Kingsize träffade den albumaktuella rapparen, med basen i Solna norr om Stockholm, för att tala om att börja rappa på svenska, tiden med Chapee & Chess och crewet Hundreadz samt textraderna som får honom att börja gråta...

Abidaz verkar ha lyckats med konststycket att vara brutalt ärlig om allt han pratar om men samtidigt vara omtyckt av hela landet, får man känslan av. Han har rappat under större delen av svensk hiphops existens, men det är först nu han får det erkännandet han förtjänar… kanske delvis för att han är just så rak och öppen med allt han gör?

Hagalund (där höghusområdet är mer känt som Blåkulla) i Solna har varit en viktig plats för svensk hiphopkultur. Många rappare, breakare, graffare, DJs och producenter har antingen kommit härifrån eller verkat i och/eller med folk från området. Två av de starkast lysande stjärnorna var Chapee N Chess (även kända som Josh N Abel) som av många ansågs vara ”the next big thing”. De började jobba med Peter Swartling och BMG (som också jobbade med Petter, Robyn, m.fl.) – och ett efterlängtat album var på väg.

Men sen kroknade vägen och ingenting hände med det kontrakt som skulle göra Chapee N Chess till en duo som i Sverige kunde representera oerhört välgjord engelskspråkig hiphop – under samma tid som den mådde som allra bäst på USAs östkust.

I slutet av 90-talet jobbade Chapee N Chess bland annat med Falcon & Sleepy (Christian Falk och DJ Sleepy) och hade med en låt på den legendariska samlingsplattan Sidewalk Headliners. Just den skivan skulle ha lett till en turné bland annat, men pga. meningsskiljaktigheter fick Chapee N Chess stanna hemma.

Blåkulla-boysen har dock fortsatt genom åren och varit en del av Hundreadz (som är en av mina personliga favoriter i den svenska hiphophistorien) samt klicken Ecstra Cheese (som bl.a. innehåller rapparen C.U.P.). Chapee (Josh) har kallat sig Chapstahman bland annat och Chess (Abel) har då blivit Sveriges mest hajpade rappare 2013: Abidaz.

Vi satte oss ner inför skivsläppet i ett rum som inte innehöll mycket mer än det många nöjde sig med på det glada 90-talet: två stycken Technics 1200, två sköna soffor och en av Sveriges bästa, och mest underskattade, rappare genom tiderna… en (befogat) kaxig och ärlig Abidaz.

Jag har länge varit ett fan av Hundreadz som du varit en del av, liksom Ecstra Cheese. Ni har varit igång länge nu, men vilka är kvar? Vilka rappar idag?

– Aktiva som gör musik… det är bara jag, Chapstahman och C.U.P. Men sen finns det flera grabbar kvar som stöttar och hjälper till. Många säger att media vinklar det jag säger, att jag dissar andra rappare osv. Men det är så vi alltid har snackat i vår klick, det är sen gammalt. Vi har alltid sagt att vi var bäst – och vi var bäst. Vi säger fortfarande att vi är bäst – och vi är bäst. De tryckte ner oss förut, så vi bytte språk, kom ikapp och gick om dom. Det finns inga som oss.

Det kan sticka i ögonen på folk, men att säga att Chapee N Chess var bland de bästa engelskspråkiga rapparna när ni körde är ingen överdrift. Är det frustrerande att ni visste om att ni var bra och att andra visste det – utan att riktigt slå igenom?

– Ja… vi var unga och vi kanske hanterade vissa saker på fel sätt och sådär. Det var kanske jobbigt för folk att ta med oss på turné och så… så vi fick inte följa med.

Du syftar på Sidewalk Headliners-turnén antar jag?

– Ja, precis. Alla turnerade med den skivan förutom vi. Vi hade en grej som hette ”dough before the show”, vi ville alltså alltid ha gaget innan vi gick på scen, vilket de inte gick med på. Då blev det lite dålig stämning och sen ville de inte ha med oss igen.

De som var emot er då, hur är det med dom idag? Är de kvar i svängen och ger en klapp på ryggen nu istället?

– De är kvar i svängen och nu suger dom av mig, förstår du? Ingen klapp på ryggen där, haha.

Haha. Men är det inte frustrerande? Nu är Abidaz den mest hajpade rapparen i Sverige och omfamnas lika lätt av hipsters som heads. Vart var den kärleken förut?

– Men det har alltid funnits i förorten. Kärleken har alltid funnits. Även om man har rappat på engelska så har det spridits från ort till ort och vi har fått mycket kärlek. Men ändå hände inget. Folk gillade en men sen hände inte så mycket mer. Klart att det var frustrerande. Det är ju mycket för att man rappat på engelska, det har varit svårare. Men nu när vi kör på svenska märker man att det är en helt annan grej.

Folk som inte har hört Chapee N Chess, Josh N Abel eller Hundreadz bör helt enkelt kolla in det. Men har ni mycket osläppt material från förr som bara ligger på nån hårddisk nånstans? Grejer med Falcon & Sleepy också kanske?

– Ja ja, absolut. Det finns säkert 500 låtar som bara ligger där.

500 låtar??

– Ja, minst. Då har ändå datorn kraschat två gånger… så det har försvunnit sjukt många låtar, två gånger.

Inget som ni har funderat på att släppa?

– Kanske det, men jag är inte så mycket för gamla grejer. Den tiden är över. Men jag har några rader nu som jag skrev redan på Hundreadz-tiden, så lite gammalt finns det ju kvar. Men de som missade musiken då… ja, trist för dom. Den tiden är förbi.

Albumet ”In & Ut” är som du säger själv en ”smash n grab” på svensk hiphop. Du ska släppa skivan och sen lämna oss till vårt öde. Men blir du inte sugen på att fortsätta nu när du har fått så mycket positiv feedback? Kanske bana väg för nya rappare till och med?

– Jag tänker inte bana väg för någon. Jag är bara här för att ta min plats och röra om lite i grytan. Det kommer att bli kaos och sen kommer jag att lämna kaoset…

Du är ändå väldigt unik… men visst får man känslan att folk kommer att försöka kopiera ditt sätt att rappa på så småningom?

– Till 100%! Det vet jag kommer hända.

Skulle det vara hedrande eller kännas som ett slag i ansiktet?

– Hmm… Nä, det skulle nog vara hedrande faktiskt. Jag skulle bli glad om någon la en 16 som var tight hela vägen, någon som verkligen levererar.

Jag läste i en intervju med dig att du inte lyssnar på svensk rap längre. Inte som du gjorde förr när man ville ha koll på konkurrenterna. Hur kommer det sig?

– Nej jag lyssnar inte… Jag lyssnade igenom ganska mycket innan jag gick över till att rappa på svenska, för att ha koll på vad som fanns typ. Men jag lyssnar lite nu också. Om folk säger till mig: ”Har du hört hans nya? Den är fet”, då kollar jag in det. Men det är aldrig bra.

Det är så? Du tycker att det mesta inom svensk rap är dåligt nu för tiden?

– Ja. Skitdåligt faktiskt.

Det känns som att du medvetet vill placera dig själv utanför svensk rap?

– Så är det. Jag vill inte ens beblanda mig med dom. Jag pallar inte. Men det finns några bra grejer på gång… min platta, Kartellens ”Ånger & kamp del 2” och skånska Ozzy & Piraterna har bra grejer som kommer snart också.

Ni jobbar hårt med promotion genom SoBlue och du har jobbat hårt i studion. Är det mer jobb än vad du hade förväntat dig?

– Ja, det är mycket mer jobb än förr. Jag är skittrött hela tiden alltså. Inatt har jag sovit en timme liksom. Det har varit så mycket jobb här och var, jag ska vara där vid 14, nån annanstans vid 15, osv. Men nu är skivan klar och det jobbet är gjort, det känns bra.

Mycket jobb, men hinner du njuta också? Nu när du äntligen har ”kommit fram”?

– Det roliga är att vara i studion och att få vara kreativ, det njuter jag av.

Intervjuer är inte lika kul antar jag? Nödvändigt ont?

– Men jag gillar det ändå, för då får jag säga vad jag vill. Det är ingen som har lyssnat på vad jag har sagt förut, men nu får jag chansen. Jag försöker alltid att vara rak och säga vad tycker om allt. Jag gillar inte att alla måste vara kompisar, så att ingen vågar vara ärlig. Om någon frågar mig vad jag tycker om en viss rappare, då säger jag exakt vad jag tycker. Varför inte?

Det känns som upplagt för en smash för kvällstidningar t.ex. De gillar ju pajkastning mellan artister. Kan det vara så att de kommer till dig, bara för att få en bra pratbubbla i tidningen?

– ­Exakt! Jag har märkt det faktiskt. Men jag lär mig den här journalistgrejen ’as we go’ alltså. De försöker alltid sätta dit en, det är det. Man tänker det när man gör intervjuer: ”det här kommer dom att använda” och så gör dom det så klart…

Det är en lång väg från att pusha ut sin demo i Blåkulla till att göra intervjuer med Aftonbladet…

– Det är en bit alltså. Men det kommer att hända en hel del i media framöver. När jag är klar med den här skivan så kommer det inte bara vara rap som folk kommer ihåg mig för. Nu har vi fått vår röst – nu ska vi börja säga grejer… om allt.

Du jobbar väldigt hårt som sagt och det känns som att du jobbar hårdare än många andra. Är det för att du har så mycket att förlora? Du har redan en familj och du har ”de vilda åren” bakom dig?

– Så är det nog. Vi har ju redan gjort den här rapgrejen i många år. Jag har mognat också, både som person och som artist. Jag har tagit bort svordomar från texterna och sånt. Du kan lyssna igenom mina låtar och även om en låt kanske låter ”gangsta” så är det inga svordomar eller folk som pratar om gangstergrejer – men attityden finns kvar i låten.

Lyssnar du mycket på dina egna låtar? Är det svårt med de mer personliga låtarna?

– Jag lyssnar en hel del på mina låtar. Men de mest personliga låtarna är svåra. Jag sitter ändå lång tid med dom och lyssnar, ändrar i texten osv, men till slut måste man släppa dom. Hade inte någon sagt stopp så hade jag nog suttit för alltid.

På skivan har du med din gamla vän Robyn, som också jobbade med Peter Swartling. Ni blev väl lite blåsta på konfekten av Swartling kan man säga… Har ni fortfarande ”bad feelings” där eller har ni släppt det?

– Vi hade det ett tag alltså… men nej, det är inga bad feelings nu. Men det är klart att vi blev blåsta – alla vet om det också.

Ni skulle släppa ett album, eller vad var dealen?

– Vi höll på med kontrakt hit och dit och… det blev bara skit av allting. Och åren gick…

Har det gjort dig ärrad? Var du tveksam för att gå in i ett samarbete med SoBlue (Universal) till den här skivan?

– Jaaa… Det tog 9 år eller nånting innan man ens ville snacka med skivbolagsmänniskor liksom. Jag höll mig borta. Men det känns nice nu, även om det är lite ovant. Jag har svårt att följa reglerna… det är inte min grej. Men jag lär mig hela tiden. Jag gjorde faktiskt en skiva för ett tag sedan, men det kändes inte okej, så 8-9 månader senare började jag om med ”In & Ut” istället.

Är någon låt kvar från första skivan?

– ”Benägen” är från första skivan.

Visst är verserna i den låten från olika tidspunkter i ditt liv?

– Ja, den tog typ ett och ett halvt år att göra. Tre olika tider i mitt liv som du säger. Men den sista versen var lite extra speciell…

Jag tänkte på det när jag lyssnade på låten. Den är riktigt känslosam. Var just tredje versen jobbig att skriva?

– Sjukt jobbig. Jag börjar typ grina liksom… Men… ja. Det är den bästa låten på skivan, tycker jag.

Vi lämnar det där helt enkelt. Nu när du har gjort en platta på svenska, efter att ha rappat på engelska i flera år, vilket språk föredrar du?

– Svenska faktiskt. Det är ett mycket råare språk. Det har varit mer av en utmaning att rappa på svenska, vilket jag gillar. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna  göra det så här bra på svenska! För tre år sen skrattade jag åt tanken att rappa på svenska… men det gick ju ganska bra, haha. Men det var svårt i början. Jag rappar dock likadant som jag gör på engelska, det är därför rappen blir lite speciell. Jag cuttar av ord, kommer på egna slang och så för att det fortfarande ska funka och låta nice.

Det var nog ett år sedan som jag hörde om din skiva första gången och redan då lät snacket: ”bästa svenska rapskivan på flera år!” ungefär. Förväntningarna har varit enormt högt ställda, av alla egentligen. Har det varit jobbigt på något sätt?

– Nej, inte alls. För mig är det bara nice. Om de gillar det så är det bara fett. Jag tycker också att jag lever upp till hajpen. Vilken skiva ska de jämföra med ens? Vilken skiva är bättre? Jag kommer inte på någon som är jämförbar med den här. Men vi får se vad JaQe släpper, han tycker jag om…

En av få svenska rappare du gillar alltså?

– Ja, han är duktig. Jag känner igen mig mycket i hans rimschema. Han anstränger sig och tar det till nästa nivå när han rappar.

Det finns många rappare, men det är få som är ”riktiga rappare”. Det är svårt att definiera, men du och JaQe anser jag är den typen av rappare. En ”rappares rappare” som man säger ibland…

– Det kan jag hålla med om. Det finns många som vill låta som rappare. De skriver sina texter och försöker låta som någon annan rappare, men det är tillgjort. Jag vet inte… Jag har skitsvårt för sånt, när man försöker vara något man inte är. Det gör ont i mina öron att lyssna på såna rappare. Uhhhhhh! Det är så irriterande. Det är som om någon har jobbat på ett konstverk länge, för att någon annan plötsligt ska komma in och måla på den. ”Vad håller du på med?” liksom.

Tips till svenska rappare från veteranen Abidaz alltså. Tillbaks till ritbordet och skaffa en egen stil?

– Ungefär så. Nu för tiden kan vem som helst bli rappare. De spelar in något hemma, lägger ut på YouTube och gör en high five: ”Nu är vi en rapgrupp!”.

Lite skillnad mot att försöka pusha ut sina tapes till folk i Blåkulla på 90-talet…?

– Skoja inte. Det var verkligen annorlunda. Det fanns regler då.

Regler?

– Ja… vissa saker som folk gör idag, det kunde du inte göra då. Då skulle du ha fått fett med stryk alltså. Det fanns regler. Vem som helst fick inte rappa heller. Du var tvungen att ha en historia eller ha gjort nånting som gav dig rätten att rappa, nu kan vem som helst göra det. Förr blev man utbuad. Men det är klart, det gäller att hänga med i utvecklingen också, på gott och ont…

Intervju av Alexander Kihlström