Alla har sina egna demoner. Vissa lever man med hela livet och andra kan man motverka och avlägsna sig ifrån. Men oavsett vad så sker alltid en konstant kamp mot ens demoner, mot lockelser, mot fördärvet och den där motorvägen mot livet som går snabbt, men kan sluta tvärt.
En person som kan allt om demoner och motgångar är Allyawan. Denna Jönköpingsbördige rappare har släppt låtar i över ett decennium och skrivit texter och rappat längre än så. Han har varit känd på nätet, släppt hyllade projekt (som ”Blu Duk Tales”) och varit med i omtalade battles. Det är en rappare som många andra rappare ofta nämnt på sin topp-5 bland svenska MCs. Men samtidigt en rappare som aldrig fått den där ack så eftertraktade chansen att slå igenom på riktigt.
Nu kan den vara här. Nu är Allyawan signad på Redline Recordings och under året har han pendlat från Jönköping till Norsborg och när han väl varit i studion har han visat upp en unik arbetsmoral. Så pass unik att Salla beskrev Allyawan som ”en av de bästa jag har jobbat med”, när jag pratade med honom. Det engagemang och den passion som Allyawan har för musiken är slående och det berör mig djupt när han berättar exakt vad musiken betyder för honom. För många är det ofta tomma ord, men för Allyawan är det här på riktigt.
Aktuell med EP:n ”Dümma Mig” och en plats i TV4:s nya satsning ”Lyckliga Gatan” kommer att innebära mycket mer snack om Allyawan framöver. Jag träffar honom på en av de här 1-2 dagars besöken i Stockholm för ett öppet och genuint samtal om musiken och vad den betyder för honom.
Äntligen en skiva med Allyawan. EPn ”Dümma Mig” är nu ute. Känner du dig nöjd?
– Jag är nöjd. Jag är så nöjd som man kan bli med en EP. Alla rappares dröm är väl att släppa en fullängdare egentligen.
Ja, tanken från början var väl att det skulle bli ett album?
– Ja, det har ju varit ett albumavtal från början. Men samtidigt känns det här bra, att först få möjligheten att släppa en EP och sen eventuellt släppa en grej till. Det är ett gott tecken och det känns ändå som om de vill jobba med en. Det snackades om att göra en till EP för att sen bygga upp inför ett album, men vi får se. Det kan gå hur som helst. Sen är jag med i ett program som heter ”Lyckliga Gatan” på TV4 där vi tolkar låtar och en låt jag har gjort där kan ge mig ett litet uppsving.
Den låten är, enligt mina källor, den som folk i produktionen och TV4 pratar om mest. Den låten som har störst potential att bli en hit?
– Det har jag också hört. Till och med producenterna var på den som fan. Sen är det ju en väldigt känd låt också, men vi får se. Programmet sänds ju på primetime och blir det en hit så kanske man inte behöver släppa en EP ens, vi får se. Men ett album vill jag göra så småningom, det är min dröm.
Var det därför du valde att signa med Redline Recordings också? För att få möjligheten och chansen att släppa ett soloalbum?
– Det är klart att man alltid vill släppa ett album på ett så bra sätt som möjligt. Men jag har nog alltid gått min egen väg och kört independent. Jag har snarare skyggat från att någon annan ska komma och finansiera min musik, men det leder också till dåliga saker. Till slut blir man tvungen att sälja droger eller vad fan du nu gör, för att kunna finansiera din musik. Om man tänker som jag gör så kan man inte ha ett nio till fem-jobb och sen göra musik efter det, då blir det ofta att man får offra jobbet. Men i det här fallet handlade det om att jag skulle släppa ”Dümma Mig” redan innan jag signade med Redline.
Ja det fanns väl ett album, producerat av Beatslingers, med samma namn som var på väg? Vad hände där?
– Det var ett släpp som skulle släppas via SwingKids med Beatslingers produktioner. Men sen hamnade vi i någon slags… Det var ingen dispyt eller något sådant, men det var snarare så att ingen hade tid riktigt. Alla gjorde så mycket på en gång, även jag. Så jag kände inte att det fanns någon hängivenhet i projektet. Vid den tiden bodde jag nära min son som bor utanför Jönköping och det var väldigt jobbigt för mig att pendla fyra timmar till Göteborg varje gång jag skulle spela in något. Och ibland kom man dit utan att man kunde spela in något. Jag vill inte vara ovän med de grabbarna så vi pratade ut om det. Det är mina boys liksom, fortfarande. The Order, Habib, Beatslingers, Bob Village… alla de där är väldigt nära till mig. De har också gett mig mycket inspiration, som vilken slang jag använder. Många ord på de nya låtarna kommer liksom från dom, från The Order. Det var ju också för att låtarna gjordes med dom. Men tyvärr så visste jag och även dom att den stressen och hängivenheten jag har för musik inte skulle kunna få ut sin rätt med dom just då. Jag kan nu idag också se att jag var i en väldigt mörk period av mitt liv med tungt missbruk, kriminalitet, dumheter, dåliga relationer och tjafs kring min unge och sådana grejer. Jag kände att jag ville komma bort från det och få folk att jobba för mig lite.
Så varför blev det just Redline?
– Vi har en historia tillsammans ändå, jag har känt dom länge. Vi har många gemensamma vänner och Stor har jag känt i många år till exempel. Förr var jag med dom och rappade på deras reggaetongrejer liksom. Vi spelade i Oslo och allt möjligt då. Men de gjorde musik med Hermanos Bernal som är nära vänner till mig, som nu trycker deras t-shirts och grejer. Allt var naturligt. Många tror att jag gått till Redline för att de vill ha något ”all star-lag” eller liknande, men så är det inte. Det känns naturligt för mig, det känns som familj. Och Masse är fantastisk på beats. Han kanske är tystlåten men han har stora idéer om man visar att man själv vill, visar sin ambition. Sen har du Salla som är en fantastisk rådgivare och producent. Så allt kändes rätt för mig. Visst, andelen på Universal/Redline är mindre jämfört med SwingKids men resurserna och möjligheterna är större. Det har redan nu öppnat upp dörrar för mig. Tack vare ett bra team och bra människor har jag kommit ur mörkret och nu känns det som att jag är på väg.
Du är från Jönköping och har bott i Göteborg. Nu är du en del av Redline-familjen, men hur tas du emot i Stockholm?
– Jag har nog alltid fått love i Stockholm. Även om det har varit lite delat, som efter att jag battlade Sebbe och så. Men all PR är bra PR. Jag har definitivt blivit mer igenkänd och jag har nästan blivit lite förvånad över kärleken jag har fått här. Folk kommer fram och propsar mig, även om jag inte har släppt något på ett tag. Stockholm har gett mig kärlek, men samtidigt är det lite hårdare publik här.
Minst sagt. Hur är det live? Får du kärlek av publiken i Stockholm?
– Ja, på klubbnivå är det inga problem alls. Där går jag upp på scenen och bara kör, jag skiter fullständigt i allt. Men när det gäller kids på fritidsgårdar i… egentligen alla hårda områden, så är det svårare. Det absolut svåraste stället jag har uppträtt på, som även Highwon-grabbarna tycker är svårt, är Andra Hemmet i Skärholmen. Till och med Highwon säger att det är ett av de svåraste ställena att spela på och det är i stort sett deras hemmaplan. Man kan köra där och få noll reaktioner. Jag tror att man har lite högre krav på liveframträdanden i Stockholm också eftersom det är så pass många rapspelningar här, så det gäller att ligga i om man vill prestera på en scen i Stockholm. Man måste jobba för det.
På tal om att jobba för det så stötte jag på Salla på stan någon kväll nyligen. Han pratade varmt om dig och din oerhörda arbetsmoral. Att du kan göra 2-3 låtar på samma tid som en annan rappare gör en vers ungefär. Känner du igen den beskrivningen av dig själv?
– Roligt att han säger det. Jag känner igen det beteendet hos de som kanske inte jobbar så hårt som jag gör och jag vet var det kommer ifrån. Man jobbar i en grym studio men man jobbar i den dagligen och då kommer man att ta det för givet till slut. Det är som med vad som helst, om du har en flickvän som du är tillsammans med ett längre tag så kommer du att ta henne för givet någon gång, tyvärr. Samma sak gäller rap. Men när jag kommer upp så har jag en, max två, dagar på mig att jobba. Jag bor i en annan stad och har barn, hund och hela den grejen hemma. När jag kommer hit har jag knappt någonstans att sova och jag äter ingenting. Det enda jag fokuserar på är min musik. Det enda! Jag kan bli missnöjd om jag bara får med mig två låtar på ett besök. Men jag känner igen det beteendet hos folk som sagt, när jag hade hemmastudio så gjorde jag inte ett jävla skit. Det krävs att man kommer till en ny miljö där man bara jobbar stenhårt för att få saker gjorda. Sen gjorde jag en deal… Det kanske låter jättreligiöst det här men, jag gjorde en deal med Gud. Att jag skulle sluta upp med vissa dumheter och jag skulle sluta beckna droger. Inte för att Gud skulle hjälpa mig men jag bad att han skulle hjälpa mig ekonomiskt ändå. Jag har ändå förlitat mig på det sen jag var 15 år och det var svårt att föreställa sig att inte gå ut från huset utan en röding i handen. Och att jobba med musik är en rejäl uppoffring. Men bara det att jag sitter och pratar med någon från en tidning som är där för att intervjua mig om min EP är en välsignelse i sig. Det gäller att ta till vara på de grejerna som man får på vägen. Det är det kids är dåliga på idag, de vill bara ha mer och mer, vilket är fine, men var tacksam för det lilla också. Jag är tacksam för varenda jävla studiotimme jag får i Redlinestudion.
Många unga tror och förväntar sig att allt ska hända över en natt också ungefär. Men du, som ändå har släppt musik i 12 år nu mer eller mindre, vet att det är en lång väg att vandra…
– Verkligen! Jag vet hur det är. Jag är ändå en otroligt otålig människa. Det är en stor anledning till att jag har gått på lugnande och har rökt mycket och så. Jag har så jävla mycket krut i mig när det gäller musiken och kan lätt känna hopplöshet när det inte går som jag vill, men jag tror att det handlar om passion för det man gör. Med åldern har jag börjat acceptera mig själv mycket mer.
Är du lika passionerad som för 12 år sedan?
– Absolut, om inte ännu mer! Då var det mycket huvudet bland molnen som gällde. Man hade en orealistisk bild av musikindustrin och skivbranschen i sig. Min dröm med musiken var att kunna köpa ett hus till min mamma någon dag, eftersom jag såg att hon kämpade mycket. Sen med åren kom jag in i det men runt 2000 fanns det ju definitivt inga pengar i branschen. Och runt 2008 ville jag inte vara någon ”Adam Tensta version 2.0” heller. Nu mår musikbranschen lite bättre och de kan exploatera musiken, på ett bra sätt, och visa upp vad vi har att säga.
På tal om din passion och arbetsmoral så vet jag att du kom till Redline en morgon efter att ha varit ute en hel natt i Stockholm. Du var nedblodad och halvt förstörd, men du ville ändå spela in dina låtar. Det hela resulterade i… ja, du kan väl berätta det bäst själv kanske?
– Ja, jag hade härjat runt i Stockholm på en massa jävla droger. Jag minns inte det här men en vän berättade att jag hade stått och viftat med en pistol inne på någon krog typ. Jag mådde väldigt dåligt just då. När man går på habbar… för er som inte vet så är det Xanor och sådana grejer. Jag har behövt det vissa stunder när jag har haft mycket ångest. När man slutar röka weed så får man mycket ångest och det fick jag också. Då tar jag habbar, men mitt problem är att jag tar för många. Så ja, det har funnits några tillfällen då Salla har sett mig fucked up. Jag har kommit till studion helt förstörd utan att ha sovit något och har med mig någon brud från ingenstans. Men vet du vad? Resultatet av det blev ”Gooloole (Kulor)” på EP:n, en av de starkaste låtarna. Grejen för mig är att hur borta jag än verkar, så finns det så mycket smärta och lidelse för kärleken till min musik. Jag har gett bort allt för den här grejen. Pengar, familj, relationer, jobb, allt. Jag har offrat allt. Jag har en sån här tanke: Skulle inte det här funka, ja då har jag min jävla svarta lista och så går jag och skjuter en massa människor en efter en så sitter jag på livstid. Förstår du? Så bitter är jag, om jag inte lyckas.
Ja, jag börjar förstå. Drastiskt, men jag förstår vad du menar. Känns det inte lite riskabelt att lägga alla ägg i samma korg på det här sättet? Nu går det framåt och det ser ljust ut för dig, men tänk om…?
– Det har ju blivit så ja och det är riskabelt. Men så har jag varit sedan jag var liten. Jag var ganska smart, men dysfunktionell. Jag satsade väldigt tidigt på något för att distrahera mig från att göra dumma saker. Jag var antagligen väldigt understimulerad bara. Musiken gav mig stimulans, men det gör även droger också. Det finns något i mig som är i en evig kamp när det gäller det här. Men när det gäller musik så tar jag det så allvarligt, jag skulle kunna ligga och nästan överdosera och ändå skriva en låt. Dels på grund av rutin men dels på grund av kärleken och smärtan. Kidsen idag kommer in och är hungriga och älskar skiten, men jag tror inte att de skulle kunna sätta sig ner och störtlipa för hur mycket de vill lyckas. Det handlar mer om något ytligt idag. För oss var det livet. Jag skulle kunna gråta nu här framför dig när vi pratar om det, så mycket betyder det för mig. Det är fantastiskt men också väldigt sorgligt. Jag tänkte att jag var så lite värd att musik var det enda jag kunde göra. Nu i efterhand inser jag att jag hade kunnat bli läkare om jag hade velat. Men hade jag inte menat allvar med musiken så hade jag aldrig kunnat göra en låt som ”Gooloole”, på habbar liksom. Den låten handlar om hur det går från hatet till droger, till gunshots, till kulor. Till slut är kulor det enda som finns kvar.
Du har haft dina upp- och nedgångar med missbruk och motgångar som bottennivåer men nu med en blomstrande och ljus rapkarriär med Redline Recordings som något positivt. Till sist då, hur mår du nu? Är du på väg åt rätt håll?
– Jag hade kunnat ha det hur dåligt som helst och ändå sitta här och glorifiera det bra och påstå att jag mår bra. Jag tror inte att någon är helt färdig, att någon är helt nöjd. Jag har fortfarande lite ångest över att jag inte har nått mina musikaliska mål än. Jag har kommit långt och är väldigt tacksam för det, men jag vill nå högre. Det kan göra en rastlös och lugna ner sig med någon slags substans. Jag vet att jag inte är ensam om det bland rappare i Sverige. Hade jag haft fel människor runt mig så hade det inte spelat någon roll om jag sålt fem miljoner singlar, jag hade ändå mått skit. Nu har jag bra människor runt mig och jag försöker skapa en symbios mellan mitt barns mamma och mig. Min son börjar bli stor nu också. Tyngre droger håller jag mig borta ifrån. Jag försöker att se på saker sunt, träna, äta och sova på ett normalt sätt. Det är en jävla stor skillnad mot hur jag levde innan…
Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Camilla Cherry
