Efter att AZ medverkade på Nas-klassikern ”Illmatic” från 1994, på albumspåret ”Life´s A Bitch”, höjdes förväntningarna rejält inför solodebuten året efter. ”Doe Or Die” kom sedermera att bli en modern klassiker som följts av sju albumreleaser och otaliga samarbeten sedan dess. Under flera år har Brooklyn-rapparen arbetat på uppföljaren ”Doe Or Die II” – ett album som äntligen sett dagens ljus och gästas av Lil Wayne, Rick Ross, Conway The Machine och Dave East.

Sommaren 1995 var Anthony Cruz röst ett frekvent inslag på radiokanalerna, i New York City, där den tillbakalutade L.E.S-producerade singeln ”Sugar Hill” anslog tonen för tidsepoken i fråga. När debutalbumet ”Doe Or Die” slutligen gavs ut senare på hösten, var det en unison hyllningskör som lyfte AZ:s målande historieberättande och eleganta flow. På en knastrig telefonlinje från New York City berättar AZ för Kingsize om arbetet med att färdigställa uppföljaren till debutskivan, som 25-årsjubilerade förra hösten.

Nu är ditt nya album “Doe Or Die II” äntligen släppt. Beskriv din långsiktiga vision för projektet?

– Albumet har varit under arbete länge, och jag har spelat in sedan 2010-2011 någonting. Men det var inte rätt tid just då, så jag har fokuserat på att släppa en singel om året. Och sen har branschen förändrats så mycket. Soundet ändrades vid den här tiden och jag hamnade mellan skivbolag som gick samman och folk började köra independent. Jag hamnade i en märklig situation, och jag försökte hitta min plats i branschen igen. Det är lite som att man står i lunchkön och är hungrig, går på toaletten i några minuter, och när man kommer ut så är man sist i kön. När pandemin slog till under 2020 så började jag spela in musik mycket mer fokuserat än tidigare år. Du vet, det var en helt ny värld, folk var inlåsta hemma så det fanns mycket tid att vara kreativ. Det visade för mig hur viktigt tid och möjlighet är. Och nu blev tiden rätt för mig att bygga vidare på min ”legacy”.

På låten “Time To Answer” ventilerar du en del frustration på folks förväntningar…?

– Ja precis, folk förstår inte riktigt vad som krävs för att spela in ett album. Att komma till den platsen där det verkligen känns bra. Jag tar mitt uttryck och skapande väldigt seriöst. Många människor förstår inte det som försöker vara stöttande. Du vet, vänner och familj…folket som varit där sedan dag ett kan säga ”kom igen, se till att få klart albumet nu”… Men det är väl skiten som kommer med att vara artist. Jag är alltid i ”creative mode”, så negativ skit kan definitivt påverka min kreativa bubbla. Men det är också folk som inte själva släpper musik och förstår den processen. Det blir som att man ”normaliserar” deras tankar och snack…men det är liksom mitt liv och är jag på ”stand still”, så är jag det. Så den låten är ett svar på den känslan.

Jag har hört många gånger om artister som börjar spela in albumprojekt men skrotar materialet efter något år eller så. Så, med tanke på tidsperspektivet, hur många versioner av ”Doe Or Die 2” har du spelat in?

– Egentligen varje gång när jag har släppt en singel senaste tio åren, så har jag börjat om. Alla låtarna jag har släppt under årens lopp blir ju nästan ett helt album – och det är verkligen låtar jag gillar som ”We Movin” och ”Red Magic”. Även om albumet inte var klart så var det en ”blessing” att ge mina fans något. Det var inte mycket kanske, men ändå tillräckligt för att visa att jag fortfarande är relevant.

Min favoritlåt på albumet är “Get Money (Blow That Shit)” med Dave East och Buckwild. Hur ser du på den yngre generation MC:s i NYC? 

– Shiiit, jag är glad och ärad över att yngre rappare vill samarbeta med mig. Det är ju dem som är i nuet, och jag blir glad över att hiphop-lyssnare fortfarande vill höra mig. Men det är fantastiskt att det finns ömsesidig respekt från yngre rappare av idag. Jag gillar Westside Gunn och Griselda, och J. Cole och många andra. Det är så många idag som bär vidare en stolt tradition.

Jag intervjuade Kool G Rap för några år sedan, och han pratade om att vara i ett ”cinematic state of mind” när han skriver texter. Hur hamnar du i “the write mood”?

– Mitt skrivande kommer helt naturligt. Skrivandet är ett uttryck som kommer från mina fem sinnen, att liksom komma i kontakt med det undermedvetna hos mig själv och andra. Jag vill vara målande och beskrivande, så jag använder rätt ord och uttryck för att fånga det jag pratar om i texterna.

På albumet har du även Idris Elba på introt. Och Rick Ross och Lil Wayne. Hur kom dessa samarbeten till?

– När albumet var nästintill färdiginspelat så hade jag den där cinematiska känslan du pratade om tidigare. Så jag behövde verkligen någon som kunde öppna upp hela skivan med en speciell känsla. En vän till mig känner honom (red anm. Idris Elba) och vi kollade om han vill medverka. Svaret blev först att han inte gör den typen av grejer, men så fick han höra albumet och ändrade sig.

– Alla som är med har en passion för skrivandet och jag har känt dem i åratal. Alla var på att jobba med mig, utan att hålla på och fundera fram och tillbaka. Folk som älskar att vara kreativa och skriva texter.

Du har samarbetat med producenter som Pete Rock, Buckwild, Kaygee, Baby Paul, The Alchemist och Heatmakerz. Hur valde du ut produktion till skivan?

– Alla dessa producenter vet vilka beats AZ låter bäst på. Jag hade aldrig jobbat med Alchemist eller Heatmakerz, så det var fint att de hade den ljudbilden jag letade efter.

Om du blickar bakåt på din egen diskografi. Vilket är ditt favoritalbum?

– Alla album har sitt eget liv, så att säga. Det är alltid en tidsperiod som har fångats upp textmässigt liksom. Men jag tror nog att ”Aziatic” från 2002. Det albumet är allt för mig. Och det beror nog på att det är en av få skivor som inte kantats av skivbolagsstrul. Jag ville också ge allt på det projektet för att göra ett avtryck i historien, eftersom Stevie Wonder och alla legendarer släppt musik på det bolaget.

Jag måste säga att många förväntade sig att höra Nas på ditt nya album. Hur kommer det sig att han inte är med?

– Lyssna, han är min broder för alltid. Utanför musiken. Det är en respekt jag har för honom som person och artist. Vi har gjort så mycket tillsammans men den här gången var jag tvungen att hålla mina egna visioner och deadlines… Han var upptagen och jag var tvungen att gå vidare med mitt projekt. Kärleken och respekten finns alltid där. Förhoppningsvis kan vi hitta det där tillfället att göra musik ihop igen. Det var en ära att få vara med på den första ”King’s Disease”-plattan med ”Full Circle”.

Hur tänker du tillbaka på The Firm-eran idag?

– Det var en fantastisk tidsperiod. Alla hade sina egna karriärer på den tiden, och att vi fick möjlighet att arbeta ihop var stort. Det faktum att folk fortfarande pratar om The Firm, visar att vi gjorde någonting rätt. Jag minns speciellt från alla studio-sessions, att vi alltid var på plats i studion på en och samma gång. Vi har där från början till slut vid inspelningen av varje låt. Den där energin alltså… energi är allt…att kunna lära av varandra var något fantastiskt.

Intervju av Tobias Carlsson
Foto: Quiet Money Ent