Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #5 2024.

Från varsin ände av det breda spektrat som är svensk hiphop hittar vi Erik Lundin och L1NA. Här möts de i ett unikt samtal förankrat i både dåtid och nutid kring branschen, den svenska hiphopscenen, förväntningar, känslor och skapande. Detta inför att de i slutet av november släpper varsitt efterlängtat album.

42-åriga Erik Lundin och 24-åriga Lina Samir har inte mycket gemensamt på pappret. Utöver de uppenbara skillnaderna – det vill säga kön och ålder – har de också vitt skilda uttryck, erfarenheter och perspektiv. Av den anledningen kändes det helt självklart att sätta dem i samma rum för en omslagsintervju, när de snart släpper varsitt efterlängtat album inom loppet av en vecka. 

Rummet, den egentligen enda logiska platsen i sammanhanget: ”Swisjen” –  producenten Nils ”Nisj” Svennem Lundbergs studio i Årsta. En plats där L1NA nu spelat in sitt debutalbum och som Erik Lundin återvänder till för, i princip, första gången sedan hans senaste album ”Zebrapojken” som släpptes för fem år sedan. Ett album som producerades av just Nisj och hans storebror Måns. Erik och Nisj har dock, som de flesta vet, en betydligt längre historia än så, då de båda var en del av det banbrytande kollektivet och skivbolaget RMH (Respect My Hustle) som på många sätt formade den svenska hiphopscenen i ett decennium mellan 2007 och 2017. 

Ungefär lika lång tid tog det innan den snabbkäftade rapparen tidigare känd som Eboi slog igenom brett som Erik Lundin. Detta efter många år som sidekick till Adam Tensta och ett utforskande av genrer under en tid där svensk hiphop visserligen hade tagit sig ur sin allra största kris, men som fortfarande verkade i det vakuum som uppstod emellan The Pirate Bays korståg och Spotifys globala dominans.

Lina Samir, mer känd som L1NA, började rappa samma år som Erik Lundin slog igenom med EP:n ”Suedi”, 2015. Fyra år senare debuterade hon på Ison & Filles album ”Vackra liv”. Knappast ett genombrott över en natt, men ändå en betydligt behagligare resa än sin kollegas. Med glimten i ögat frågar jag Erik om det känns orättvist, vilket han snabbt skrattar bort.

– Inte alls. Det är upp till en själv vad man gör för nånting. Jag hade en längre startsträcka för att jag pluggade och började satsa på rap senare än alla andra runt mig. Och varken jag, Adam (Tensta, reds anm) eller Dida var intresserade av att köra på svenska. Jag provade ju alla möjliga stilar: dubstep, grime, electro… Bara i RMH så kom ju Silvana efter mig, slog igenom. Cherrie kom efter mig, slog igenom. Jag blev bara inspirerad av det. Det är inte orättvist på något sätt. Om något så gjorde dom att jag förstod min egen grej bättre, för dom var så insatta i vad dom ville göra. Jag var bara insatt i att jag ville rappa, haha. Det var när jag hittade min grej som det slog igenom, det var ingen annan som kunde hitta det.

L1NA, har du känt dig stressad över att många i din generation har fått stora framgångar på kort tid? 

– Nja, asså… min generation är explosiv. För oss är det normalt att saker rör sig riktigt fort. Samtidigt, jag tänker på det här med att jag debuterade på Ison & Filles album. Det är ju en sjuk grej, något jag är stolt över än idag. Men jag vet inte om det bara är bra, att något blir så stort direkt. När jag ser tillbaka på det kanske jag borde ha chillat lite. Jobbat lite till innan jag släppte. 

Ja, det blir väl nackdelen med att det kan gå så snabbt och är så enkelt idag att släppa musik.

– Sen låter alla olika klara också. Den första musiken jag hörde med dig lät galet mycket bättre än det första jag gjorde, skrattar Erik.  

– Man är väl sin egen största kritiker, det är det, svarar L1NA och bjuder på ett charmigt leende. 

Erik Lundins inledning på karriären skedde i slutet av 00-talet, när han kom upp med namn som Adam Tensta, Michel Dida, J-Son och Lazee där alla fortfarande rappade på engelska. Han själv beskriver det som att han fick debutera med Adam Tenstas sound, som han initialt var skeptisk till. 

– Det var inte mitt sound från början. Jag ville göra Texas-rap. Men sen växte det på mig och jag började digga grejen. Det är resan man gör, man kanske inte är där idag men då var det nice. 

Jag tänker att de flesta i din sits hade lagt av på vägen, vad var det som gjorde att du ändå fortsatte?

– Ah, det där kan jag bli stressad över när jag tänker tillbaka, för jag vet inte hur många år till jag hade gett det, säger han och menar snarare att han förmodligen hade fortsatt flera år till.

– Jag såg inget annat, jag skulle framåt bara. Det kunde ha tagit 10, 20 år till! Jag var den här galningen som kunde stått på gatan och rappat, haha. Men jag såg inget slut då. Jag hade fett med tålamod och det har jag haft med allting, i skolan också. Oavsett vad som krävs så ska jag klara det. Det är därför jag hatar när folk, speciellt youngins, frågar vad som krävs. För jag vill inte ge rådet ”bror, ge det åtta år!”, tillägger han och skrattar högt.

– Jag vill inte att folk ska göra min resa. Det är inte ultimat, men för mig spelade det ingen roll. Jag skulle dit.

L1NA, hur känner du kring det? Du pratar om just att ha tålamod på en av dina nya låtar, att du ändå har haft det kring ditt album. 

– Saker som är stabila byggs ju över tid. Om jag skulle blow up över en natt, hur hållbart är det? Hur mycket älskar mina lyssnare mig i fortsättningen? Tid gör mycket för ens utveckling och för att bygga ett band till sina lyssnare. 

Det sägs att just tiden är den klokaste rådgivaren. Men att lyckas eller inte lyckas, som i sig får ses som ett subjektivt begrepp beroende på vad man lägger värde i, har ofta att göra med ett flertal parametrar. Något som underlättar är också att hitta sitt sammanhang. En kontext där ens konst kommer till sin rätt. Både Erik Lundin och L1NA har haft turen att omringa sig av bra personer. Just Nisj, som stundtals dyker in i samtalet med intressanta perspektiv, är bryggan mellan de bådas karriärer som även innefattat resterande medlemmar i RMH i Erik Lundins fall och La Vie Music-grundarna Fille Danza och Mack Beats i L1NA:s. För vilka personer man väljer – eller har turen – att omge sig med har ofta en betydande inverkan på hur karriären utstakar sig. Inte minst för L1NA som ursprungligen är från den lilla staden Nyköping.

– 100%. Jag tror inte jag hade satsat på karriären alls om jag inte träffat de här personerna. Jag tror jag hade gjort något annat och typ gjort musik på sidan av, hemma för mig själv. För man känner igen sig i sina vänner. Jag kommer ihåg när jag skulle komma hit första gången för att gästa Fatimas (Jelassi, reds anm) platta. Jag hade min relation med Mack och Fille redan men jag hade inte haft en relation med någon i min ålder, som gör samma sak jag gör. Så det var skitcoolt för mig, samma sak med Mona (Masrour, reds anm). Det kändes som en helt annan sida av branschen som jag inte hade sett förut. Det förändrade någonting i mig, verkligen.

Hur ser ni på den på svenska hiphopscenen idag? Känns den mer eller mindre inkluderande än för fem år sen?

L1NA: Det känns som att när jag kom in i hiphopen så var ändå många vänner med varandra. Det var många av dom största rapparna som hängde mycket privat också. Sen har det ju hänt grejer som gjort att det blivit mer splittrat. Det är skittråkigt, för det var så nice att se… jag kommer ihåg P3 Guld när Dree Low, Einár och alla rappare hade vunnit priser och dom gick ut och festade tillsammans. Det var en legendarisk tid för svensk hiphop ändå, känner jag. Man kände att alla ville se alla vinna.

Nisj: Eran generation, när Yasin, Z.E, Dree Low, Einár och alla kom samtidigt typ… jag har aldrig bevittnat en mer inkluderande era inom svensk hiphop. Jag var i för sig inte där när Petter och Ken och alla kom upp, jag vet inte hur det var då. Men det var for sure inte så när vi kom upp! Folk var som öar. Svensk hiphop hade haft en guldålder med Petter och Ken, men när vi kom upp var det ”vem ska få den nya vågen?”. Folk gjorde sin grej, det var inte hetsigt eller så, men det var ändå väldigt uppdelat.

L: Var det mycket competition?

N: Ja, vårt momentum var liksom inte Labyrints momentum eller HighWons momentum. Det var som att det var helt olika grejer, vilket känns lite weird i efterhand. Men den nya generationen delade varandras grejer helt obehindrat och det blev stort för att dom lyfte och hjälpte varandra att nå ut. Det var det dom gjorde mer än något annat.

Ja, vändningen kom väl med Einárs bortgång. Det känns som att mycket förändrades då och det folk kallar ”gangsterrap” svalnade lite?

Erik: Det är för att artisterna har tagits bort ur dom rummen, inte att det har svalnat. Det är skitstort och folk gör sin grej fortfarande. Men dom syns inte i samma rum. Det var ju en debatt för ett par år sedan om dom skulle kunna få priser och… vila i frid Einár, men efter det blev det ett ställningstagande där dom tog bort dom från dom rummen. Då menar jag media, säger han och fortsätter:

Erik: Och dom har egentligen inte behövt dom rummen från början. Media kunde inte förneka att dom gjorde så stora grejer som dom gjorde, så dom togs in i dom rummen. Men sen när det blir mer politik än något annat, då togs dom bort från dom rummen. Men dom är fortfarande skitstora, dom syns bara inte där.

Vi pratar vidare om skillnaderna mellan den svenska hiphopscenen då och nu. Nisj gör en utläggning om hur den nya generationen också skapat ett helt eget rum, medan deras generation sparkade mer uppåt och letade efter rum att ta sig in i. Detta har också lett till att dagens rappare har betydligt större frihet i sitt uttryck, något som just L1NA är ett ypperligt exempel på. 

Sedan solodebuten 2019, passande betitlad ”Bekväm”, har hon varit en frisk fläkt på den svenska musikscenen. En kvinnlig rappare till synes helt befriad från det som många andra lidit av; känslan att behöva visa sig värdig sina manliga kollegors godkännande för sin förmåga att utöva klassisk rap. Istället har hon gått sin helt egna väg med ett flytande uttryck någonstans i gråzonen mellan sång och rap till ett sound som hela tiden andas framkant. På det kommande debutalbumet ”TNT”, kanske mer tydligt än någonsin tidigare. Här blandas knepiga samplingar i ett creddigt ljudlandskap av svävande rapsång där hon ena stunden kanaliserar Missy Elliotts ”Get Ur Freak On” och den andra för tankarna till Frank Oceans ”Nikes”, samtidigt som vi får mer personliga texter än vi hört tidigare.

L: Innan vi började med själva albumet så ville jag att alla låtar skulle låta olika och jag ville showcase allt jag kan göra. Vi har testat så många vägar, jag har säkert gjort över 100 låtar under processen. Alla är feta, haha. Men jag landade i dom här för att dom betyder särskilt mycket för mig. För mig har albumet ändå en röd tråd och jag tillåter mig själv att inte tänka så mycket på vad den röda tråden blir för någon annan.

Ni har vitt skilda uttryck. Hur hittade ni dem?

L: Jag tror det handlar mycket om vad man lyssnade på i barndomen. Jag lyssnade mycket på Drake och Lil Wayne och det var inte så mycket politik i den musiken jag lyssnade på. Jag tror det formade mycket av det jag sen gjorde och det jag vill göra. Jag lyssnar på musik för att fly verkligheten, jag vill inte bli påmind om saker jag tänker på som är knas. Det har format mycket hur jag gör musik. Men sen älskar jag mer medveten musik också, så jag tar ändå inspiration från det men på mitt sätt.

E: Jag älskar din musik och jag lyssnar mycket på sån musik när jag bara går omkring. Man vill inte alltid höra superseriös musik utan sånt som bara masserar hjärnan. Det är därför jag säger att youngins idag är fan bäst på att skriva låtar! Men jag inspirerades också mycket av det jag lyssnade på som ung. Till en början ville jag mest göra gähda-låtar men jag märkte att folk omkring fastnade mer för mina texter med substans. Pac är en av mina stora inspirationer, men även Eminem. Han kunde rappa om ingenting men ändå göra det underhållande, samtidigt som han kunde göra mer allvarliga låtar. Så det blev en mix av det, tror jag.

Där Erik Lundin vänder och vrider på ord och betydelser till sin oändlighet har L1NA sedan starten valt att måla med bredare penseldrag och istället utöva lyrisk akrobatik med sin röst. En röst som är helt unik i sitt slag i Sverige och närmast går att jämföra med amerikanska rapparen DeJ Loaf som för tio år sedan äntrade scenen med brak-hiten ”Try Me”. De har också delat en melodiös bravado med inslag av gaturap, som adderat en intressant kontrast. På debutalbumets öppningsspår rappar hon ”ah jag är i bilen och jag lyssnar bara på mig själv, solsken efter regn, jag är aldrig rädd för att ta en L”. Något som får Erik att lysa upp av beundran.

E: Haha, det är skitfett. Om jag var L1NA hade jag också bara lyssnat på min egen musik! Men överlag, den nya generation är fett grymma på det där, melodierna. Men även orden! Att få det att låta bra, det inspirerar mig fett mycket. Den sortens musik, det finns något i den som inte fanns i svensk hiphop innan. 

L: Det är så inspirerande att se Erik live och hur folk reagerar på hans låtar. Sättet han skriver skapar en annan stämning i rummet. Det blir en ”wow”-känsla direkt, man blir imponerad av att se honom köra sina texter, mycket mer än någon som bara hoppar runt på scenen. Det är lite som två olika grejer, kan jag tycka.

E: Det är det som jag tycker är viktigt, att båda dom här grejerna finns. Jag kommer aldrig snacka ner det, för dom har gjort scenen större. Och hiphop har alltid utvecklats! Kolla vad hiphop har överlevt. Var det inte nyss vi firade 50 år? Att vi står där vi står nu är för att det alltid utvecklas. Sen kommer alla alltid ha sin era som dom tycker är fetast, men jag har aldrig förstått grejen med att hata. Om jag var sån hade jag aldrig fortsatt. Jag hade aldrig hoppat på den här electro-grejen när den inte ens fanns på min karta innan dom introducerade den för mig. Det är därför jag började med grime, det är därför jag börjad med dubstep, alla dom här grejerna… jag har alltid gillat utvecklingen av musiken. Som skapare själv så blir jag mer inspirerad än att jag tar avstånd från det. Mycket, mycket mer.

Man kanske har hört mer av din Eminem-sida hittills, men det kanske blir lite mer melodiskt framöver?

E: Ja! Jag har en låt på nya skivan som du inte hört, som jag egentligen skrev till någon annan. Jag sjunger rakt upp och ner. Det kom lite inspiration efter att jag gjorde ”Jills veranda” (musikprogram på SVT, reds anm). På ”Parmigiano” rapsjunger jag. Men på den här, som heter ”När lågorna når fram”, det är sång. Den är skriven till en sångerska. 

Vid tidpunkten för intervjun har jag ännu inte hört mer av Erik Lundins nya album än de två släppta singlarna ”Dina ögon är nakna” och ”Parmigiano”. Den förstnämnda är besläktad med hans drygt två minuter långa vers på Silvana Imams ”Sett henne” – en vers som i både lyrik och utförande hör till en av de snyggaste rapverserna i modern tid. Men även från hans håll får vi genom den nya musiken komma närmare. Albumet har fått titeln ”Alla va nån innan dom blev nån”, som också utgör tematiken kring hans allt mer inåtblickande texter.

E: Jag har varit väldigt mån om i mina texter att prata om saker som hänt runt mig, men varit väldigt diffus kring min egen roll. Det har varit med flit. Men jag har börjat fundera mer kring det och anledningen till att jag inte pekar finger är för att jag inte var oskyldig heller. Jag växte upp fattig och gjorde det jag behövde för att överleva, som alla andra. På den här skivan kände jag att jag behövde adressera vissa saker. Även på ”Parmigiano” säger jag en del saker… men jag håller det mest till musiken. Jag har många vänner som inte kan eller vill uttala sig, så jag för deras talan på ett försiktigt och icke-glorifierande sätt. Min musik har beskrivits som politisk, men det är inte politik. Jag är uppvuxen där jag är uppvuxen och resultatet av det är det jag pratar om. Dom som folk inte tycker om är mina vänner som jag växte upp med och som jag än idag älskar att ha kontakt med. 

På ”Dina ögon är nakna” rappar han bland annat:

”Nu hans blick är blodröd, den är grovt störd / kräver hämnd och han svär på sin brors död / för gör du det dem kallar rätt, är du golb*g / innan den första kaninen blev bokförd / sen jag lämna min allra första sko snörd / navigera genom kriminalitet / kunde suttit eller legat under jord men va ordnörd”

E: Jag har varit på tio anstalter, men jag har inte suttit en dag. Jag har besökt andra som har suttit, för jag har alltid varit lojal. Den sidan har jag under alla dom här åren lyckats att inte prata om, dels för att jag inte har det behovet. Jag har aldrig spelat gangster eller varit det heller. Jag är den jag är bara, men det här kommer komma fram lite mer på skivan. 

Ni har båda stora förväntningar på er av olika anledningar med dom här albumen. L1NA du har några rader på ”Solsken efter regn” där du säger ”så mycket prat på senaste / måste bli nån, måste vara nån / gamla ärr ifrån min barndom, håller kvar dom”?

L: I min barndom har jag ofta känt att jag har behövt prestera för att bli omtyckt eller uppskattad. Det har bidragit till ett hjärnspöke som har följt med mig även upp till vuxen ålder och speciellt inom min karriär. Jag skulle säga att det är både positivt och negativt eftersom det håller mig hungrig, men det kan 100% ta på ens psyke om saker inte blir som man har tänkt. Men jag känner ändå att så länge jag är nöjd med det här – och jag är jättenöjd – så kommer det inte störa mig jättemycket. Det är ändå nånting som jag lagt mitt allt i och som jag är väldigt stolt över.

E: Det är fett inspirerande att du känner så. Det är då jag tänker att musiken blir fetast. Jag har inte släppt på fem år så det i sig gör att det vore kul om det togs emot bra. Men jag hade släppt det här albumet även om jag visste på förhand att det inte skulle göra det. Så är det 100% för mig också. För den här bubblan som jag har varit i… pandemin betyder olika för alla. Jag förlorade min pappa till pandemin. Jag vet att folk har gått vidare men vi som förlorade folk har en annan relation till det. Så jag behövde få det här ur mig. 

Han fortsätter berätta om skivan som blir hans mest personliga hittills.

E: Varje låt har sin anledning till varför den är med och jag tycker inte albumet låter som nånting annat låter just nu. Så det i sig gör att jag är stolt över det. Alla vill att ens musik ska bli stor men det här är verkligen en milstolpe och något jag måste göra för mig själv. Samtidigt som jag tycker det är fet musik, som jag tycker om allting jag har släppt. Sen har jag inspirerats av olika saker men allting kommer inifrån.

Hur ser ni på det här med skapande och känslor? Här har ni skilt er åt ganska mycket i vad musiken härstammar från. Erik, du har gjort mycket musik från mörker och du L1NA har bidragit med motsatsen. Men du har två otroliga uppbrottslåtar på ditt nya album, ”Falla” och ”LLL”. Det är en liten ny sida av dig!

L: Jag spelade in den låten (”Falla”, reds anm) hemma i min säng och det är en av få tillfällen som jag var i den känslan när jag spelade in. Jag valde att spela in den precis när det hade hänt. Det blir nog en lite annan effekt, man hör att det kommer från en annan plats.

E: Jag skapar som bäst när jag känner som starkast, oavsett vilken känsla det är. Jag är i grund och botten en glad person. Det är också en grej jag var nojig för i början, med det här ”politiska”. Jag vill inte vara en politisk rappare, jag vill inte vara en förortsrappare. Men inte heller en deppig emo-rappare. Jag skrev om det jag skrev om för det var det som fanns, men jag går inte omkring och är deppig. Men jag har varit deprimerad och mått dåligt. 

E: Nu mår jag bättre än på väldigt länge. Men för bara ett år sen var det tvärtom. Jag avslutade en låt som heter ”Hinken är djup” som handlar om krabbmentaliteten och den idén är flera år gammal. Men jag skrev aldrig klart den, för det var inte den typen av text jag ville göra. När jag hamnade på en bättre plats och skrev om den så gillade jag den tusen gånger mer. För jag skrev den ur en annan mental plats. Samma låt kan låta på väldigt olika sätt beroende på vart du är någonstans och det var inte meningen att den skulle bli så mörk som den var då.

N: Musik är skumt, för ibland är det också att inspelningen inte alls har varit som man tror. Typ som när vi gjorde ”Guilty”, där du grät dig igenom hela första versen för att allting bara kändes så enkelt. Glädjetårar.

L: Ja och det låter inte som en tårfylld låt!

N: Nej, exakt. Jag minns när Mona (Masrour, reds anm) skrev ”Mammas dotter” och i princip låg frusen i fosterställning i studiosoffan, hon grät ut varje mening till sin mamma. Det är ett sätt att använda sig av tårar. Du grät för att du var så glad! ”Den här låten skriver sig själv!”.

L: Den är sååå bra!!

E: Hahaha.

N: Det finns så många olika frekvenser och det är så kul som producent och få bevittna vad alla bär på. Det är en ynnest att få se någon våga vara i en riktigt konstnärlig frekvens. Det känns som att jag fått bevittna så många olika sätt, folk som gör en låt om någon som gått bort och har värsta festen samtidigt… Studion är en fett intressant plats.

Något som också är intressant är den tidsera inom svensk hiphop som vi lever i nu. En era där genren är bred, livskraftig och alltjämt frodas samtidigt som krutstänk befläckat musiken och en stormig tid ligger i närminnet. En era där två av landets största rappare skjutits till döds, men där viktiga segrar också tas. Erik nämner Ant Wans slutsålda spelning på Tele2 Arena i oktober, som följde upp hans triumf på Avicii Arena i fjol. Två historiska spelningar ur inte bara ett svenskt hiphop-perspektiv, utan också för svensk musik överlag. Nisj, som de senaste åren samarbetat med Ant Wan och även gästade spelningen på Avicii Arena, reflekterar kring betydelsen från ett intressant historiskt perspektiv.

N: Vi hade ett långt samtal om det häromdagen jag och Erik, att den matchen Ant Wan vinner på Tele2, är precis samma match vi utkämpade när Adam skulle göra sin första spelning i innerstan och dom inte ville skriva Tensta på affischen när han skulle köra på Berns. Dom ville inte ha folket dit. Det här är den segern. När ett sånt exempel sätts, då går det aldrig att förminska rap igen. Nånsin.

E: Det är större och större dörrar som sparkas in och ingen är viktigare än någon annan eftersom det ena leder till det andra, men det är så sjukt asså. Det här… jag blev så lycklig när jag såg det där. 

N: Det är som att jag aldrig kommer glömma ditt tacktal när du lyfter båda dina grammisar över huvudet och säger något i riktning till ditt yngre jag, att du äntligen kan gå hem och kolla dig själv i spegeln och säga till den lilla pojken att du inte var galen. Det är typ det vackraste jag har hört och för mig finns det en parallell för det är lite det som händer med subkulturer, särskilt saker som inte ägs av ett majoritetssamhälle. Det spelar ingen roll om det är Zlatan i fotboll eller Ant Wan i musik, man har den där besattheten av att säga till folk vad man kan och inte. Så mellan asfalt och Tele2… allting däremellan är bara gaslighting! Det kan bara vara ett diskussionsämne tills dess att såna här segrar tas. Det är därför alla som älskar svensk hiphop borde poppa champagne just nu. För vi kanske inte känner av vad som har hänt, men alla kan gå in i möten med en annan pondus nu, ”du vet att vi kan sälja ut Tele2, va?”. Haha, förstår du?

Ja, det blir som ett prejudikat. Det var som din västerort-takeover med Z.E på Gröna Lund, Erik. Det kändes också som en så viktig kulturell händelse!

E: Ah, wow. Vad var det, typ 2018? Jag kommer ihåg, det var så viktigt. Att vi gjorde den och att vi gjorde den som vi gjorde den, för jag fick frågan om han skulle öppna för mig men jag sa ”fuck det där”. Vi körde back to back, det var vår show. För att det var så viktigt att visa det. Och jag tyckte han var så jävla fet. Så jag kände att låt oss visa från början att dom här unga hör hemma på samma scen som oss. Vi firar det här tillsammans. Det var sjukt viktigt asså. Det måste vi göra med det här också! Gamla som unga, det är en sjukt viktig seger för oss. Vi ska alla hajpa det.

Det här måste ju vara sjukt inspirerande för dig också L1NA, som ändå är i början av din karriär?

L: Ja, det är sjukt. Jag kommer ihåg när han körde på Globen och jag satt i publiken och låtsades som att alla dom här människorna var där för mig. Wow! Haha. Det var den sjukaste känslan. Sen, när vi kom till Tele2, asså det var svårt att ta in hur stort det var? Man kunde inte ens gå ut eller in från lokalen när det var slut. Det var en helt sjuk känsla, jag blev jättestolt. Ibland behöver man se något för att förstå att det är möjligt.

N: Det är så mäktigt, för en stor anledning till att Ant Wan ens tar den scenen är för att folk sagt att han inte skulle kunna göra det. Vi hade exakt samma inställning där kring 2007, 2008, 2009. Vi ska ta allting som dom säger att vi inte kan ta. Vi ska stå på varje scen, vi ska ta varje pris. Så vi tog rum efter rum och jag kommer ihåg att vi peakade när vi hade typ 13 Grammis-nomineringar och majorbolagen satte sig i krismöte efter och ställde sig frågan ”hur blev det så här?”. Det var värsta grejen för oss att vara förband till Jay-Z på Globen, folk tyckte det var en sjuk grej då, men positionerna flyttas fram hela tiden. Nästa generation kommer tänka ”vi ska ska slå rekord på Tele2”. Och det kommer hända. Det är mäktigt. Jag känner att det är först nu som svensk hiphop äntligen har kapacitet att bli den där riktigt stora, omfamnade, samhällsläkande energin som den har varit i exempelvis USA, och på många andra platser i världen.

Amen, säger vi till det. Länge leve svensk hiphop.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Oskar Sjöström