Från Kingsize Magazine #4 2024.

Tredje gången gillt, brukar man säga. I Broder Johns fall handlar det inte om att lyckas, utan snarare om att hitta lyckan. Trots en ödesmättad titel och en stor dos melankoli har rapparen på sitt nya album “Följ inte mig” äntligen hittat en väg där skapande och välmående inte slagit ut varandra. För Kingsize berättar han om vikten av samtal, att bli mer tydlig och hur glorifieringen av Klubb 27 påverkar artister.

Åtta år in i solokarriären går det att konstatera att Johan Bäckström, mer känd som Broder John, utkristalliserats till en av genrens mest hängivna albumartister och textförfattare. Mycket på bekostnad av hans eget välmående. Delvis på grund av tung tematik och ambitiösa ansatser, men kanske framförallt på grund av skapandeprocessen. En process som ofta bestått av ensamhet och tvivel. Det är ingen slump att han refererar till den ökända perfektionisten Stanley Kubrick och hans sista långfilmsregi ”Eyes Wide Shut” på albumspåret ”Rubiks Kub”.

På albumets öppningsspår ”Vad finns kvar”, rappar han dessförinnan:

”Tankarna gör stand up ibland, det är inget skämt, jag har ba känt att jag är på gränsen som fan / det är ba ett skämt, jag skulle slutat när jag hade min chans / jag har inte känt mig som mig själv sen den tanken kom fram, är det ett skämt om det är sant?”

Av just den anledningen skrattar vi båda högt när han berättar om när fröet till albumet ”Följ inte mig” planterats och han presenterade idén för sin flickvän.

– Jag sa ”det ska inte vara så svårt den här gången, det kanske blir en EP… Jag gör det på en helg”… Så otroligt naivt, haha.

Men klart stod det att det inte kunde få drabba honom så mycket som albumprocesserna med ”Cool” och ”Drift”. Kort efter det senare blev han pappa till sin förstfödde son Tage och det var under den nästan ett år långa pappaledigheten som tankar återigen började hopas. Tankar som var tvungna att komma ut i musik.

– När jag kom tillbaka till studion hade jag en så enorm drivkraft att få ur mig alla de här tankarna. Men jag hade inget intresse av att sitta

i studion 24 timmar om dygnet och må dåligt. Jag ville kunna stänga ner klockan fyra och gå hem och vara en kunglig pappa. Jag ville inte att det här projektet skulle påverka mig som ”Cool” eller ”Drift” gjorde, säger han lite lågmält och konstaterar:
– Jag är så jävla stolt över dom skivorna och jag tror inte dom hade blivit lika bra om jag inte hade grävt ner mig, men den här skivan behövde inte det. Jag behövde framförallt vara en bra pappa.

När han nu kommit till sitt tredje album i karriären har Broder John tillskansat sig mängder av erfarenheter, perspektiv och berättelser. Dels genom att gräva i sig själv, vilket fick forma stora delar av förra albumet ”Drift”. En tid då han förberedde sig för den omvälvande upplevelsen att bli förälder och en period där en fortsatt musikkarriär inte alls var självklar. Men att ”Drift” ändå blev
till – och i förlängningen skapade ett sug att fortsätta – säger en hel del om vad Broder John är för typ av artist. En artist som inte kan existera i ett vakuum, utan måste vara en del av ett sammanhang. Om inte fysiskt, så åtminstone själsligt.

– Jag vill nyansera en fråga eller tema så mycket jag kan och det kan jag inte göra själv. Jag måste få hundra olika erfarenheter och perspektiv. Hur får jag det? Jo, jag måste börja prata med folk om dom här grejerna. Det blir som… jag hatar att säga ”terapi” för jag vet inte om det är det, men att prata med varandra och skrapa på ytan av såna här existentiella frågor öppnar alltid för ett djupare samtal.

Där ”Drift” skapades i ett personligt universum där endast vännen och kollegan Paul ”Boko Yout” Adamah fick komma in, så är ”Följ inte mig” ett mer öppet samarbete med Dina Ögon-producenten Daniel Ögren. En person som Broder John beskriver som en ”provocerande duktig musiker”. Tillsammans har de under ett halvår skapat skivan som nu släppts, vilket var ett nytt sätt att arbeta för honom.
– Av någon anledning har jag gjort dom andra projekten helt själv och sakta ruttnat. Nu helt plötsligt får jag input och idéer, små kontinuerliga in- jektioner, som är helt annorlunda från hur jag jobbat tidigare. Jag har märkt attdetärsåhärjagvillhadetochså alla borde jobba egentligen, säger han och berättar vidare om det på många sätt passande samarbetet.
– I den svenska och nordiska hiphopscenen har jag alltid blivit placerad i ett alternativt fack. Det har jag noll problem med och jag fattar varför. Även när jag tittar på vad jag själv lyssnar på. Så om jag skulle göra ett projekt så ville jag medvetet göra något alternativt och som ingen annan gör just nu. Den här musiken ramade in exakt det jag ville prata om.

Utöver att omstrukturera hela sin skapandeprocess har Broder John också tvingats ta sig an textförfattandet på ett nytt sätt. För om ”Drift” rent musikaliskt handlade om att jämna ut balansen mellan ljud och ord, så har ”Följ inte mig” handlat om att skriva det han menar.
– Jag har verkligen försökt att säga saker mer tydligt. Jag har ofta varit i den här bubblan och grävt ner mig, samtidigt som jag är ett fan av metaforer och multipla meningar… men på den här skivan ville jag vara mer tydlig och säga som det är. Vilket jag märkte var svinsvårt för mig! Jag är så van vid att skriva komplext, så det blev en ganska lång process i att träna bort det.

Att du har behandlat det som ett dagsjobb måste verkligen ha underlättat i det och varit otroligt frigörande? Att du inte har haft utrymme att övertänka för mycket.
– Jag har aldrig haft så här roligt med musik. Och jag har aldrig känt mig så motiverad. Den största anledningen till det är att jag spräckt min egna bubbla och ser vad som är absolut viktigast i mitt liv, men att jag inte behövt kompromissa med min verkshöjd på grund av det.

Under intervjuns gång pratar vi en hel del om lycka och att det egentligen inte finns några svar kring hur man når dit. Samtidigt som förhållandet mellan just skapande och destruktivitet blivit alltmer framstående. Bara någon dag innan vår intervju släpps dokumentären ”Mwuana: Framför allt”, som porträtterar artistens kamp med att skapa en uppföljare till sitt debutalbum samtidigt som han tampas med stress, press och inre demoner. Någon dag senare släpper Ant Wan sitt nya album där han på öppningsspåret rappar: ”Skadat mig själv nu ett tag, för konsten blir vacker när själen är svag”.

Med det här i bakhuvudet, samt din rad ”har du gjort skillnad på en styrkekram och styrketår?”, vad har du för relation till destruktivitet kopplat till skapande?
– Det känns som att vi är många som använder det som bränsle. Vilket inte är en sund relation till det man håller på med, egentligen. Att vissa måste hamna där för att göra det dom vill göra. Jag tror att min destruktivitet utspelar sig mer i formen av att jag stänger in mig själv och stänger ute andra. Det är bajsnödigt i efterhand, men med ”Cool” åkte jag till Berlin i ett halvår och stängde in mig i ett skit-Airbnb, för att jag tänkte att jag behövde det. Men det är ju inte bra för någon. Jag har också märkt att det här påverkar mina relationer på ett sätt som jag absolut inte vill. Jag hade lite sundare inställning till det när jag gjorde ”Drift”, då var jag bara borta i fem veckor, säger han och skrattar innan han fortsätter med en tes om kopplingen till den berömda ”27 Club”, med ikoniska artister som dött som 27-åringar. Däribland Kurt Cobain, Amy Winehouse och Jimi Hendrix.
– Det finns en glorifiering av konceptet kring Klubb 27 och jag funderar ibland på om vi har gått på hela den grejen. Alltså, vad som är hönan och ägget i det. Måste vi hamna där? När jag tittar på mina tre skivor känner jag lika mycket för dom, men tillvägagångssättet för den här skivan
har varit helt annorlunda från vad jag trott att processen med att göra en skiva måste vara. Det kanske inte måste vara Klubb 27-mentaliteten för att göra exakt det man vill göra. Sen blir det väldigt dubbelt, för samtidigt som jag kan känna att ingen kommer tacka mig för att jag stängde in mig i sex månader så är det enormt många som har tackat mig för ”Cool”, skrattar han uppgivet men säger sedan bestämt:
– Det enda jag vet är att jag kommer inte använda det bränslet längre. Jag är inte i behov av det längre, har jag insett.

Något som också genomsyrar ”Följ inte mig” är en slags kollektiv ansats, som går i linje med både hans musik och personlighet. Ett annat sätt för Broder John att få utlopp för detta – och för all del kärleken till musiken – är genom egna bolaget Hoopdiggas. En egen kreativ hub som producerar merch, gör modesamarbeten och ligger bakom live-konceptet Powerpose FM Live, som senare skulle bli Powerpose FM Festival. En plattform där han valt att lyfta fram oetablerade artister och sätta dem i ett sammanhang tillsammans med redan stora namn.
– Alltså jag älskar hiphop och hiphopscenen. Men också, fan, musik. Jag har så jävla mycket kärlek för det och jag ser sån jävla potentiell i vad en svensk kulturscen kan vara. Jag hade turen själv att få ett sammanhang väldigt tidigt, tack vare Umeå och den mentalitet som RB (kollektivet Random Bastards, reds anm) byggt upp där. Det satte mig i ett sammanhang och jag är ganska övertygad om att jag inte hade fortsatt annars. Om jag hade tagit av den kakan, som gjort att jag sitter med dig här idag, och bara varit nöjd med det… Sån person är inte jag. Det är ett kretslopp och jag vill vara en språngbräda för andra för jag ser så mycket potential överallt.

I höst tar Broder John också sitt nya album på turné, uppbackad av ett band som han är minst sagt exalterad över att få dela scen med. Utöver Daniel Ögren får han sällskap av Mats ”MASAKA” Sandahl, Emmanuel Hailemariam och Christopher Cantillo.
– Jag började spela med band i samband med ”Drift” och har förstått kraften i det. Jag kan aldrig få gåshud av min egen musik med en dj och… jag har svårt att beskriva hur kompetent det här bandet är. Det är första gången i mitt liv som jag känner lite ”imposter syndrome”, haha. Det var någon som skrev det i mina DM:s, att ”du har fångat The Avengers i live-Sverige”. Det blir once in a lifetime, att dom här fyra musikerna står på scen tillsammans.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Lamia Karic