Intervju – Beldina | Kingsizemag.se

Sångerskan är aktuell med nya EP:n "Intermission" - uppträder på Kingsizegalan 2015 den 27:e februari på Annexet.

När svenska r’n’b- och soulsångerskor tog över hela världen 2014 så kommer det här året definitivt inte att bli sämre. Först ut är Beldina Malaika som med sin magiska röst släpper sin EP ”Intermission”. Inom en snar framtid kan vi även vänta oss hennes debutalbum.

Det började med YouTubeprojektet ”Coverstories” där Beldina varje månad tolkade olika sånger. Hon hyllades för sin röst och blev kallad ett ”covergeni” men har nu hittat sitt eget sound. Beldina har redan hunnit värma upp scenen åt Pharrell Williams och samarbetat med många stora artister som Stevie Wonder, Timbuktu, Mando Diao, Adam Tensta och Childish Gambino bland andra. Om hon själv får välja var Timbuktu favoriten att jobba med och drömsamarbetet skulle vara Kanye West. Hon avslutade nyligen ett samarbete med ett stort LA-baserat skivbolag för att inte behöva kompromissa med sin musik och har nu istället sina närmsta tjejkompisar som stylist, DJ och videoproducent.

Var är du och vad jobbar du på nu?

– Jag är i New York och förbereder inför EP-släppet. Jag kommer att åka hem om ett par dagar och vara i Sverige hela februari. De två senaste åren har jag bott i Los Angeles men just nu bor jag där jag behöver vara. Jag vill fortfarande ha kvar min koppling till Sverige och när jag släpper ny musik vill jag vara aktiv där hemma också. Jag reser väldigt mycket men det är absolut ingenting jag klagar på! Många producenter jag jobbar med är svenska, men flera av dem är i LA och här i New York. För kreativiteten till mitt kommande albums skapande kommer jag att vara i Sverige.

Tidigare när man har hört och sett dig i olika sammanhang har du använt ”If I were a bell” som epitet. Vad står det för?

– ”If I were a bell” är från början en klassisk jazzlåt. Jag kom i kontakt med den första gången när jag gick på Södra Latins musikgymnasium, en jazzensemble spelade låten och vi fick den i läxa. I samband med det skulle jag också göra en egen hemsida. Det jag föll för var att den har påståenden som ”If I were a bell, I’d be ringing, If I were a bell, I’d be singing”, om jag var en klocka helt enkelt. Plus att mitt smeknamn är Bell (eller Bellis). Det var naturligt att det blev mitt brand att ha kvar när det kommer till min hemsida och andra sociala medier. Musikaliskt så är jag en bell.

Berätta om projektet ”Coverstories”: Hur var steget från covers till att arbeta med eget material, släppa mixtape och nu din andra EP?

– ”Coverstories” började som ett nätprojekt, jag har alltid velat sjunga och varit bakgrundssångerska till andra artister innan jag började göra mitt eget sound. ”Coverstories” var ett sätt att uttrycka mig själv innan mina egna låtar var färdiga. Det var så folk upptäckte att jag kunde sjunga och när jag släppte den första (Robyns ”Hang with me”) så fick den väldigt mycket uppmärksamhet. När jag följde upp med Kylie Minouges ”Cupidboy” så hittade Kylie själv videon och twittrade om den. Det blev stor uppmärksamhet runt det projektet men när jag väl började släppa egen musik så valde jag att inte fortsätta. Fokus hamnade istället på att spela in ordentliga videos till mina egna sånger (red anm: Beldina var bland annat medproducent till sin video ”What can I say”). Men när jag kör live så har jag alltid med en cover, jag gillar att sjunga låtar som jag inspireras av också.

– Steget från covers till egen musik var naturligt. Jag tänker inte på hur stort eller litet någonting blir. Jag tänker på kvalitén i de grejer jag lägger ut. ”Coverstories” är en del av mig och det var den som gav mig självförtroendet att veta att jag kan styra mycket själv. Jag insåg att när du har en genuin kärna så är det oftast det som lyser igenom och det som folk relaterar till, oavsett om det är en cover eller någonting som jag har skrivit själv. Jag har valt att ha kvar den mentaliteten i mitt eget skrivande. Det var därför jag valde att döpa mitt mixtape till ”Opening act” (2014) för det var precis så jag kände hur min kreativa process hade varit.

Du var sajnad till ett stort skivbolag men hoppade av. Vad var det som hände där?

– Jag har aldrig uttalat mig om det där, men de var helt enkelt inte rätt för mig. Grundkärnan för framgång är team work, de som är närmast dig måste veta allting för att det ska bli bra. Du måste kunna lita på dem och lika mycket som du ger måste du få genuint tillbaka. Jag kände att jag inte var bekväm med dem som jobbade närmast mig på skivbolaget. De fattade inte min grej och de var inte vana vid hur självdrivande jag var, det gjorde att vi inte förstod varandra helt enkelt. Jag har alltid haft i mig att driva på själv och jag är en ledartyp, det var svårt för mig när de försökte placera mig någonstans. Jag vet vilken typ av människor jag vill jobba med.

Kan du berätta om din nya ”Intermission EP”?

– Intermission betyder mellanpaus, från en konsert eller föreställning, och det är så jag ser min kreativa process. Just nu är jag i mellanskedet av att ta ett större kliv till ett ordentligt, officiellt släpp. Samtidigt är det en introduktion av en mer exklusiv samling av fyra ganska mörka låtar. Det är ett mörkare sound.

När första singeln ”Ocean” kom ut blev den en hit – Vad handlar den om? Jag får lite Frank Ocean ”Swim Good” vibbar och att det finns en stark överlevnadskänsla i texten.

– Det är ungefär exakt så. Jag skrev den för att ge mig själv självförtroende igen och inte vara rädd för att ta för mig. Det är den enda låten på EP:n som är mer up tempo och handlar om en period då jag kände mig ganska ensam i LA. Jag mådde inte så bra och folk i Sverige sa kom hem, kom hem hela tiden. Raderna ”they say I shouldn’t swim in deep water, the waves are hitting on my skin, but I ain’t afraid of the water, the water” kommer därifrån. Att vara ensam och vilsen men att ändå överleva.

Videon är mörk och ganska mystisk. Kan du berätta vilken känslan eller sinnesstämning som du vill förmedla med den?

– Saga Berlin Fuentes (producenten Niceguzz) och jag går way back och jag ville ha en video i Sverige och svenskt producerad. Den är inspelad i Husby för att visa en ny, annan sida av Stockholm som kanske inte alltid representeras positivt. Den blå scenen på soffan är inspirerad av New York-filmen ”Belly” (Hype Williams, 1998) och Taral Hicks rollfigur Keisha, jag kan identifiera mig med henne och det var en inspiration till videon.

Du har gästbloggat på Kakan Hermanssons blogg. Hur kom det sig?

– Det började efter att videon till ”Ocean” släpptes. Vissa feministiska forum tog sig friheten till att helt plötsligt peka ut mig och säga att jag skadade mig själv genom att jag visade mina bröstvårtor. De ifrågasatte och förstod inte att det var ett aktivt val jag hade gjort i stylingen. Det var inte för att visa upp mina bröst, utan enbart ett konstnärligt uttryckssätt. Jag visste inte hur jag skulle nå ut med mitt svar och mina tankar. Så jag pratade med Kakan och hon tyckte att jag skulle skriva om det på hennes blogg. Jag tog över en vecka för att känna hur det kändes. Det togs emot väldigt bra och nu ska jag skriva där en gång i månaden.

Ditt senaste inlägg på bloggen ”Jag andas fortfarande” är en politisk text. Påverkar politik din musik och är din musik politisk?

– Jag utmanar mig själv till att skriva på ett mer universellt språk som folk kan relatera till. Jag vill kunna nå och inspirera en 13-årig tjej i Linköping likaväl som en lika gammal tjej som mig i Kenya. De kanske inte alls kan relatera till popstjärnorna som finns ute idag på grund av olikheter.

– Texten är skriven utefter hur jag kände av allting som händer i världen just nu. Det är mycket, inte bara här i USA utan hela Europa och Afrika och det största problemet jag ser är att vi måste sluta tänka i färger. Människor måste inse att vi alla är en och samma. Jag frustreras över att gemenskapen inte finns. Ingen ser och hör oss svarta i USA och då tänker jag på polisbrutaliteten- och morden. I Nigeria dör flera tusen och det är ingen som hör dem. I Sverige är det ingen som förstår vad vi går igenom på grund av Sverigedemokraterna och att de överhuvudtaget finns. Det är så många frustrationskänslor som kommer från ett egoperspektiv. Jag kan inte relatera till samma problem som en muslim men vi kan i alla fall försöka förstå och respektera varandra istället för att säga ”du vet inte vad jag går igenom, för du ser inte ut som mig”. Vi har det väldigt bra i Sverige, trots att vi har SD i riksdagen. Det kan vara så rasistiskt i USA att det knappt går att förklara. Polismorden i New York skedde två kvarter ifrån där min kusin bor och det blir på det sättet väldigt nära.

– Det var de här tankarna som triggade igång mig att skriva brevet ”Jag andas fortfarande”. Musiken kommer alltid att finnas och att inspirera, det behövs ett ledmotiv för att driva på och ge folk hopp.

Lyssna på Beldinas ”Intermission EP” här:

Se ”Ocean” videon här: