Trinidad Jame$ vill visa ungdomar att det finns mer i livet än blingbling, damer, bilar och champagne.

Kingsize Norge träffade Trinidad Jame$ på Sentrum Scenes backstage då han uppträdde i Oslo. Senare på kvällen värmde han upp för Wiz Khalifa men innan intervjun började ville turnémanagern ha ett ord med i laget. Alla frågor som handlar om partydrogen “molly” och Joe Budden/Joey Bada$$-beefen måste strykas. Det är förståerligt då James trots allt har svarat på frågor om molly i över ett år.

Du jobbade i en modebutik i Atlanta-varuhuset South Lake Mall då du var ung. Har du, som Jay Z och Diddy planer på att etablera dig inom modeindustrin?

Vi får se vad som händer. Jag älskar mode och har jobbat med det länge. För mig handlar det om att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Så, när tiden är inne får vi se vad jag kommer att göra. Jag stressar inte med att få in en fot i andra branscher just nu. för ögonblicket är jag först och främst en artist.

Din första musikvideo var “Gold On My Macbook”. Hade du verkligen en guldbelagd Macbook, och är du besatt av guld?

Nej, jag är inte besatt av guld, och jag hade inte heller en gyllene Macbook. En dag såg jag min Macbook samtidigt som jag tog av mig alla mina kedjor och ringar och lyssnade på mitt allra första mixtape, (Don’t Be S.A.F.E. – journ.anm), och det kändes helt enkelt bra. Därför blev det en metafor att jag hade en guld-Macbook. Det betydde helt enkelt att jag hade klarat av att göra musik.

“All Gold Everything” spridde sig som eld på torrt gräs, förväntade du dig att det skulle bli en succé, och vad tycker du om låten idag?

Jag värdesätter att den låten har fått mig till den position jag har idag. Videon gick väldigt bra, väldigt fort och det gjorde att jag från att ha varit okänd till att bli ett namn i branschen. Det finns inte så mycket att säga om låten eller videon, annat än att den kom ut i rätt tid. Jag har haft rätt personer som har stöttat mig och som sett till att allt går riktigt till, så jag ångrar inte den videon överhuvudtaget, jag jobbar bara mot nästa mål. Framgången med den låten lärde mig mycket om livet och om människor generellt. Vissa människor lyssnar verkligen på musik medans andra bara hör den.

Du är CEO på ditt egna label Gold Gang Records, som är signade under Def Jam. Varför valde du att starta ett skivbolag såpass tidigt i din karriär, och vad är din ambition med labeln?

Gold Gang Records syfte är att det är ett företag. Vi ska bli det skivbolaget de bästa artisterna vill hamna på. Den typ av artister som jag letar efter är bra människor, människor som strävar efter att bli just bättre människor, men självklart viktigast är att ha en musikalisk talang, men det krävs mer än bara talang. Talang är endast 20 % av paketet, de resterande 80% är allt det andra.

Du har bott i Kanada, New York, Florida och Atlanta. Tar du med dig kulturen från alla dessa städer in i din musik?

Jag skulle vilja säga att mitt sound är Atlanta, men samtidigt är min musik för hela världen. Jag försöker att hålla mig så nära mina rötter som möjligt, och det är därför jag har så mycket bas. Först och främst är det sydstatsmusik, det handlar mycket om att vi baserar vårt sound på bland annat chopped and screwed. Jag försöker också hålla mig uppdaterad på vad som händer inom elektro och dubstep, och självfallet den karibiska musiken. Jag är ju född i trinidad & Tobago. För mig handlar det om att göra musik för alla. Jag har vänner av alla raser. Vita kompisar från South Carolina, karibiska vänner från New York och kanadensiska vänner.

Du har sagt att du började att rappa för tio år sedan. Vad fick dig att börja såpass sent, och ser du det som en fördel eller nackdel att ha så lite erfarenhet från musikbranschen?

Det är faktiskt inte tio år sedan, det är ännu mindre. Just nu gör jag bara det jag ska göra och lär mig av mina misstag. Varje negativ upplevelse ser jag som en livserfarenhet. Jag har hoppat över många trappsteg som en del andra artister har varit tvungna att ta sig upp för, något som har tagit dem längre tid att ta sig till den positionen som jag har just nu. Men allt sker av en orsak, jag har mina guldplattor hemma. Jag gick från att leva i Atlantas “hood” till att turnéra runt i hela Europa. Så till dem som hatar mig för det – fuck you!

Du gav nyligen ut mixtapet 10 PC Mild, där jag tycker att du har vuxit som artist. Du kan göra västkust-låtar men också låtar som är väldigt trap-inspirerade. Hur mycket påverkar, inspirerar musikscenen i Chicago och Los Angeles dig just nu?

Jag gör bara musik som jag känner inspiration för, musik som ger mig en mening. Det kommer aldrig att handla om en lögn eller fasad, det kommer alltid handla om faktiska händelser, städer och saker som jag upplevt på min turné det senaste året. Därför får man lite av Los Angeles och New York men du hör också Hawaii, Oslo, Tyskland och Paris. Jag har varit i många städer nu så jag försöker bara att ta till mig alla upplevelser och uttrycka det jag ser på ett bra sätt.

Hittills i år har du inte gjort lika många gästframträdanden som du gjorde 2012. Är du mer fokuserad på ditt solomaterial eller handlar det om att du är mer selektiv i dina samarbetsprojekt?

För att vara ärlig, jag är mer selektiv. Jag har aldrig jagat efter hits eller specialgjort musik för att spelas på radion. Jag vill bygga mitt egna sound och hitta mig själv rent musikaliskt. Jag tackar gud för fansen jag får när jag turnérar. När jag hittar exakt vilken slags musik jag vill göra så kommer jag att få ännu fler fans.

Berätta lite om processen med att spela in “Work (Remix”. Hur blev låten till?

Det som hände var antingen att A$AP Ferg  frågade mig om jag kunde lägga en vers, eller så frågade jag om det var ok att jag var med på remixen, jag vet faktiskt inte riktigt. Oavsett så skickade han mig beaten, jag la en vers och skickade tillbaka. Jag hade ingen aning om att ha skulle ta med andra rappare på den låten. Jag var i Malibu när jag spelade in låten och vi spelade in videon i Los Angeles. Då jag kom till platsen vi skulle spela in så såg jag plötsligt Schoolboy Q och A$AP Rocky där, och jag sa “Åh, jag visste inte att ni också ska vara med på låten”. French Montana är ju också med på låten och i videon, men han kunde inte komma till Los Angeles den dagen.

Du är också med på detta årets XXL Freshman-cover. Trodde du det med tanke på din framgång med singeln och mixtapet eller kom det som en överraskning?

Jag ville så jävligt gärna vara med på det omslaget, och jag tycker jag förtjänar det med tanke på mitt första mixtape. För mig är det ett bevis på att man är en “riktig” nykomling, men jag ville också vara med för att jag älskar XXL. Jag har faktiskt samlat på alla cover från 2009 till 2012, så det var en verklig ära för mig. Hela jag fokuserade på att vara med på den covern. Jag hade inga planer på att gå ner på knä och be, men om jag nte hade kommit med så vet jag inte hur jag hade tagit det. Det är min största prestation 2013.

Berätta lite om din koppling till Trinidad & Tobago. Besöker du landet ofta, och hur präglad är du av dina rötter?

Jag älskar att vara från Trinidad & Tobago, men jag åker inte så ofta dit. Jag började precis att resa så fort jag fått alla mina papper i ordning. Jag måste få igång musiken och livet generellt så att jag får ekonomi att resa. 2011 var jag tillbaka för första gången sen vi flyttade till Atlanta och det var en fantastisk upplevelse. Jag träffade en massa släktingar och familj som jag inte sett sen 90-talet. Vi åkte tillbaka förra året och vi var där nu i år under karnevalen. Det var ca 30 000 människor som dansade och hade det underbart. Nu när jag tänker på det så var det faktiskt uppvärmningen inför festivalen, inte ens själva festivalen. Helt sjukt. Jag känner mig välsignad, jag vet att jag har jobbat hårt hela livet, och då pratar jag inte bara om musiken. Man jobbar hela tiden för att bli en bättre människa och bättre på sitt jobb. När man då blir värdesatt och det finns människor som ser upp till en – det är verkligen en välsignelse. Det är detta allt handlar om för alla människor. Man ska försöka att vara en bättre människa idag än man var igår, det är så jag ser på livet.

Jobbar du på ditt debutalbum nu, och vad kan vi förvänta oss av det?

Jag pratar egentligen aldrig om min musik i intervjuer, för jag vill inte att folk ska fokuserade på en singel eller låt. Jag vill att man ska lyssna på albumet i sin helhet. Om det är ett fruktansvärt album, säg det till mig. Men lyssna inte bara på tio låtar och säg att det är dåligt, för då vill jag inte pratat med dig. Då är din mening helt irrelevant för mig. Men tro mig, jag jobbar alltid med musik och fantastiska idéer, det är det jag och mitt folk gör, som ett lag. Vi brainstormar om vad vi ska göra för att att bli bättre artister och bättre människor och hur vi kan påverka ungdomar till det bättre. Men ta det inte fel, jag vill inte vara Jesus eller något sådant. Jag röker weed, har det bra och slåss om någon provocerar mig. Jag gör normala saker, precis som du och alla andra. Jag fick faktiskt dessa orden från Spiderman – “Med storhet kommer stort ansvar”. När man är Trinidad Jame$ så följer detta med. Man måste också göra en del saker som är bra för samhället och speciellt för barnen, de är framtiden. De ser upp tid dig, även om folk kanske inte tror att det finns någon som ser upp till mig, tro mig…det finns ungdomar som ser upp till Trinidad Jame$. Jag kan inte bara visa dem den idiotiska sidan av raplivet, jag måste visa dem att det är mer än enbart blingbling, damer, bilar och champagne. Man måste vara ärlig och äkta mot de unga, jag pratar inte om att vara en förebild, men visa dem ditt riktiga jag. Det finns så mycket mer i livet än det som media och folk visar dig. Jag vill inspirera människor till att bli självständiga och tänka självständigt.

Hur viktigt är det för dig att göra intervjuer? Jag har läste många intervjuer där du verkligen gör intryck och förändrar min mening om dig. Ger du alltid ärliga svar?

Detta säger jag till alla artister, det är viktigt för alla att ta intervjuerna seriöst. Det är från artistens sida, för journalisten är det viktigt att veta vem du intervjuar, samtalen blir så mycket bättre då. Ofta ser man artister som svarar, “Ja, okej, ja”, men då måste frågeställaren tänka om med sina frågor.

Vad tycker du om journalister i allmänhet?

För mig är det en balans och ett pågående krig mellan artister och journalister. Några artister tänker inte som jag. En del journalister stoppar dig plötsligt när du pratar och lyssnar inte på svaren, det kan också hända att någon avslutar intervjun plötsligt innan man ens har hunnit prata om musik. Det är många artister som gör helt otrolig musik men som verkligen hatar att prata, eller inte är social överhuvudtaget. Alla är olika, så är det ju att vara människa. En del artister är fantastiska musiker men är katastrof på sociala medier. Det måste de jobba med. De tror att det räcker med att vara duktiga på musik och att de inte behöver jobba men något mer. Mitt motto för mitt skivbolag, det som jag tog till Def Jam som har funnit i åratal, är att alltid vara sig själv. Ta reda på dina fel. Om folk säger samma negativa saker om dig om och om igen så är det sant. Jobba med det, inte med din musik, den är säkert redan fantastisk. Du har säkert lagt ner 10 000 timmar på musiken, jobba med det som kan göra dig till en bättre människa i helhet.

Text: Stian Nicolaysen

Foto: Mohammad Ataey