Omslagsintervju från Kingsize Magazine #4 2020.
Musik och kultur präglas i mångt och mycket av förändring och utveckling. I Allyawans fall har båda varit ständigt närvarande ingredienser under en lång och spretig väg, både inom musiken och privatlivet. En väg som nu lett honom till reggaens värld. För Kingsize berättar han öppenhjärtigt om drogproblem, religion, narkotikalagar, synen på hiphop, Blue Duck Music och det kommande projektet ”ONE”.
Gamlestaden, Göteborg, 2016. I ett rum i sin mammas lägenhet ligger Samuel ”Allyawan” Nazari. Det är sommar och varmt, men det är inte därför han svettas. Allyawan har bestämt sig för att tvärt sluta med droger. Han har tagit alla möjliga droger, allt utom heroin, sedan han var 15-16 år gammal, framförallt har han de senaste fyra åren regelbundet stoppat i sig bensodiaziper, benso i folkmun. Han har inte haft någon respekt för droger, tänkt att han lika bra kan dö och nu är han på god väg. Hans musik kommer säkert ändå då bli ännu mer populär. Benso sliter på kroppen och vid avtändning kan hjärtat stanna. Han ligger där i fyra-fem dagar, han har hög feber, kräks, äter ingenting. På fjärde dagen känner han att döden inte bara är nära, utan han är död. Han ser sig själv utanför sin egen kropp. Det är nu, när han väl känner han är död, som han kommer på att han inte alls vill dö. Från att ha varit känslokall väller sorg, ångest och framförallt rädsla fram. Han ropar och skriker förtvivlat på Gud, som han som barn varit väldigt nära men inte har brytt sig om sedan dess; ”ISA! Jag vill inte dö! Jag har en son!”. Tillslut kommer han tillbaka till sin kropp. För första gången i sitt liv inser han att han faktiskt har en själ, en själ det är värt att leva i.
Det blev början på en längre process för Allyawans personliga utveckling, en process som också får sitt uttryck i musiken han gör. Det har lett fram till att rapparen Allyawan har gjort en reggaeskiva, ”ONE”, som kommer släppas i slutet av november, och är producerad av svenska reggaegiganterna Lars ”Lance-A-Lot” Thörnblom och Patrik ”Partillo” Alexandersson.
– Jag känner en spirituell koppling till reggae. Reggae är min kanal just nu för det jag vill förmedla. Jag vill göra musik med substans, spiritualitet och motstånd mot det som händer i världen. Reggae känns som den sista kanalen för att kunna ventilera det. Det är första gången jag gör musik där jag verkligen tycker om musiken jag gör, berättar Allyawan på ett café i Stockholm och tar en klunk svart kaffe. Han pratar mycket och ursäktar sig för det, säger att han ska försöka vara tydlig.
Allyawan skrev sin första raptext julafton 1997, han var tio år, den hette ”Westside” och innehöll ”motherfucker” ca 30 gånger. När han var sexton år, med ett mycket större ordförråd, började andra upptäcka honom via Whoa-forumet, hans kontaktnät växte och han började resa till Malmö och Göteborg för att jobba med likasinnade. 2005 släppte Allyawan sitt första mixtape ”Blu Duk Tales Mixtape Volume 1” och 2008 kom volym 2 och året därpå nästa. Han signade med Redline Recordings 2014 och släppte EP:n ”Dümma mig”. Strax därpå fick han en folklig hit genom TV4-programmet ”Lyckliga gatan” där han gjorde Ann- Louise Hansons ”Jag hade en gång en båt” och han var med i Melodifestivalen 2017, samma år som hans album ”Lofe” (Universal) släpptes. Han har under åren också på sitt egna bolag Blue Duk Music släppt flera andra mixtapealbum och singlar och gjort sig känd på battle- scenen, särskilt genom en omtalad battle mot Sebbe Staxx.
Förra året gjorde Allyawan ”Min ganja (Remix)” med skånska reggaeveteranen General Knas, och kom i kontakt med Rudeboy Records, som är hemvisten för Allyawans kommande album. Rudeboy drivs av Dennis Marko och fungerar som ett familjärt management, skivbolag och agentur. Förutom General Knas och Allyawan har de samarbeten med Syster Sol, Etzia och Ivory. Allyawan har dessutom bott i Göteborg, som sedan många år genom Partillo, Kapten Röd, Axxionpack, Serengeti och andra omkring varit centrum för den svenska reggaescenen. Allyawan berättar att reggae- och hiphopscenen i Göteborg alltid har supportat varandra och gjort samarbeten och Allyawan och Lance-A- Lot gjorde en låt tillsammans redan 2013, en version av Eek-A-Mouse ”Ganja smuggling”.
– Reggae och hiphop har alltid gått hand i hand, även om jag inte har lyssnat jättemycket på reggae utanför det mest kända, men den har inte förlorat det spirituella som jag tycker att hiphop har. Det handlar inte om att använda bibliska termer, det går att göra även inom hiphop. Men mycket hiphop numera är enbart underhållning. Privat kan jag vara en kul kille, men i min musik tenderar jag att vara mer seriös.
– Rap kan vara rolig utan att bara vara underhållning. Labyrint klarar av perfekt att vara seriösa men med en komisk lättnad, Public Enemy vore inte Public Enemy utan Flavor Flav.
När Allyawan gjorde denna skiva letade de fram remaken av ”Ganja smuggling”, vävde även in inslag från John Holts klassiker ”Police in Helicopter”, och spelade den live i ett avsnitt av YouTube-podcasten ”Osläppt”. Eek-A-Mouse management hörde den och tog kontakt för att diskutera rättigheter. Som ofta med jamaicanska artister och deras team kan det vara knepigt att förhandla och det drog ut på tiden. Allyawan sprang in i en vän, Daniel Svensson (”det behövs alltid en Daniel Svensson för att få saker gjort”), och lyfte att han väntade på ett godkännande. Några dagar senare ringde Daniel Svensson och berättade han fått tag i självaste Eek-A-Mouse, han befann sig i Dalen, en söderförort i Stockholm. Eek-A-Mouse hade fastnat där på grund av COVID-19 när han hälsat på sin flickvän. Eek-A- Mouse gillade låten och inte bara godkände användandet, utan kom till Rudeboys studio utanför Malmö och spelade in vad som nu döpts om till ”Smugglaren”.
– Jag älskar Eek-A-Mouse. Han är så skön och jordnära. Han är två meter lång, hans fötter får inte plats i vanliga skor och hans historier om Jamaica och när han hängde med Bob Marley är för honom helt normala men för oss så mäktiga.
När Eek-A-Mouse växte upp i Kingston var det en speciell tid. Förutom den musikaliska aspekten att den lilla ön kom att skapa ska, roots och senare dancehall var det en omvälvande samhällsperiod. 1962 blev Jamaica självständigt från Storbritannien. Men oroliga tider följde då USA och CIA befarade att Jamaica skulle gå åt ett kommunistiskt håll och söka sig mot sitt närmsta grannland Kuba. Tiden före och efter frigörelsen hade även ett starkt afrocentriskt perspektiv, särskilt bland rastas. Rastas ansågs som ett farligt inslag på grund av deras motstånd mot kapitalism och den västerländska vita kolonisationen, även av de jamaicanska myndigheterna och jamaicaner i allmänhet, vilket bland annat ledde till ”the Coral Gardens incident” den 11-13:e april 1963; där ca 150 rastafaris dödades, torterades, fängslades och tvångsrakades. Fortfa- rande idag ser många ner på rastas och människor i locks. Inte förrän 2017 gav jamaicanska staten en officiell ursäkt och skadestånd till överlevande.
Rastafari har för många blivit ett mode eller något exotiskt, hur tänker du att du kommer in som en vit, utomstående, ”bald head” och använder delar av dess uttryck?
– Jag gör inte rootsmusik eller använder rastafari för att det ska gynna mig. Jag vill hedra den och visa en ärobild, på samma sätt som med hiphopen och de svartas kamp i USA. Motståndet mot samhället som rastas har kan jag förstå. Jag är väldigt intresserad av historia och trotänk generellt och studerar det mycket. Jag är inte en rastaman, men jag försöker leva som en genom att leva efter Toran (Rastafari och judendom har samma grund reds. anm), jag kan se värdet av Etiopien och migrationen av det judiska folket. Jag hade innan en inbyggd skepticism gentemot judar, att jude är samma sak som att vara falsk, snål, visste inte vilka de judiska folken faktiskt är. Det är en av alla processer jag genomgått. Jag lärde mig bland annat om olika ”tribes” av judar och då började jag även förstå rastafari. Rastafari bidrar till att ytterligare öppna upp mig själv. Jag kommer från ett muslimskt land, vuxit upp inom kyrkan och båda mina föräldrars efternamn tyder på att jag troligen härstammar från sefardiska judar. För mig är det inte viktigt att ”claima” det ena eller det andra, för mig är det inte stora skillnader, men jag kan inte heller stå för allt inom en religion.
Allyawan växte upp i Jönköping och är nu boende i Tranås, ca sex mil från sin födelseort. Hans mamma var kristen konvertit. Även om Jönköping tillhör det område som ofta benämns som Bibelbältet tittade hans jämnåriga skolkompisar snett på honom. Den populära TV-serien ”Tre Kronor” spädde på trakasserierna. Där fanns det en karaktär, Sten Frisk, som var en psykopatisk pastor som blev självmordsbombare.
– Jag fick höra ”Hej Jesus” hela tiden. Men det var i Pingstkyrkan jag kände mig accepterad och värd något. Innan det kände jag mig helt värdelös. Den var väldigt osvensk. Där utsattes jag inte för rasism, jag lyftes fram och fick bekräftelse.
Allyawan började sjunga gospel och hans talang uppmuntrades. I tonåren upplevde han dock att kyrkan inte var så tolerant som han trott, blev ateist och fann sin gud i hiphop istället.
– Den kunde förmedla det jag ville då. Jag kunde relatera med den svarta mannens kamp, även om jag inte har samma historia. I Sverige fanns det öppen nynazism och rasism vid köksborden. Jag gillade också att hiphop var folkets musik. Nu känner jag att hiphop till viss del har besudlats av system och agendor. Det är mycket individualism och handlar om jaget, knappt ens om sitt eget område. Vi har gått in i en tid av självdyrkan, som även jag varit en del av.
– Jag har varit våldsam, arg, impulsiv, varit vilsen och skyllt på andra. Nu är jag öppen för olika tankar och försöker ha en spirituell grund och gottgöra. Det finns en jobbig alkis i våra kvarter, innan hade jag örfilat honom, nu hjälper jag honom hem. Jag försöker förmedla att jag själv är ingenting. Kärlek är grunden till min musik nu.
Allyawan återkommer ständigt till ”motståndet” och ett ”spirituellt krig”. För mig som icke-troende som har svårt för att förklara världen och filosofiska frågor utifrån religion är det bitvis prövande. Han menar att världsläget har förutsetts i domedagsprofetior i bland annat Uppenbarelseboken, jag tolkar det som att det kan appliceras som att vi nu lever i ett individualistiskt, kapitalistiskt samhälle. Allyawan är samtidigt tydlig med att han kan ha fel och är öppen inför inte bara olika religioner utan även sekulära samhällen. Han ser det vetenskapliga även i teologiska skrifter och förklarar att han inte är motståndare till världen, utan till det onda i den.
– Min Gud är helt emot våld. De sanna troende får betala för att det finns människor som använder religion på det sättet. Det finns fundamentala extremistiska krafter som motsätter sig min tro och det finns en satanistisk rörelse, en global elit som också motarbetar det. Eliten är ekonomiskt framgångsrika människor som förbinds med andra med mycket pengar. Pengar är roten till all ondska. Det står i Bibeln. Människan går emot det. En församling ska inte heller vara en stor ekonomisk kraft. Det är i små sammanhang när jag har suttit i en källare med andra ex-kriminella, ex-missbrukare som jag har känt Gud. Men allt dåligt har ett slut och jag vill visa det positiva som kommer för den som inte säljer sin själ till systemet. Det är inte en fysisk plats, utan en andlig, det handlar låten ”Nya Jerusalem” om. Att vara med Gud är att vara ett med Skapelsen, inte med marknaden och kommersialism.
Genom musiken försöker Allyawan visa sitt motstånd och lyfta sina ståndpunkter. Men det är inte Allyawans religiösa ståndpunkter som främst har gett honom problem, det är hans åsikter kring marijuana. Han är för en legalisering och varit öppen med att han röker.
– Jag har fått offra mycket, får gigs inställda, hamnar hos socialtjänsten rörande mina barn. Nu visar jag det inte längre men även om jag bara pratar om cannabis blir jag lika stigmatiserad. Det är sjukt i ett land som ska vara så progressivt. Jag minns ett Sverige där man kunde säga ”jag håller inte med dig, men är beredd att dö för att du ska få säga det”.
Men ett samhälle kan inte acceptera allt och måste säga ifrån, till exempel mot rasism.
– Jag accepterar inte rasism, men jag har pratat med nynazister. Jag tror på en dialog, att sanningen tillslut segrar. Det som SD står för, till exempel minskad invandring och ökad vapenexport, är inte bara helt ologiskt utan satanistiskt. Men så som vi har behandlat SD har inte funkat, socialismen framstår som nedtryckande, jag måste bemöta det, det är demokrati. Låter vi dom prata gör dom bort sig själva.
Gällande legalisering, jag tycker Sverige har en felaktig narkotikapolitik som inte är baserad på vetenskap. Jag är för en avkriminalisering så att polisen och vårdens resurser kan användas bättre. Men jag har också svårt för romantiserandet av marijuana, en livsstil där det påstås att den bara har positiva egenskaper. Ett missbruk påverkar individen och närstående negativt, cannabis kan påverka unga människors hjärnutveckling. Och nu skjuts barn och ungdomar på grund av det. Är det värt det för att röka?
– Det visar på hur mycket efterfrågan styr. Den kommer inte försvinna. Vi kommer inte komma till en annan punkt förrän vi går från en moralisk debatt till en informativ. Som det är nu vet inte folk vad det är exakt de röker och kan inte fullt veta konsekvenserna. Personligen tycker jag att 24-25 år vore en bra åldersgräns, men jag vet att ungdomar kommer börja tidigare och då behöver vi bemöta det.
– Det finns också en djupare grund till att ta cannabis än att bara ha kul. Ibland gör den att jobbiga saker kommer till ytan och ger ångest, för andra kan den fungera lugnande. Då behöver man vara informerad och kunna använda just den cannabis som passar en själv bäst, som andra mediciner.
– Jag började beckna från tidig ålder och det var inte samma marknad. Nu är det mer pengar i omlopp, kokainet har skapat en hårdare och våldsammare miljö. Om vi skulle legalisera cannabis skulle den svarta marknaden inte försvinna men i alla fall minska. Men så länge cannabisdiskussionen är på en moralnivå och stigmatiserande kommer vi ingenstans.
På nya reggaeskivan finns inte helt oväntat mycket referenser till plantan. Men med åldern har han ändå blivit mer medveten kring vad han säger i sin musik.
– Ord har en stor påverkan. Innan hade jag inget filter. Vi säger dumma saker, det är en del av vår natur, vi lär oss och förändras hela tiden. Jag är lite mer restriktiv, på grund av barn ändrar jag och tar bort svordomar till exempel. Det kan i vissa låtar fortfarande finnas en hård ton, till exempel i refrängen på ”Smugglaren” sjunger vi ”rör inte vår ganja då bränner vi ner staten”. Sen förändras tiderna över vad som är okej att säga. Förut var våldsironi okej, Eminem kunde sälja miljontals skivor med låtar som beskriver att döda sin mamma och flickvän, det är svårt att säga idag. Jag tycker att vi kunde ta till oss av MeToo-rörelsen mer. Det finns mycket texter inom hiphop och reggae som bidrar till objektifieringen av kvinnor.
Partillo och Dennis Marko dyker upp. De är i Stockholm med Allyawan för att ta foton.
– Allyawan är en av de mest musikaliska artister som jag har jobbat med. Han har redan ett verk färdigt när han kliver in i sångbåset. Varje tagning eller vers leder vidare till nästa, han kan se helheten. Sedan är han tekniskt tight på sitt hantverk, hans rap, flow, sång, på alla plan. Han gör det väldigt enkelt för mig, ibland känns det som jag inte kan bidra med nåt, säger Partillo.
– Jag kan gå in i studion och vara tveksam, men så gör Partillo det bra, kontrar Allyawan och fortsätter:
– Jag måste få ur mig det jag har tänkt först, vill inte tappa den idén, men efter det är jag mottaglig och öppen för förslag, och Partillo möter mig i det. På ”Som en rastaman” är det mycket stämmor som jag inte förstod först. Men så fick Partillo mig att fatta varför.
– Mycket av rootsreggaen när den skapades var influerad av Motown-soul som hade mycket stämmor, det tillhör reggaen. Jag har lyssnat på mycket hiphop med åren, men haft sån respekt för det. Jag tycker det är vågat av Allyawan och han har varit väldigt öppen, andra kanske skulle tycka det låter konstigt med mycket effekter och reverbs. Samtidigt, om du som Allyawan kan flowa på ett trapbeat kan du göra det på en rootsriddim, det är samma bpm (beats per minute, reds. anm), förklarar Partillo.
– Det fanns egentligen inga planer på ett helt album med Allyawan. Men efter en session tänkte vi ”vad fan är det här?!”. Partillo släppte sin egna skiva och jag hade egentligen inte tid, men vi var tvungna att göra det, förklarar Dennis Marko som även passar på att berätta om bolagets kommande satsning ”Rudeboy Release Madness”.
– Vi har samlat alla våra artister, signat nya, satt upp produktion i Stockholm, Malmö och Göteborg och de senaste månaderna involverat säkert 20 personer i våra processer vilket har landat i fyra album med olika artister, EP:s och en massa singlar. Vårt fokus är inte nödvändigtvis att ta in fler som sysslar med reggae/dancehall utan att få betydligt fler att lyssna på reggae/ dancehall, göra scenen större och mer attraktiv. Det är vår mission.
Vi promenerar bort mot fotostudion. Allyawan har en liten rullväska med några få outfits, en streetstyle-kostym, en fluffig hoodie och tre par sneakers. Han är inget sneakerhead berättar han och äger i princip det som får plats i en resväska. Skorna han har med sig har han fått av Junkyard och är åt skatehållet.
Du har varit väldigt varierad under din karriär, vem är Allyawan musikaliskt?
– Allyawan betyder ”All you want”. Marknadsmässigt hade det kanske varit bättre med olika namn för olika projekt men jag vill att alla ska förstå mitt artistnamn och veta att allt är jag. Jag skulle kunna ”flip the script” mitt i en framgång, att byta mår jag bra av. Det behöver inte alltid vara hiphop, eller reggae. Jag älskar faktiskt metal också. Jag brydde mig mer innan vad andra tyckte, därför har jag varit kvar i hiphopen så länge, men nu bryr jag mig inte längre. Men det är svårt att släppa hiphopen, den är som en jobbig lillebror som alltid kommer vara kvar. Efter reggaeskivan kommer det faktiskt en uppföljare i Blue Duk Tapes-serien.
Berätta om Blue Duk Music och kommande projekt där.
– Blue Duk är väldigt independent och low key. Det har varit en lekplats med vänner där jag gjort grejer som inte varit större projekt med andra. En plats för mig att uttrycka mig på engelska. Jag hade större aspirationer ett tag men labelwork är jävligt jobbigt. Så nu är tanken mer att jag kan släppa andra mindre artister som jag vill ge en push, som kanske kan innebära att någon annan större får syn på dem. Jag är lite lokalpatriot och nästa mixtape är gjort med bara Jönköpingsproducenter.
Hur är din relation med Redline?
– Jag jobbar alltid med dom till och från. Vi gjorde vår första track tillsammans redan 2008. Vi är som en familj. Jag var hos Masse för några dagar sen och bara hängde. Deras släpp med Melina Leiva är ett samarbete mellan Redline och Blue Duk. Kanske det kommer flera Redline-släpp i mitt namn, kanske inte.
Föredrar du svenska eller engelska?
– Jag tycker att svenskan börjar ta slut. Lyssna på en skiva med MBMA, hur mycket mer svenska finns det? ”Som en rastaman” är hälften av texten på engelska. Jag tycker mina engelskspråkiga bars har utvecklats. Jag är också påverkad av persiska. Där finns det väldigt många olika nivåer, skillnader som hur man pratar på nyheter jämfört med folket, men det finns också en tradition att låtar skrivs av poeter. Vi iranier gillar poesi. Då får musiken ett helt annat språk, väldigt metaforiskt och säger aldrig något konkret.
Du har sagt att hiphop idag är substanslös, vad menar du?
– Den har substanser onekligen… svarar Allyawan i sann Göteborgsanda och skrattar, och fortsätter:
– Den visar upp var den är ur ett samhällsperspektiv, men den har inte en progressiv plan. Jag vill att hiphop ska ha en form av sensmoral, eller i alla fall ge mig aha-upplevelser. Men jag dömer inte. Det är inte hiphopen utan samhället som förändrats. Ungdomar har en annan input och output. Nya rapparna försöker också säga något. Hur vi visade motstånd mot samhället är alla trötta på. Dom säger vad dom känner på sitt sätt. Jag har levt som dom, jag har känt samma ilska och hopplöshet. Jag ser inte de tuffa killarna utan ser ett rop på hjälp, hade dom kunnat hade dom inte valt att bli droglangare.
Medan dagens framgångsrika rappare troligtvis främst har sina fans i tonåren och nedåt har Allyawan upptäckt att han har fler lyssnare som är över 65 år än under 18.
– Jag har blivit mindre krogen, mer Folkets Hus. Man måste nog vara lite mogen, gått igenom livet lite för att förstå mig. ”Lofe” var en form av rehabskiva, dom som förstår den är oftast dom som gått igenom liknande. Jag kan få höra ”de andra snackar skit, du har nånting”. Jag behöver inte ha alla unga lyssnare. Hade jag brytt mig om framgång hade jag varit frustrerad, men jag gör inte musik för att lyckas längre. Jag kan förlora, jag är inte rädd. Jag är mycket mer produktiv nu än förut och jag kommer alltid göra musik. Jag vill leva varje dag som att jag kan dö.
Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik
