Stevie Nii-Adu Mensah mötte en av neosoulens mest hyllade företrädare inför spelningen i Stockholm förra veckan och talade om legendariska Mtume, den musikaliska bakgrunden, arbetet i studion med Dr Dre, Scott Storch och J Dilla.

Jag står i foajén på Scandic Grand Central på torsdagsmorgonen och känner mig “some type of way”. Med fotografen AL Fotos väntar vi på att få träffa en av artisterna som kom att sätta prägel på min musikaliska mättnad under första halvan av 2000-talet. Jag blev först introducerad år 2000 utav min gospel-kamrat Stefan Segolson då jag fick höra en läckt version av låten “Slyde”. Så när nu tretton år senare jag får möjligheten att få en pratstund med en av mina främsta musikaliska hjältar så tog jag det tillbaka i tiden, way back…

Personligen så känner jag att när man är ett barn och får uppleva fantastisk musik så målar det upp tydliga bilder och sätter djupa spår som blir lätta att identifiera år efter. Bara man sätter på “den låten” från “den eran”. Lionel Richie’s “All Night Long” är till exempel en låt som tar mig direkt tillbaka till mitten av 80-talet med Breakdance & The Cosby Show. Håller du med om detta och har du själv några tidiga distinkta minnen som ung grabb?

– Defenitivt håller jag med om det. Min kristna mamma tog mig till kyrkan som ung grabb, där i stort sett alla kom ifrån min stora familj. Vi hade organister som kom till kyrkan och en hel del av dem kom att inspirera och fängsla mig med deras sätt att spela, det målade upp dem bilderna för mig. Men jag började senare köpa Casio-keyboards och kom att bli helt förundrad av dem där “billiga” ljuden, hahaha. Tyvärr så hade vi inte så mycket pengar som liten, så när jag fick mitt första kontrakt så såg jag därför till att köpa mitt första “riktiga” instrument. Ett piano. Som elvaåring så började också min pappa ta mig till dem lokala jazzklubbarna i Philadelphia, han var väldigt inne i den branschen och som muslim så var han inte helt övertygad om att jag skulle ta mig till kyrkan för att få min musikaliska dos. Så han och hans vän Ben såg till att jag tidigt kunde få följa med till jazzhaken, bara ingen fick se mig så dom gömde mig i garderoberna, haha.

Du började i en musikskola senare i livet då du flyttade till NYC (The New School For Jazz & Contemporary Music), hur funkade det för dig att komma från den bakgrunden som du kom ifrån, i kyrkovärlden, till att möta en mer kalkylerad värld med nya musik-termer och begrepp i en mer regelrätt institution?

– Jag tror att jag i början var väldigt rebellisk med attityden att jag redan kunde allt, då rök jag ofta ihop med de andra sångarna och valde därefter att hänga med musikerna istället. Men musikerna alienerade mig genom att kommunicera med varandra i musiktermer som jag inte än förstod. Det fick mig dock att kämpa hårdare att förstå genom att lyssna och studera, för jag ville verkligen passa in med dem då de påminde mig om jazzmusikerna på klubbarna som min pappa tog mig till.

Hur var du annars i skolan från start fram till musikskolan?

– Jag skulle inte påstå att jag var en A+ student, snarare B, C nånstans och jag var verkligen inte alls bra på sporter, så gympa var ett hemskt ämne för mig, haha.

Haha, jag fattar. Jag var likadan på låg och mellanstadiet, men var det för att du inte tyckte om aktiviteterna eller för att du var en dagdrömmare som helt enkelt bara inte kunde fokusera på sporter?

– Att jag inte kunde fokusera, min hjärna var nån annanstans. Jag var en dagdrömmare av rang så jag kunde inte riktigt fokusera på aktiviteterna. Jag blev alltid tacklad och nerfälld haha. Så tidigt så bestämde jag mig för att musik var mitt ämne.

Din första platta “1st Born Second” har jag extremt starka minnen av. Sommaren 2001 så köpte jag både den och Usher’s “8701” och spelade dem båda fram och tillbaka, “back to back”.

– Niceee!

Två olika vibbar men riktigt bra skivor rakt igenom. Jag undrar om några av låtarna från den skivan var demos som du hade med dig innan du signade till Interscope?

– Ja, några utav dem, som “Queen Of Sanity”, “When Will U Call”, “Love Poems”, dem var de tre första låtarna jag ens skrev., När jag började jobba med albumet så ändrade vi musiken på Queen Of Sanity dock, men resten lät i princip likadant som på demo.

Coolt, men hade du relationer med producenterna och musikerna på skivan innan eller var det folk som presenterades för dig efter att du signat?

– Det var faktiskt lite av båda, många av de låtar som jag hade skrivit själv var producerade med samarbetspartners som jag hade stött på i NYC, som min skolkamrat Robert Glasper. Robert blev tidigt en av mina närmsta vänner. och han hjälpte mig att skriva “When Will U Call”. Vi skrev den i vårt studentrum. Sen var det olika producenter som jag hade turen att få jobba med som Questlove, James Poyser, Dr. Dre… och självklart J. Dilla.

Mmhm, J. Dilla, vi återkommer till honom… Vad är din process när du skriver en låt? Kan det variera, eller har du ett specifikt sätt?

– Det varierar. Jag försöker att inte ha “a way to write”. Jag vill genom att inte begränsa mina sätt att skriva, utan vill upptäcka nya saker.

När du samarbetar med beat-baserade producenter som just J.Dilla (RIP), Dr. Dre och Nottz, gör det din approach annorlunda låtbyggnadsmässigt?

– Typ ja. Men i båda situationerna så går skapandet till på ett väldigt organiskt sätt. När jag jobbade med Dilla så gjorde vi två låtar, “Reminisce” var den som slutligen hamnade på min debut. Han producerade den låten helt själv, det var efter att vi hade gjort en uppvärmningslåt och han ville bara fortsätta att spela. Jag kommer ihåg den tiden väl, jag hade precis hookat med Interscope och hade så mycket pengar att jag kunde ta alla mina boys med mig överallt haha. Alla var jättespända på att få se detta mytomspunna geni som Dilla liknades vid. Alla trodde att han bara skulle sitta vid sin MPC och klippa upp beats, men istället så antog han rollen som trummis. Sen sa han till mig att sätta mig vid keyboardsen, så jag hoppade på och vips, vi började skapa, tillsammans. Det var så han fick en insyn i min skalle och fattade vad det var som jag gillade musikaliskt. Det fick oss alla att slappna av i studion och bli bekväma helt plötsligt. Han hade massvis med tv-spel i sina lådor och medans vi bara satt där och spelade och hade oss så satt han och skapade hela “Reminisce”. Vi fattade inte ens vad han höll på med, vi blev förvirrade för han hade en hörlur på och den andra av. Så medans han snackade med oss så satt han och gjorde detta fantastiska beat!

WOW!

– Helt plötsligt så tar han av sig hörlurarna och trycker på Play och vi bara tappar hakan… Helt otroligt! Samma sak med Nottz. Första gången jag jobbade med Nottz så hörde jag ett beat jag fått från han som jag älskade, så jag bara föll ner i kreativitet och skrev ner texten i ett svep. Efter att jag sen skickade tillbaka projektet till honom så ringde han upp mig och bad mig komma tillbaka till studion för att lägga om den. Han hade en vision, haha. Och vad som är kul är att han både gav det beatet till mig och Jay Electronica, och tills idag varje gång jag stöter på Jay så ger han mig skoj-bittert skäll för det; “Nottz gillade din version mer än min”! Dagen efter att jag spelade in min sång så tog han in musiker och verkligen tog beatet till nästa nivå och det var låten som kom att bli “Something To Hold On To”. Vi skapade på samma sätt som jag och J. Dilla gjorde.

Fett! Och med Dr Dre? Ni styrde upp “Fast Lane & “Sally” tillsammans.

– Ja, första gången jag träffade Dre så var han precis lika organisk som Dilla & Nottz, & genom Dre så såg jag briljansen i hans adept Scott Storch.. Scott var som en modern Beethoven i det sättet han simpelt kunde sätta sig framför pianot & på måfå bara skapa den mest fantastiska musiken någonsin. Och det flera gånger om, per dag…! Och Dre’s & Scott’s samarbetssätt var magiskt. Scott kunde ha något arrangemang som Dre kom att avsluta med dem mest fantastiska trummorna. Och allt det här kunde ske under tio minuter! Och Dre ville alltid spela upp sina låtar med så mycket punch som möjligt, så alla förutom han i studion hade öronproppar på sig. Så det är inte alls svårt för mig att förstå nu varför han har sina egna hörlurar, hahaha. När jag kom till hans studio så märkte jag snabbt att alla hade öronskydd, jag konverserade med Dre & han bara “- Jag vill spela upp nåt för dig”.. Så han spelar upp “Fast Lane” och drar upp alla kontrollers på absolut högsta volym och jag bara “aaaawwww”, Och du vet, dem flesta studios har endast två monitorer där ljudet kommer ifrån, men han hade hela väggen fylld med monitorer. En efter en efter en. Jag fattar knappt hur saker ej sprängdes i det rummet. Jheez…! Och ju mer han höjde på rattarna desto klarare blev ljudet. Jag ville verkligen inte göra en min som om jag inte tyckte om det, så jag ansträngde mig att se nöjd ut. Jag stretade emot och han bara “- Hell yeah””. Alla andra bara skrattade åt mig, dem hade ju fortfarande öronpropparna på sig.

För kul! Hörde också att du skrev just “Fast Lane” med 2 av Mtume’s (vars hit “Juicy Fruit” folk mest känner till som sampeln i Biggie’s “Juicy”) söner.

– Ja, Mtume var en av mina första musikaliska gurus och jag kom att träffa och lära känna hans familj pg a min dåvarande road manager Fa som var hans son. Pappan Mtume var ett geni som hade jobbat med allt och alla. När jag jobbade på “1st Born Second” så bodde jag delvis i deras källare.. Och Sly Stone bodde då också i den källaren. Hahaha!

Hahaha, Så det var DÄR han gömde sig?!

– Haha, det kan man säga. Men Mtume…oh man! Mannens klientel och hans mängd av skapad musik förundrade mig, hela hans källare var fylld med musik som han skapade, för det var allt han gjorde.

När det kommer till live-uppträdanden då, vad ger dig mest feeling? Är det publiken eller musiken/musikerna? För det ser ut för mig som att när du kör live så går du in i en transliknande känsla..

– Både… faktiskt allt. Jag inspireras och hype:as av precis allting i min väg när jag kör live. Jag låtsas som om jag försvinner nästan. Som om jag slutar att vara Bilal och blir en del av allt istället. Och det på en bra kväll.

Min kompis sångaren Natanael som såg dig sjunga live på Lydmar för flera år sen, vittnade om hur du körde det setet med mycket tid spenderad med ryggen mot publiken, Han undrade vad det handlade om?

– Haha jo, du vet varje kväll är annorlunda för mig för att jag får kickar utav allting. Men just under den perioden så kommer jag väl ihåg hur inspirerad som jag var av Miles Davis och hans excentriska sätt, så det var väl att jag lite sådär skämt-härmade honom.

Jag uppskattar hur du alltid visar dina musiker kärlek genom att alltid låta dem få deras tid med solos och improvisationer i dina set. Min goda vän, adept & musik-kollega Junior Williams (Jazz Bailey) från London som körade med dig på din senaste mini-turné vittnade om t.ex hur ett solo från de andra i bandet inte var slut förrän du kapade av det. Att du verkligen ville att man skulle få sin tid att komma in och bli varm. Har du alltid varit sån & vad beror det på?

– Grejen är att jag har länge känt att jag måste vara en rebell efter att ha kommit från den bakgrunden som jag har. Att vara den enda sångaren i de musikaliska sammanhangen jag var i under mina år i musikskolan. Jag har varit den musikaliska personen i mitt hem i Philly som barn, till att vara den enda sångaren med ett helt gäng rappare. Sånt har nog skapat en kämparglöd då det har varit svårare att ta sig fram när man inte haft folk som en själv runtomkring. Så naturligt vill jag att dem som är omkring mig nu får en chans att göra sin grej.

Sen du nu har tagit in nya talanger i dina set som tidigare till exempel de brittiska soultalangerna Jazz Bailey & Victoria Port, har det gjort dig hip till vad som händer i soul-världen, runtom i Europa exempelvis?
– Absolut. Det är oundvikligt , Ssul runt i världen bortsett ifrån hemma i USA gör stora saker just nu. Ni studerar kulturen, respekterar den, men lägger er egen prägel i den. Har tex inte kunnat missa Little Dragon här från Sverige. Tunga!

Älskar dem! Sist så vill jag fråga dig, jag själv skriver och producerar musik och är mentor för unga talanger här i Stockholm och gillar att alltid ha nån nykomling under min vinge. Jag undrar om du är engagerad i nån eller några unga nya talangers liv du med?

– Coolt. Ja just nu så är det väl de i mitt band som är yngre än mig som jag skulle klassificera som adepter. Tidigare så har jag vart engagerad i min sons skolas musikaliska värld, där jag varje fredag har fungerat som en mentor för eleverna. Jag älskar sånt och det är jätteviktigt.

Verkligen! Tack så mycket Bilal. Du inspirerar! Jag har en present till dig som är en skiva av ett kreativt & musikaliskt nätverk som jag är del av här i Stockholm som kallar sig för Souluminati. Jag tror att du kommer att digga.

– Aww tack. Låter mäktigt, Ska lyssna. Ses vi på showen ikväll?

 
Självklart!

Intervju av Stevie Nii-Adu Mensah
Foto: AL Fotos