Från Kingsize Magazine #2 2024.

Från Göteborg, till Vänersborg till det stora äpplet – New York. Producenten Fredro har gjort en lång resa som nu mynnat ut i projektet ”The Jordan Era”, med flera av hans barndomsidoler som gäster. Men hur hamnade han här? För Kingsize berättar Fredro om de tidiga åren inom pop-genren, hur han kom att göra musik åt 50 Cents succéserier och bilda duo med forna framtidslöftet Saigon.

Det var inte självklart till en början. Fredrik Ödesjö, som han egentligen heter, föddes i Göteborg och växte upp i Vänersborg i ett 80-talssverige som framförallt lyssnade på hårdrock. Via radioprogrammet ”Soul Corner” med Mats Nileskär upptäckte han till slut hiphop och som många andra blev han såld.

Dragningskraften mot produktion slog an direkt, men Fredrik hoppade över flera vanliga steg i startgroparna.
– Jag gjorde aldrig DJ-grejerna. Jag började typ producera direkt. För det var det som intresserade mig mest, liksom. Jag köpte en sån här Cartridge-sample för min Amiga 500 som jag kunde sampla typ en kvarts sekund eller något med.

De tidiga influenserna är inte särskilt överraskande, även om en del blivit förvånade över hans stora uppskattning för Native Tongues, då hans stil oftast rör sig mer mot östkustens hårdare boom bap-sound.

– Inom hiphop har det alltid varit Eric B & Rakim, EPMD. Kool G Rap & DJ Polo. Sen när hela Native Tongues kom så var det den stora grejen. Jungle Brothers, De La Soul och speciellt A Tribe Called Quest.

De första stapplande stegen inom musikkarriären gjordes med gruppen Mellow Wizzdum i Vänersborg. De kom senare att nå viss framgång och spelade bland annat på Hultsfred och andra festivaler i Sverige.

– Det kändes jävligt kul. Jag försökte rappa också. Jag var ju helt värdlös på det. Men jag kände beatsen och så. Det funkade alltid. Så jag tänkte, fan, jag ska försöka gå in och lära mig mer om det här. Och då sökte jag in på Kulturama.

Mot slutet av 90-talet flyttade Fredrik till Stockholm där saker skulle börja hända. Han fick kontakt med viktiga namn inom Sveriges hiphop-elit som Goldmine, ADL och Ayo, där den senare visade vägen i den nya staden. Den vägen ledde bland annat till Finnboda Varv, där det legendariska skivbolaget Breaking Bread var verksamma. Under samma tidsperiod var Petter prao-elev i studion och även de fick kontakt. Ett nätverk började byggas upp. Men det skulle vara i ett helt annat segment som Fredrik började sin karriär som producent på riktigt.

Efter två år på Kulturama fick han via nära vännen Christian Karlsson kontakt med nystartade musikproduktions bolaget Murlyn Music Group, som bland annat leddes av Anders Bagge. Det första provet blev en remix för sångerskan och rapparen Deetah, som bolaget gillade. Han blev signad och fortsatte på inslagen väg, med produktion åt bland andra Christina Milian med hiten ”When You Look At Me”, Guy Sebastian och Sugababes. Arbetsplatserna utökades till London, New York, Los Angeles, Tokyo och Sydney. Samarbetspartners fick namn som Sinéad O’Connor, Alessia Cara, Mya och Wonder Girls.

– Det var röj alltså. Superröj. Det var ju artister och låtskrivare runt en hela tiden. Jag kunde göra en brittisk tjejgrupp på dagen och sen på kvällen gjorde man boom bap.

Denna arbetsfördelning skulle skapa goda förutsättningar för Fredro att gå vidare till uppdrag lite närmare hjärtat. De senaste åren har han som signad låtskrivare av Sony Music Publishing gjort musik till flera av 50 Cents succéserier, som ”Power”, spinoffen ”Raising Kanan” och ”Black Mafia Family”. Serier som utspelar sig under vissa specifika tidsperioder i USA. Något som också knyter an till albumet han valt att kalla ”The Jordan Era”, där han tillsammans med amerikanska rapveteranen Saigon återskapar just sound från olika årtal inom det som brukar kallas ”the golden era”.
– Då måste man göra musik som låter helt autentisk från när det utspelar sig. ”Raising Kanan” är ju sent 80-tal till tidigt 90-tal. Så började hela grejen, att jag gjorde dom här låtarna. Då var det så här, ”okej, det ska låta som 1989”. Dels vet man hur det ska låta men sen är det bara att studera, vad släpptes 89?

Här ligger också den något komiska förklaringen till hur han kom att bilda en duo med just Saigon. Rapparen som en gång spåddes bli nästa stora rapstjärna, men vars karriär saboterades efter mångåriga dispyter med skivbolag.
– När jag började med dom här synkarna för tv-showerna så satte Sony ihop mig med andra låtskrivare som skulle pitcha låtar till de här grejerna. Då var det en r&b-låtskrivare som heter Sam Hook som sa ”jag har en grym rappare vi kan jobba med”. ”Okej shit, vi kör!”, sa jag. Så vi gjorde ett gäng låtar utan att jag fattade att det var Saigon.

Så ni träffades inte utan du fick bara filer?
– Jag fick bara filer med rap. ”Okej, det här låter mäktigt liksom”. Och sen hörde han av sig och skickade mig ett DM på Instagram och sa ”är det du som är Fredro? Vi har gjort en massa grejer!”.

Men när började ni träffas upp? För jag antar att det måste ha varit en liten process att komma fram till vad det skulle bli, så att säga?
– Ja, det här var ju typ mitt under pandemin så vi sågs inte face to face på skitlänge. Men sen när vi hade gjort typ 20-25 låtar så kände jag ”fan dom här låtarna är så jävla bra”. Och den här dealen vi har gjort är en non-exclusive så vi kan släppa dom om vi vill. Så tänkte jag, vi gör en hel platta så gör vi det från 80-talet till 90-talet som en hyllning nu med hiphopens 50-årsjubileum. Så det här blev resultatet.

”The Jordan Era” bär på en tydlig referens till förhållandet mellan hiphop och basket och inte minst: Michael Jordan. Basketlegendaren som var som störst under just 80- och 90-talet. Soundet har därefter formats av åren 1984 till 1998.
– Vi har ju liksom kollat och tänkt ”okej, vad gjorde dom i slutet på 80-talet? Marley Marl. Vad skulle Marley Marl gjort? Så har jag försökt anpassa min produktionsstil till hur artisterna som är på plattan lät runt den tiden. Så vi har en låt med Big Daddy Kane och den låter som den kom typ 89, samma sak med Grand Puba, den låten skulle kunna funka på hans första solo platta. Jag har anpassat det så att med de flesta artister på plattan har jag försökt göra en låt som borde kunna vara på deras debutplatta.

Albumet släpps via ikoniska Payday Records, som tidigt gav ut musik av namn som Jay-Z, Jeru The Damaja, Group Home, Showbiz & AG och Mos Defs första gruppkonstellation U.T.D.

– Ja, det var faktiskt jävligt intressant. För vi tänkte först att vi släpper det själva. Men sen var det så sjukt stor uppståndelse kring 50-årsjubileet. Alla var ju på det tåget så då fick vi intressen från Europa, från Japan och även här i USA. Olika hiphop-labels och sådär. Sen presenterade min advokat det här för Patrick Moxey och han tyckte att det här passade perfekt för Payday. Och Payday är ju en legendarisk label för oss hiphop-nördar. Så vi bara ”shit, vi kör med Payday”. Så det var jävligt kul. Det var även kul att bara sitta ner med Patrick Moxey och snacka lite med honom.

Ja, han har väl en del stories antar jag. Det här arbetet med albumet, har det även dykt upp sidoprojekt på det? Collabs och möjligheter? Nya grejer som du tänker göra?

– Absolut. Jag tror att det kommer bli ännu mer när plattan släpps. Jag proddar fortfarande massa popmusik. Jag har jobbat mycket med Nickelodeon senaste tiden och en ny grym kvinnlig rappare som heter Jourden och är signad till RCA Records. Det var så jävla roligt att göra hiphop igen. Så det känns som att det här kan leda till att göra mer boom bap. Det känns som att boom bap är på väg tillbaka nu.

En av dom grejerna som folk kanske här hemma i Sverige känner till dig ifrån var ju när du gjorde ett samarbete med Petter här för några år sedan. Det var ändå fem spår på den plattan, “Mitt folk.” Hur kom det sig? Jag menar, du hade ju bott i New York då i några år antar jag.

– Ja, precis jag har bott i New York i 15 år tror jag. Men det är ju från tiden i Stockholm och när man hängde runt, jag känner ju Sleepy och hela det där gänget. Så det var bara att Patrik hörde av sig och bara ”men fan ska du inte testa och göra något med Petter?”. Så Petter kom till New York och så jobbade vi i min studio. Så vi smackade ut ett gäng låtar. Men det var jävligt kul. I min karriär så har jag jobbat så lite med svenska artister. Så det var skitkul. Det var nästan märkligt att prata svenska i studion. Jättekul.

Detta råder dock Fredro bot på med det nya albumet, som fått ett bonusspår med titeln ”Sveriges Regenter (Sweden All-Stars)”, där ett gäng riktigt mäktiga namn slår sig samman. På låten gästar Petter, Timbuktu, ADL och Ayo, med scratch av DJ Willrock.

– Idén bakom låten kom när jag och Saigon hade färdigställt plattan och jag kände att det vore sjukt mäktigt att få med en svensk anknytning och visa vad vi gjorde under “the golden era” på ett projekt som detta. De fyra första namnen som direkt dök upp i huvudet var de som är på den här låten!

– Som alla andra som höll på med hiphop i Sverige på 90-talet har jag varit ett fan av Adam (ADL, reds anm) sedan man hörde ”Daddy” och Time- bomb-grejerna och vi lärde känna varandra genom åren i Stockholm. Samma sak med Jason (Timbuktu, reds anm). Otroligt kul att vi lyckades ro i hamn den här stenhårda låten som är inspelad i New York, Stockholm, Dubai och Hong Kong.

Apropå det, hur är livet i New York?

– Alltså, nu har jag ju bott här så länge. Men det är fortfarande jättemäktigt. Det är ju världens huvudstad. Så man har blivit lite bortskämd, för allting finns tillgängligt hela tiden. Man har blivit van vid det. När jag flyttade hit så lovade jag mig själv att jag skulle gå på alla dom här konserterna som aldrig kom till Sverige. Det var så jävla få som kom till Sverige på 90-talet. Men så var jag inlåst i studion de första fem, sex åren. Jag gjorde ingenting förutom att vara i studion hela tiden. Så nu försöker jag gå på allting och har bockat av många från min lista: X-Clan, PRT, Da Bush Babees, Akinyele, Nine, Fu-Sch- nickens, Grand Daddy IU, Run DMC, Kool G Rap, Nice & Smooth, LOTUG… Jag ska se allting. Och samtidigt tacka dom, liksom. Utan de här snubbarna så hade man inte haft sin karriär. Så att det har varit riktigt mäktigt.

Vad har du för idéer om framtiden, vad du vill göra fortsatt? Har du någonting som du inte har gjort som du vill göra?
– Alltså vad jag skulle fokusera på förutom det här i år, det är ju att ta fram en helt egen artist. Jag jobbar nära med EP Entertainment också och vi gjorde bland annat Alessia Cara för Def Jam. Så jag har varit hands on med många av de här projekten men inte riktigt bara jag själv som liksom lanserar det. Så det är nästa steg här nu. Du kommer med ett helt klart projekt som du presenterar till skivbolagen, till skillnad från förr när man hade typ tre låtar och sen letade efter en artist, tillsammans med skivbolaget, som kunde passa. Det är så det funkar i dessa streamingdagar. Så ett eget projekt. Och sen tror jag det kan bli en uppföljning på den här plattan också. Det var bara kul. Och det finns så sjukt många andra artister som man skulle vilja få in också.

Jag tänkte på det. Har du någon drömcollab? Du har ju redan med tungviktare som Grand Puba, Kool G Rap, Big Daddy Kane, Pete Rock och Grandmaster Caz. Men det finns ju fler.
– Ja, det finns det ju. Det finns så många. Jag har jobbat med Rakim, men inget av det är släppt än. Men jag skulle vilja ha någonting med honom såklart. För det är liksom min number one. Och Q-Tip eller EPMD, men även västkust. Det vore jävligt kul att göra någonting med, du vet, MC Eiht eller Cube.

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Pressbild