Aktuell med sitt första album på fem år.

Med viktiga och banbrytande skivan ”Cool” cementerade Broder John en speciell plats på den svenska hiphopscenen. En skiva som skulle ta drygt fem år att följa upp, där vägen dit kantats av både tvivel och sökande, men också en välbehövlig självrannsakan. Nu berättar han om tiden efter ”Cool”, varför nya albumet ”Drift” var tänkt att bli hans sista och hur han hittade tillbaka till glädjen.

Att kreativitet och skapande kan vara en plågsam och svår process är ingen nyhet. Men för somliga är det svårare än för andra. Mycket ligger i den tankekraft som ligger bakom varje låt och varje rad. Varje detalj, från det visuella till det konceptuella. Någon som blivit ett ansikte för detta är Broder John, som nu – fem år senare – ska följa upp sin viktiga och hyllade debutplatta ”Cool”. Och det har uppenbarligen inte varit något lätt uppgift för den 30-åriga nyblivna pappan. Men till slut hittade han rätt.

I framförallt sjöfarten har man historiskt använt sig av kompassnavigering, en metod vars användning sträcker sig hela vägen tillbaka till förra millenniets början. Det vill säga en effektiv och pålitlig sådan. Men för att få rätt kurs behöver man justera för vissa avvikelser. En av dessa kallas deviation, som innebär kompassen magnetiska nordriktning påverkas av magnetiska föremål ombord – och på så sätt stör den rätta riktningen. Liknelsen går att applicera på de första två åren som följde efter ”Cool” när Johan Bäckström, som Broder John egentligen heter, skulle följa upp lovorden efter debuten och färdigställa det som ofta brukar kallas ”det svåra andra albumet”. För svårt skulle det bli, både kreativt och personligt.
– Det var jävligt mycket spelningar efter det, då jag samtidigt försökte göra ny musik. Men det var av fel anledningar jag gjorde musik. Det var att ”nu tror jag att jag måste upprätthålla det här, jag måste höras för att det ska hållas uppe ett intresse… jag måste göra den här typen av musik, jag måste göra musik som låter som ’Cool’ för att det verkar ju funka”. Och jag gjorde jävligt mycket musik då. Det blev liksom en till platta egentligen, under processen av två år.

Resultatet blev en rak uppföljare som han i efterhand, förmodligen lite sarkastiskt, kallar ”Cool 2”. En platta som sedan skrotades helt.

– När jag hade utkastet på den plattan så lyssnade jag igenom den och kände att ”jag gillar inte det här, jag går inte igång på det”. Jag fattade rent rationellt att det var något som mina fans skulle gilla, men jag själv gick inte igång på det känslomässigt. Det var inget som var nytt, inget som var progressivt eller kreativt med det. Det är bara jag när jag är bekväm.

Det gick så långt att han ifrågasatte en fortsatt artistkarriär.
– Så insikten som kom på vägen var att jag inte visste hur länge jag skulle vilja vara artist, för jag tyckte inte att det var så jävla kul. Just den här artistdelen. Det kommer ju med massa grejer som jag nog inte var förberedd på, egentligen. Eller så var det inte lika fett som jag trodde att det var, kanske.

Vad för grejer, typ?
– Dels uppmärksamhetsgrejen. När jag gjorde ”Cool” var jag på en plats där jag inte hade några förväntningar på mig själv, men inte heller utifrån. Så även om det var en jävligt jobbig process så var den skivan baserad på min egna vision av vad skivan skulle bli. Och jag märkte att när jag gjorde ”Cool 2” så hade jag gått ifrån kärnan till varför jag gör musik och bara försökte återskapa någonting som i mina ögon blev ett väldigt lyckat projekt. När jag insåg att jag hade tappat kärnan till varför jag gör det här, då försvann all glädje från det också. Det här är mitt jobb, jag måste få ha kul på mitt jobb. Jag har alltid älskat att göra musik, varför tycker jag inte om det här längre?

Det var också här det riktigt hårda jobbet skulle börja. Att, på sätt och vis, hitta sin egen magnetiska nordpol. Receptet blev att gå in i sig själv – och börja gräva.
– Det är en lite deppig insikt, men det jag kom fram till då var att ”okej, jag kommer lägga av efter det här”. Jag kommer göra ett till projekt, för jag känner att jag har någonting och då hade börjat plantera fröet till vad ”Drift” skulle handla om. Det här vill jag prata om för det känns viktigt för mig. Och så får det bli det sista jag gör.

En del av inspirationen skulle han hämta från August-prisade romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru – en dystopi om terror och fascism i dagens Europa och om ett Sverige som tagits över av högerpopulism.
– Jag tycker att han har skapat ett narrativ som är typ oändligt. Jag blev så inspirerad av det och kände att jag ville göra något liknande i musikväg. Vad innebär det? Då kanske det innebär att jag lämnar Broder John i ”Drift”. Det var det som gav mig inspirationen och modet att göra skivan som den är idag, beslutet att jag inte skulle göra mer musik som Broder John. Det var då någonting klickade i mig. Och jag minns att jag kände att ”om det här blir det sista jag gör, då måste det få vara exakt på mitt sätt”. När jag gick in i studion efter det hade jag en helt annan approach till vad jag gjorde. Jag frågade mig aldrig om saker var bra eller dåliga, utan om det var rätt. Det har varit min kompass genom hela processen. Och nu är jag tillbaka på en plats där det är så jävla roligt att göra musik igen. Jag älskar att hålla på med musik. Så jag hoppas att det inte blir det sista jag gör.

Och tur för oss är väl det. I en genre som de senaste åren ökat explosionsartat både vad gäller utövare och kommersiella framgångar har den också till viss grad utarmats. Vägen till succé är kortare än någonsin och det finns endast ett fåtal som väljer att ta kreativa avstickare med andra slutmål än sina kollegor. Där motivationen har en annorlunda utformning. Där ”driften” sker på en annan frekvens.

Broder John är en av få albumartister inom svensk hiphop och där ”Cool” var ett helt eget ekosystem kan uppföljaren ”Drift” bäst beskrivas som ett helt eget universum. En noggrant uppbyggd värld, eller för all del film, där allting bidrar till en sammanhängande helhet.
– Jag värnar om helheten mer än jag värnar om de enskilda låtarna. Jag fattar att vissa delar inte kommer streama miljontals gånger, men jag skiter i sånt. Jag bryr mig verkligen inte. Det är ”Drift” som projekt som är viktigt för mig, inte låtarna som är i ”Drift”. Även om låtarna såklart betyder jättemycket.

Vi börjar prata om albumets öppningsspår ”Sidor”, där Broder John ömsom finstämt och ömsom energiskt uttrycker jakten på känsla, sinnesfrid, kärlek och symmetri. Ett spår som manifesterar en viljestark kamp som också är ödesmättad och präglas, precis som vägen hit, av tvivel. Det är också tvivel som snabbt kryper fram när vi pratar mer ingående om låten.
– Hela konceptet är skrivet metaromantiskt, som att jag vet om att jag är med i en skiva. För att kunna skriva på det sättet så insåg jag att jag måste gräva jävligt mycket där jag står och ta reda på vart jag är i livet. ”Sidor” är ju skriven från en punkt i livet där mattan drogs under fötterna på mig… får han fram innan han hejdar sig. Vi båda inser ganska snart att ”Drift” inte är gjord för att dissekera och analysera. Precis som sann konst i grunden är albumet, likt en vacker tavla, öppen för tolkning där varje lyssnare kan skapa egna associationer. Johan erbjuder istället ett perfekt exempel.
– Det jag märkte efter ”Cool” var styrkan i att lyssnarens tolkning är lika vital som min egen. Så jag är rädd att säga att vissa låtar betyder vissa saker. För ”Sidor” är skriven från en punkt i mitt liv, men när jag tog in Paul (Adamah, reds anm) för att knyta ihop det sista så spelade jag upp ”Sidor” och kollade på honom… då satt han och grät extremt mycket. Då stängde jag av och frågade vad som pågick. Då sa han hur mycket den texten resonerade med honom och hans uppväxt i Örebro, som svart och homosexuell. Vilket är liksom så långt ifrån mig det bara går, som vit och heterosexuell från Umeå. Det var någonstans där jag också märkte att varje person som lyssnar på det här kommer applicera det på deras erfarenheter. Jag har ju en supertydlig bild av varenda ord på skivan och vad dom betyder för mig, men dom orden kommer betyda något helt annat beroende på vem som lyssnar.

På avstånd kan Johans sätt att prata om sitt album kännas pretentiöst, men på många sätt är det snarare ett väldigt ödmjukt verk. Inom rap brukar texterna sitta i förarsätet, men på ”Drift” har balansen mellan ljud och ord utjämnats. En anmärkningsvärd detalj, inte minst för en skarp textförfattare som Broder John.
– Det är fortfarande så att text är det jag tycker är kul primärt och det är det jag intresserar mig för mest. ”Cool” var ju jävligt informativ och köttig, det har jag ju fått höra. Men jag insåg en sak när jag spelade på South by Southwest-festivalen i Austin 2019, då körde jag hiphop på svenska framför 200 amerikaner i en halvtimme och det var extrem fin respons. Varje person som kom fram sa ”I didn’t understand a word you said, but I felt it!”. Då landade också något i mig. Även om det primärt är viktigast för mig med text, så kommer musiken att kännas oberoende om man förstår eller hör vad man säger. Så då började jag tänka på att jag kanske kan säga saker på andra sätt, jag kanske kan få det att kännas via musiken. En lång paus kan också kännas jävligt mycket. Och att se styrkan i det istället för att bli stressad över att man inte sagt saker på rätt sätt.

Det känns också som att du har skalat av ännu ett lager av ditt rap-ego här? Att du har satt dig själv i baksätet för helhetens skull, på ett sätt?
– Det har nog inte varit medvetet, utan kanske mer som en del av den här ”känns det rätt?”-kompassen. Men det var också en del av dom här två åren när jag spelade in massa musik… jag blev lite less på mig själv. Fan, det är så jävla mycket sextons hela tiden. Nu är jag på en helt annan plats i livet. ”Cool” kom ut när jag var 25 och nu är jag 30. Även Broder John & Friman-grejen, då var jag 19. Det märker jag ju nu, att jag hade ett stort hävdelsebehov. Att visa att jag kan rappa och skriva jävligt avancerade rimscheman. Jag har inte det behovet längre.

Apropå Broder John & Friman så kommer ju faktiskt Broder John & Friman-Broder John in på ”WIKIFLOW”?!
– Haha, 100%! Precis som på Wikipedia, där alla kan skriva en rad om något eller någon, så är ”WIKIFLOW” en sammanställning av alla dom här sidorna som jag har i mig. Jag älskar att du säger det, för den lever ju som en fet hiphoplåt men om man vill grotta ner sig som fan så kommer man se nyanser av hela min väg fram tills idag. Det är en sammanställning av alla mina alter egon, typ. Så jag blir ju glad att du säger Broder John från Broder John & Friman, men för mig är det lika mycket Broder John från ”Cool” och även när jag gjorde mina engelska grejer som var riktigt dåliga, för det är konstiga grejer på den här låten också. Så det är… det är fett att du säger det, haha.

Jag kan känna igen mig i dig i att du verkar vara väldigt analytisk, eftertänksam och kanske lite cynisk – något som kan vara en ganska stor börda.
– Absolut. Sen tror jag att dom sidorna i mig i kombination med att jag också har ett bra tålamod, har varit viktigt. För nu när den här skivan är klar och jag lyssnade igenom den kan jag stå väldigt rak i ryggen kring dom beslut jag gjort baserat på min eftertänksamhet och cynism. Att jag i mina ögon inte har fallit i någon annans grop. Nu kan jag se belöningen för det, det är ju ”Drift” som den är idag.

Idag har Johan Bäckström hittat balansen och lugnet i både sig själv och sin musik. Delvis för att han för ett halvår sedan blev pappa.
– Det finns ett så solklart fokus kring vad som är viktigast i livet nu. No offense mot Kingsize eller någon, men jag hade dödat för en Kingsize-intervju när vi gjorde Broder John & Friman, jag kommer ihåg att det var det enda jag läste. Men nu har jag inte tid att bry mig om något annat än det här, haha. Det är jävligt skönt. Jag känner mig inte så ängslig längre. Samma sak med skivan, det känns så rätt bara. Och det räcker! Jag blir ju fruktansvärt glad av responsen på singlarna till exempel, men jag har inte känt mig ängslig alls när de har släppts. Den sista singeln kommer inatt och jag har inte ens funderat på det. Det är mer som en del av resan som jag kan njuta av. Det är en stor skillnad från när ”Cool” släpptes.

Men oftast krävs också en hjälpande hand. Avslutningsvis väljer Johan att lyfta fram tidigare nämnda Paul Adamah, som under artistnamnet Khan-Ji även gästar skivan tillsammans med Ikhana, JËLLY och Ayla. En person som haft en stor del i både skivans utformning och Johans personliga utveckling – eller kanske snarare tillbakagång, i positiv bemärkelse.
– Dom grejer han har bidragit med… han är så jävla unik. Vi satte ihop dom sista procenten tillsammans och jag har aldrig haft så kul med musik någonsin. Han öppnade gamla dörrar i mig som jag känner igen jättemycket från när vi satt på Tranbärsvägen, jag och Erik (Fricky, reds anm) och bara ”musik är så jävla fett och jag är fan bäst på det här!!”. Det här ”jag ska ta över världen”-tänket, typ. Det är ju kopplat till kreativitet också, att man vågar göra saker. Det inser jag ju nu att jag hade glömt bort att jag ens hade dom sidorna. Jag vet inte hur jag kan tacka honom för det han har gjort för mig, med skivan och sammansättningen av den, men också genom att få tillbaka delar av mig själv som jag saknat jättemycket.

Foto: Isak Lundberg