”Don’t judge a book by it’s cover” brukar man säga. Det är lättare sagt än gjort när bokens framsida är dekorerad i guld, doftar gräs och har en undertitel som inte är lämplig att läsas av personer under 18 år. Denna bok är Brooke Candy, ett unikum i den amerikanska rapvärlden.
Med sina nyss fyllda 25 år är hon fortfarande ung, men har redan en intressant livshistoria att dela med sig av. Hon är född i Oxnard, Kalifornien, ett samhälle cirka fem mil från Los Angeles. Oxnard är i hiphopvärlden annars känt för att ha fostrat Madlib, Oh No och DJ Babu – men staden är det enda som knyter ihop dessa med Brooke Candy – som bodde i den rika förorten Agoura Hills.
Hennes pappa, Tom Candy, jobbade som CFO för ett av världens största porrimperium; Hustler. Efter en kort praktik hos stylisten Rachel Zoe sökte hon även jobb hos Hustler, som fotograf. Mannen bakom Hustler, Larry Flynt, ansåg dock att hon skulle göra ett bättre jobb som stylist för Hustlers skyltdockor, där uppdraget var att ”dress them as slutty as possible”. Efter att hon tröttnat på det så gick hon vidare till att strippa på en strippklubb i Los Angeles. Hon tjänade ungefär $1500 per kväll och var kvar i nästan ett år trots att hon vantrivdes. Hon beslöt sig istället för att satsa på en rapkarriär, för att hon där kunde tjäna $3000 för ett set på 15 minuter istället för strippklubbens lön på halva för 8 timmar.
Rapkarriären har också tagit fart. Hon blev först stor på plattformen Tumblr och med sin unika stil och sound lockade hon snabbt till sig intresse från flera stora skivbolag och artister som ville samarbeta (hon hade gästvocals på en låt av Kylie Minogue t.ex.). Hon har nu släppt sin EP ”Opulence” via RCA Records/Sony Music och texterna är minst sagt råa. Med sin speciella stil försöker hon ändå ta tillbaks kvinnors sexualitet och rätt att uttrycka den med rader som: ”It’s time to take the word back: slut is now a compliment / A sexy ass female who running shit, and confident” eller ”Talk about my tit size? I need to see your dick size!” från den skruvade YouTube-hiten ”Das Me”.
Att jag är fascinerad av Brooke Candy är ingen underdrift och att jag är lite nervös att prata med henne efter att ha sett alla hennes videos och hört hennes låtar. Men jag tar ett andetag, plcokar upp telefonen och ringer till Los Angeles där Brooke precis har avslutat en session med sin sångcoach.
Så, nu ska du börja sjunga istället?
– Nej, inte bara. Men jag känner att jag får utlopp för mer energi när jag sjunger. Jag kan uttrycka mig på ett annat sätt och det känns annorlunda helt enkelt. Men jag skulle aldrig kunna sjunga om jag inte fick rappa också.
Hur kommer nästa projekt att låta då? Rap, sång eller både och?
– Vänta… Gå ner från bordet! Förlåt men min hund springer runt på bordet här. Vad sa du?
Ja… hur ditt nästa projekt efter Opulence EPn kommer att låta? Rap eller sång?
– Ah! Mitt kommande album är en kombination av både rap och sång. Det finns vissa ballader och det finns en del stenhårda raplåtar. Det kommer att blandas ganska friskt, vilket jag gillar. Jag kommer att rappa verserna och jag kommer att sjunga refrängerna. Det känns som att det finns en plats för det i musikindustrin just nu, att folk gör allt själva istället för att ha med en massa gäster. Nu finns det inte så många artister som kan hantera både och nu känner jag och jag anstränger mig för att verkligen lyckas med det och prestera bra. Jag vill gärna nå ut till folk som vanligtvis inte lyssnar på rap, folk som kanske lyssnar på pop annars.
Hur kom det sig att du började rappa? Agoura Hills sprudlar inte direkt av den musiken kan jag tänka mig?
– Jag växte upp med att lyssna på rap. Jag har två äldre bröder som båda var väldigt inne i rapmusik och de fick mig att lyssna på den bästa rap som skapats. Jag tycker att rap nu för tiden står still, det är inte som det var en gång i tiden. När jag var yngre lyssnade jag på Wu-Tang, Biggie, 2pac, Lil’ Kim, Jay Z, Foxy Brown, Nas och allt det där. Nas och Lil’ Kim skulle jag säga är mina största influenser ändå.
På tal om Lil’ Kim så är ni båda väldigt unika när det gäller rap, personlighet och stil. Jag funderade lite kring din ”persona” som är väldigt speciell. Hur mycket av det man ser i videos och hör i låtar är du och hur mycket av det är Brooke Candy – artisten?
– Jag tror att folk har en uppfattning om mig att jag är ganska intensiv och hård, men så är det ju så klart inte när jag är själv. När jag möter folk privat så får jag ofta samma reaktion: ”Oh my God! You’re so nice! I never would have expected it!”. Visst, jag är intensiv, men det är nog inte så farligt som folk tror. Samtidigt är jag alltid mig själv, även i låtar. Jag använder inget alias – Brooke Candy är mitt namn och jag spelar ingen roll, jag bara uttrycker mig själv.
*tut tut tut* säger det i telefonen och samtalet bryts. Det känns nästan passande efter hennes sammanfattande svar över hur vem Brooke Candy är, men jag känner att vi är långt ifrån klara. En dålig telefonledning ska inte vara något hinder. En dryg timme senare får vi tag i Brooke igen, nu med ny energi låter det som.
– Alex? Brooke här!
Hej igen! Vad hände egentligen?
– Jag vet inte, det bröts. Då passade jag på att äta lite mat, så nu är jag med igen. Vad pratade vi om?
Vi pratade lite om din persona och din stil. Du har en unik stil och jag vet att du innan har sagt att bl.a. Lady Gaga och Carmen Electra har härmat dig. Känns det som att många vill kopiera dig?
– Ja, men det känns ganska irrelevant nu faktiskt. Allt går i cykler ändå. Även om jag kanske är unik i min stil så har jag inspirerats av andra artister och musiker innan mig. Så om någon inspireras av mig så är väl det helt okej antar jag. Jag anser att imitation är den mest ärliga formen av smicker ändå. Det motiverar ändå mig att utvecklas och testa nya saker, gå vidare till nästa grej. Det får mig också att inse att jag faktiskt gör något rätt, när någon säger att jag inspirerar dom eller att jag tydligt kan se på någons stil att de fått det från mig. Det är en komplimang.
Det har varit ett stort intresse kring dig i några år och en stor hype på nätet vilket har lett till att flera skivbolag har kontaktat dig, men du väntade till 2014 med att signa till RCA/Sony Music. Hur kom det sig att du väntade så länge?
– Jag väntade för att jag ville prata med de högsta hönsen. Efter ”Das Me” och ”Everybody Does” så träffade jag flera skivbolag, men då träffade jag A&Rs som jobbade där. Jag visste att om jag väntade och fortsatte att jobba så skulle jag få träffa med de som faktiskt bestämde, vilket jag fick göra till slut. Varför det blev Sony var för att de förstod vad jag ville göra och det kändes helt rätt. De artister som finns på Sony nu är också fantastiska och väldigt inspirerande, kolla på David Bowie liksom. Det kändes helt rätt och jag kände mig hemma.
Sony Music är också ombord på båten som går mot ett mer poppigt håll med mer sång?
– Absolut! Om man vill ta den vägen, mot ett mer poppigt sound – så är Sony den absolut bästa labeln. De förstår verkligen hur man kultiverar och skapar en riktig ”popstjärna”. De är också väldigt vänliga och bemöter mig oerhört bra, det kände jag inte hos de andra skivbolagen. Det känns skönt att de är med mig i den här övergången för det är ändå lite skillnad från att jag rappar aggressivt om min fitta till att jag sjunger om lite lättare ämnen.
På tal om vad du rappar om… Jag läste någonstans att din pappa inte riktigt accepterar din rapkarriär? Gäller det även när du sjunger?
– Den sidan av min familj är väldigt religiös. De är ortodoxa judar och även om min pappa är mer modern så är resten ganska konservativa. De gillade inte riktigt det jag projicerade, men vilken förälder skulle göra det egentligen? Det var väl mycket också att jag gör en karriär av det. Innan var pappa ganska… rädd för det, skulle jag säga. Men nu är han mer stöttande och mer förstående för det hela. Nu ser han att jag jobbar hårt, kan försörja mig själv genom det och att det gör mig lycklig – då stöttar han mig till 100 %.
Hade dina föräldrar och din släkt någon annan karriär planerad för dig? Som många föräldrar har menar jag…
– Absolut. De ville att jag skulle gå på en 4-årig utbildning på ett universitet, men det tycker jag är bullshit. De ville att jag skulle bli en läkare, advokat eller jobba med fastigheter. Men det är samma gamla skit. Samma story. Gå på college, ta examen, jobba 9 till 5, bla bla bla bla Men då sa jag: ”I’m gonna be an artist and I don’t care, I’ll live under a bridge. I’ll do what I have to do”. All skit som jag möjligtvis kan behöva genomlida kommer jag att ta, om det betyder att jag kommer ett steg närmare mina drömmars mål: att leva och försörja mig som en artist.
Man får väl kanske ha någon förståelse för att de är från en annan tid där andra saker var möjliga och andra saker var förväntade av en. Du och jag kommer från en tid där det faktiskt ÄR möjligt att nå sina drömmars mål, oavsett om det är att vara en artist eller vad det må vara. Speciellt tack vare internet och hur nära man är hela världen hela tiden…
– Jag håller med dig helt och hållet. Och hey, på ett sätt kan man säga att jag är en läkare. Jag hjälper folk med min musik. Många har hört av sig och berättat för mig hur mycket mina texter betyder för dom. Så på ett sätt kan man säga att jag gjorde det min släkt förväntade sig av mig, fast på ett heeeelt annat sätt.
Absolut. ”Do you” som man brukar säga. Så vad är planen framöver? När kommer albumet?
– Jag ska göra en liten EP-turné med ”Opulence” först och främst. Det är en EP som jag gjorde för kärnan av mina fans, de som har varit med sedan början. Så jag ska ut och köra den live för dom runt om i världen, innan vi går vidare med albumet. Sen hoppas jag att min första singel från albumet kommer till hösten, albumet efter årsskiftet och sen en turné med skivan på det. Det är vad jag hoppas på i alla fall.
Det känns som att du är mitt uppe i den där drömmen du pratade om. Från att bli känd på Tumblr till att nu vara en artist som är känd över hela världen och med album på storbolag och turnéer inplanerade. Nyper du dig själv i armen ibland för att se om det är på riktigt?
– Haha, ja men typ så. Det känns väldigt konstigt allting, men jag njuter varenda sekund av det. Jag har alltid vetat att jag skulle gå min egen väg och göra något som gör mig lycklig. Det är mycket jobb, uppoffringar och slit bakom detta men jag får göra saker som väldigt få får uppleva. Det uppskattar jag oerhört mycket, hela tiden. Jag är fortfarande lite i chock över allt detta, så för att svara på din fråga… ja jag nyper mig själv i armen ibland, haha.
Brooke Candy har en rad som går: ”Candy is my name, but there’s nothing sweet about me”, som jag innan intervjun tyckte var stenhård och bra beskrivning av den attityd och den person som man ”lärt känna” via videos och låtar. Efter intervjun känns raden nästan abstrakt. Uttrycket ”don’t judge a book by it’s cover” var nog rätt ändå. För trots Brooke Candys hårda, sexualiserade och skoningslösa utsida så är hon en ödmjuk, vänlig och kultiverad person märker man snabbt. Jag förstår att hon med den kommande skivan vill tona ner uttrycket lite grann och visa en annan sida av sig själv. Hon säger att hon kommer förbi Stockholm med sin kommande EP-turné och hon hoppas att vi ses där, som att hon var vilken artist som helst. Men märk mina ord, det här är inte vilken artist som helst, det är Brooke Candy, en solklar stjärna för framtiden.
//Alexander Kihlström
Foto: Press
