra och visa kärlek i stället. Man vill inte vara för klyschig, men det är så jag känner.
Chalo, du har valt att rappa på engelska. Många började ju så för att sedan gå över till svenska, som Petter till exempel. Kommer du att fortsätta med det?
C: Jag började köra på svenska faktiskt, så jag gjorde tvärtom. Men jag har alltid haft lätt för engelska och det var mitt bästa ämne i skolan. Men jag tyckte att jag började låta sjukt corny på svenska och att det skulle låta så jävla mycket bättre på engelska. Men jag vågade inte riktigt i början tills Aaron sa att jag borde börja göra det. Då gjorde jag det och det blev… bra! Haha.
Många säger ju att det är lättare att rappa på engelska, håller du med om det?
C: Ja, ja absolut. Jag gillar ju att köra mycket med metaforer och grejer. Det är sällan jag verkligen skriver vad jag gör utan jag föredrar att uttrycka mig på det sättet.
Finns det någon annan tanke med det också? Att du kanske vill sticka ut när många kör på svenska, eller är det bara för att det låter bättre?
C: Dels för att det låter bättre. Men också för att man kan expandera mycket mer. Förhoppningsvis kan jag i framtiden göra turné i Europa till exempel och ta mig utanför Sverige. Jag vill inte bara stanna här utan se andra ställen och göra mycket shower.
Jag har tänkt på det där också, att nästan alla kör på svenska trots att det är betydligt större chans att lyckas utomlands när man rappar på engelska?
C: Jag tror att det beror på att många kanske inte fattar vad man säger på engelska. Många har svårt att förstå så länge man inte är övertydlig. Jag tror det är mest därför. Sen vet jag att de flesta rappare jag känner som rappade på engelska först och sen gick över till svenska är att de inte ”feelar” sig själv på samma sätt. Det var samma sak som för mig när jag körde på svenska. Jag tror det är mer en sån grej.
Vad är nästa steg för er just nu? Kommer ni fortsätta jobba på nästa projekt tillsammans eller satsa på sologrejer med andra?
C: Det beror på vad vi känner för. Jag och Gonza kommer alltid släppa shit tillsammans liksom. Och vi kommer alltid jobba med andra.
G: Jag säger som Madlib, det är en ”continuation” liksom. Jag menar, vi är vänner och bröder om man säger så. Vi kan säga att vi kommer göra en LP men, det enda som är säkert är att det kommer komma mer.
Om ni skulle börja släppa sologrejer nu, finns det några särskilda artister ni skulle vilja jobba med?
C: Som vi skulle vilja eller kan jobba med?
Haha, bra motfråga. Som ni skulle vilja?
C: Damon Frost! Jag skulle vilja göra låtar med Damon Frost. Lätt! Haha. Han är galen. Sen skulle jag säga Skizz. Jag har försökt fixa ett par beats från honom men jag blir så jävla starstruck när jag pratar med honom alltså, haha. Det går inte, jag får typ tunghäfta.
Men du har ändå haft kontakt med honom?
C: Ja, jag har snackat med honom via Soundcloud om beats och så. Men inte mer än så. Så förutom han och Damon… Vem som helst som jag diggar liksom. Sen har jag ju Lue Goods och några som jag jobbar med.
G: Ja, jag vill jobba med många. I Sverige är det nog Timbuk. Det skulle vara coolt. Både på svenska och engelska. Sen skulle jag vilja göra lite beat-grejer med typ Skizz, med hans funkiga sound. Men det är typ Timbuk vad gäller mc’s. Sjukstugan också, de gör sina funkgrejer liksom. Jag har en ljudbild med soul i mitt huvud som skulle låta dope med dom.
Skulle du vilja göra en producentskiva? Typ som Mack Beats gjorde i fjol?
G: Det har jag tänkt på faktiskt. Det vill jag göra. Jag tänkte på det mycket innan Mack Beats släppte sin skiva, men eftersom jag inte känner så många än förutom Per (Penga Per, red anm) så kommer det nog komma senare. Jag vill mest få mitt producent-game on nu och jag bollar många tankar.
Intervju av Malkolm Landréus
