I samband med premiären på SVT idag.
Idag får dokumentärfilmen “Mwuana: Framför allt” premiär på SVT. I torsdags närvarade Kingsize på premiärvisningen av filmen i Stockholm på Skandia-bion, där vi också passade på att prata med huvudpersonen själv och filmskaparna.
Regissören Martin Sandin och filmaren Viktor Annerstål har i skapandet av dokumentären följt Robin “Mwuana” Nyström i nästan tre år, under en tid då han försökt skapa en uppföljare till hyllade debutalbumet “Triller”. Filmen ger en unik inblick i hur livet som konstnär, artist och kreatör kan slita på en och vilka motgångar Mwuana mött under vägen. Men också framgångarna, de viktiga personerna i hans liv och kanske framförallt kampen att förändra sig själv.
Projektet började som en ganska allmän idé av Viktor och Martin, som via Mwuanas gamla manager Daniel Rehn blev ett givande möte och en i princip direkt, ömsesidig respekt föddes.
Viktor: Jag kommer ihåg att vi gick därifrån och var helt mind blown av vilken karaktär den här killen är! Han öppnade upp sig direkt och berättade massa intressanta historier och vi spelade massa musik som han influerats av…
Mwuana: Farsans gamla vinyler.
V: Så kom det igång och sen har det varit full fart.
Mwuana berättar vidare att det inte är första gången en dokumentär om honom har försökts göras, vilket gjorde att han initialt var skeptisk till idén. Det var också en skör tid för honom att släppa in utomstående.
M: Det fanns ju någon typ av connection också när vi sågs första gången. Jag menar, det här kanske är tredje gången det har försökts göras en dokumentär som sen runnit ut i sanden. En kille bodde till och med hos mig i tre månader och filmade jättemycket. Så jag var lite skeptisk till det först. Men dom kom ju in i en period som var ganska sökande för mig och jag var i något slags vägskäl. Det var en crucial time för mig att släppa in någon.
Dokumentären har, som sagt, spelats in under loppet av nästan tre år.
V: Till en början visste vi inte att det skulle bli en dokumentär på SVT eller att det skulle bli en långfilm. Vi visste bara att vi ville göra en dokumentärfilm om Robin och sen fick resans gång visa vägen.
M: I det stora hela har det varit en stor jävla plåga, haha. Det har varit både fullt upp och känslan av avtagande. Och att jag under den här resans gång gått runt och tvivlat ganska mycket på om jag vill hålla på med musik.
Martin Sandin hade inte lyssnat mycket på Mwuana men gick snabbt in i hans värld via musiken och blev direkt tagen av djupet, kärleken och drivet som införlivas i hans värld.
Martin: Det konstnärskapet och den passionen och det drivet som Robin har, har liksom hakat i det som vi har försökt göra. Sökandet efter drivkraften, sökandet efter motivet, sökandet efter att skapa något som är på riktigt. Vi har kämpat mycket tillsammans.
Filmen börjar med en scen från Mwuanas turnéavslutning på Fållan hösten 2022. En spelning som var kulmen på en tuff live-period efter pandemin där hans kropp började säga ifrån. Resultatet blev därefter. Viktor och Martin berättar om upplevelsen att få komma in i Mwuanas värld.
V: Man har ju fått med väldigt extrema situationer. Öppningen på filmen är backstage på en spelning på Fållan som gick väldigt dåligt för Robin. Han springer av scenen och jag springer efter honom… sparkar i väggen, skriker… så springer han in i en gränd och bara sätter sig ner och jag står där liksom. Ingen annan ska vara där, men jag står där. Man tänker inte på det när man ser filmen, men det är en sjuk grej att stå där. Vi är där när saker faktiskt händer och det är väldigt speciellt.
MS: Att stå 50 centimeter från en människa som nästan är i upplösningstillstånd, det är ett förtroende och en galenskap som vi har haft tillsammans. Som någon slags kreativ outburst. Det är på riktigt, liksom.
Martin fortsätter berätta om vad han anser vara kärnan i filmen.
MS: Det som jag tror är essensen av det man ser är vad som krävs för att skapa ett verk. Vad som krävs för att hålla ett ärligt konstnärsskap vid liv. Det är det vi ser och det vi följer. Att inte backa från sin vision, inte backa från den man är. Det är först när vi skapar något som kommer från insidan från det som är det baraste vi har, som någon annan kan ta in det och känna med det man har gjort. Det kände jag lite gången första gången jag hörde låtar som ”Drama” som talar till mig och som bara är för mig. Det tycker jag vi har tangerat i filmen.
Jag vet att du haft många personliga kamper och dessutom ett stormigt förhållande. Jag vet också hur mycket personerna som jag såg var med i dokumentären betyder för dig… Hur har det varit att sätta framför kameran?
M: Det är mycket saker som har blivit bättre i mitt liv. Att man också växer och mognar och att den delen finns med i dokumentären ger mig en slags trygghet i varför den här också kan vara en inspiration för någon annan. Att man kan ha det stormigt och massa olika former av psykisk ohälsa, men det finns samtidigt en chans att göra något bra och förbättra sig själv. Och det kom ändå med.
M: Jag vet ju vem jag är och vem jag är idag. Ta mitt förhållande med Marian; det har varit stormigt, men det är också en stormig väg att gå. Att vara artist på heltid. Det krävs några år innan man fattar hur det funkar och vad som funkar för mig. Det är synd att hon inte är här idag för jag hade henne i Göteborg och jag fick krama hennes hand ganska hårt några gånger under filmen. Hon har en ganska stor roll i den också. Som en sorts ängel på axeln som verkligen sett mig i alla mina skepnader. Så det känns fint. Nu hamnade jag på henne, men det gör jag väl ändå alltid på något sätt…
“Triller” var ju ett väldigt personligt album också. Hur minns du tillbaka på det idag, sju år senare?
M: Jag minns en kille som… inte var orädd, men som inte hade något att förlora. Som var young and reckless på ett annat sätt. Som bara ville komma ”dit” och leva ut sin dröm. För mig var den… jag kunde inte göra ett bättre debutalbum.
Och mycket av dokumentären handlar om kampen med att följa upp det?
M: Ja! Och tyvärr, försökt kanske fullända det. Men inte riktigt kommit dit. Och släppt massa andra saker på vägen och haft en del framgångar. Men det har väl också stört fokuset lite. Helt plötsligt är man ute och turnerar med ”Craftmanship” och ”Loverman”. En riktigt stark singel kan ju dominera hela ens tid.
Jag kan tänka mig att ”Loverman” blev en sån låt för dig.
M: Absolut. Den skapade massa grejer som jag var tvungen att följa med på. Och det jag håller på med nu är väl… det är svårt, det är jättekänsligt för mig. Kommer folk förstå var det är jag har försökt göra? Vad är premisserna?
Du har ju tagit en lite annan riktining med din musik efter “Triller” och den musiken var det som skulle bli ditt andra album. Vad har du landat i för riktning nu?
M: Det här grubblandet finns det tillräckligt av i mina låtar. Nu vill jag få in lite mer låtar bara för nuet också. Dansanta. Jag har aldrig varit bra på att göra det. 100% feel good-musik är svårt att göra om man inte mår så. Så det är väl lite det jag har försökt att sträva efter. Jag vill få in det i den här samlingen av låtar.
Vi har pratat om det här förut du och jag, men mycket av ditt skapande har ju haft sin grund i friktion och till viss del destruktivitet. Är det något du har lyckats komma bort ifrån?
M: Både ja och nej. Jag hade tre dagar och skulle försöka skriva. Tre timmar in: ingenting på g. Fuck. Då gick jag och köpte ett sexpack trefemmor på Coop liksom. Men det är bara något substitut som får mig att orka sitta och låtsas att ”det är lite party här”, haha. Jag har svårt och bara låsa in mig i ett rum och sitta på en stol med papper och penna och göra musik. Men jag har börjat ta mer pauser från skapandet. Förut kunde jag sitta i flera dygn och bara dunka huvudet i väggen för att komma in i någon slags trans nästan. Men du kan inte tvinga fram det, när det kommer är det bara att tacka Gud. Då är det bara att köra. Och den kommer då och då. Den nivån av kreativitet… det finns ingen bättre känsla i livet.
M: Jag har försökt påverka det. Jag har blivit riktigt wasted… har det blivit bättre? Nja, ibland. Jag har försökt träna och äta sallad… blir det bättre? Nja, ibland. Så vad är det egentligen som styr det? Det styrs nog mer av ett lättsamt sinne, som inte drar iväg för mycket i någon slags osäkerhet eller förväntan.
Apropå osäkerhet, har du tvivlat på din förmåga att skapa? Jag menar du släppte en otrolig EP-trilogi, ett helt mixtape plus “Triller” inom loppet av två år, i princip. Det kan inte vara lätt att hitta tillbaka till den typen av zon.
M: Ja! Flera gånger. Som fan. Den tiden kommer jag nog aldrig få tillbaka. Det har jag accepterat. Men det tog mig ett tag att acceptera det. Det är som när folk säger ”gör mer ’Du vet att jag säljer’”… nä. It’s not gonna happen. Den tiden var då, jag kommer inte försöka återskapa det eller förändra mitt liv för att hitta det. Tvärtom, jag vill bort från allt det.
Se klipp från intervjun nedan. “Mwuana: Framför allt” går nu att se via SVT Play här!
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Viktor Annerstål
