Efter flera år på teaterscener har Ardalan Esmaili blivit ett alltmer bekant ansikte för det svenska folket. Nu är han aktuell i streamingtjänsten SkyShowtimes första nordiska originalproduktion ”Kodnamn: Annika”. Men även med en annan kommande serie om ett brinnande ämne och – i Sveriges Oscars-bidrag.

Berätta, vad fick dig att hoppa på ”Kodnamn: Annika”?

– Den scenen som jag läste lockade mig. Det var en roligt skriven scen, den är inte med i själva berättelsen men den berättade lite om den här karaktären och vem den människan är. Jag kände ganska snabbt att ”det här har jag inte gjort tidigare”. Det lockade mig väldigt mycket. Sen tycker jag att själva settingen inom förfalskning och pengatvätt är intressant, det gjorde mig nyfiken.

Ja, just konstförfalskning och dess kringliggande brottslighet är en sak som jag tänker att många vet finns men inte vet så mycket om..?

– Nä, men precis. När jag dök in i det så insåg jag att det är värsta grejen. Det är något som görs ständigt, alltifrån individer till organiserad brottslighet. Men även länder och diktaturer. It’s a thing out there, liksom. 

Hur skulle du beskriva din karaktär Rasmus Ståhlgren?

– Det är en man som, till skillnad från mig, är väldigt disciplinerad. En person som är väldigt respekterad och kunnig i sin sak. Men han drivs också av ett trauma som han kanske inte själv är medveten om. Och det tycker jag är mycket av seriens tema, att det finns något i allas inre från ens barndom eller ungdom som de kanske inte har bearbetat ännu, men drivs av. Och kanske drivs på ett destruktivt sätt av det. Det skulle jag säga är Rasmus bana i den här berättelsen.

Ja, det är mycket KBT-grejer som är underliggande hos karaktärerna.

– Precis. Och det är där jag tror det finns en koppling mellan de här två karaktärerna (Annika/Emma, reds anm). För i sina trauman kan man känna sig väldigt ensam och tom och att man söker efter något. Det är där jag tror dom hittar någon slags connection mellan varandra, om det nu är sant eller falskt, det får man ju se och avgöra själv. 

Det är SkyShowtimes första nordiska originalproduktion, vilket man märker är en stor grej. Hur märktes det av från ditt håll?

– Ah, men verkligen. Under inspelningen märktes det inte av så mycket, det är ju jobbet. Jobbet är jobbet och man håller på med hantverket. Men nu i efterhand har man märkt att dom backar serien hårt och det är jätteroligt. Att dom satsar verkligen och är stolta över produktionen. Det känns spännande! Och att veta att det når ut till en bred publik. Konst uppstår ju i mötet med sin iakttagare. 

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan att jobba med teater kontra tv/film?

– Teater är skådespelarens medium, medan tv är författarens medium och film är regissörens medium. Skillnaden mellan teater, tv och film är att i teaterns ensemble så samlas man och repeterar i åtta veckor och bygger in sig i berättelsen tillsammans och formar den. Med tv och film sitter man mest på sin kammare och förbereder sig innan ens kunskaper och tekniker möts i ringen, på ett sätt. Det är den stora skillnaden, i förberedelserna. Våra repetitioner blir de här olika tagningarna och vår premiär skapas i klipprummet där vi ser resultatet, medan i teatern har vi nästan kontrollen hela vägen. 

Hur förberedde du dig för den här rollen?

– Den kom till mig ganska tydligt. Ibland behöver man söka och ibland får man det till sig ganska tydligt och han var ganska tydligt beskriven och talades om väldigt mycket. Man pratade om honom. Men då pratar man också om bilden man har av honom. Och har man en bild av honom så betyder det att det är det man ser och då är det det jag kan spela. Sen finns ett inre, som jag inte vill avslöja en. Och det får komma med tiden. Så jag försökte förbereda mig genom att gå in i konstens värld lite grann, läsa böcker och kolla dokumentärer… Men sen var det att utgå mycket från berättelsen och manuset och försöka förstå psykologin hos en människa som är ganska långt ifrån mig själv. I hur har han hanterar med de olika situationerna han befinner sig i. 

Du har ju ett gäng andra projekt på g också, bland annat ”I dina händer”. En väldigt tragisk och aktuell historia. Vad kan du berätta om den?

– Jag vet inte hur mycket jag kan berätta egentligen, men den är ju baserad på boken med samma namn av Malin Persson Giolito. Sen har jag jobbat med en regissör som heter Anna Zachrisson som jag gjorde ”Snöänglar” tillsammans med. Vi har haft ett väldigt öppet och fint samarbete så det har väl varit en fortsättning på det. Det var ett väldigt lustfyllt arbete, även om det var väldigt tungt, för det är väldigt mörka ämnen vi berör. Som är högst aktuella. Jag försöker hitta ett sätt att berätta den här berättelsen via den här empatiförskjutningen som har skett i samhället när man pratar om vissa kroppar. Och att på något sätt påminna vår publik, det svenska folket, att det är faktiska barn och människor av kött och blod som råkar ut för det här. Och att ansvaret ligger i allas händer. Därav titeln ”I dina händer”. Hur kan vi tillsammans bygga ett samhälle som fungerar och inte pekar finger med våra smutsiga händer?

Empatiförskjutning var ett bra ord. Ansvarsskyldighet är ett annat, som jag kan känna är ett stort problem kring allt som händer i samhället idag.

– Det är lätt att kasta ifrån sig! För jag tror folk är fed up med massa saker. Vi får så mycket information så vi blir överrumplade och det är lättare att kasta ifrån sig ansvar än att dyka in i det. Men jag tror det är det som krävs, att vi kommer till en plats där vi erkänner våra egna brister. Som samhälle. Och därifrån ta det vidare och se vad är det vi kan göra? Vad är det som har förändrats? Egentligen? Om man tittar på politiska beslut som tas av olika slag, så kan man se ganska snabbt att det är mycket som har förändrats, inte bara i att folk skjuter varandra, men också i vilka beslut som tas. Inom välfärden till exempel.

Det känns på förhand som en mer fokuserad och mindre dramatiserad variant av ”Snabba Cash”?

–  Skillnaden på ”Snabba Cash” och den här är att i ”Snabba Cash” så ser vi problemen övergripande. Medan här dyker vi in i det. Vi zoomar in på ett av dom här liven och ödena. Den dominoeffekten det får, skulle jag säga. 

Apropå ”Snabba Cash”, hur var det att dyka in i den världen som redan var väldigt stor och uppskattad?

– Det är ju speciellt att hoppa in i något som redan är en succé. Det känns som att det är stora skor att fylla och min fru spelar ju Leya så det kändes som att jag äntrade hennes värld och hade stor respekt för det. Jag har ju följt processen från första säsongen så jag vet vad som har varit tufft och vad som varit najs, så jag hade ganska mycket facit i hand när jag hoppade in. Men sen blir det som det alltid blir, att man där och då försöker lösa ”problemen” för jag ser att utöva konst som problemlösning, haha. Att man kommer till en plats och det här är det vi ska gestalta, men vi har alla dom här problemen. Hur tar vi oss igenom dom för att vi ska komma framåt?

Och din roll var ju ett perfekt exempel på det du nämnde tidigare, att ta tag i problemen och verkligen jobba för att göra något åt den verklighet vi lever i.

– Ja, precis. Jamal var ju inspirerad av väldigt många människor jag känner från olika förorter i Sverige som är de här eldsjälarna. Som verkligen står kvar och krigar för barnens och medborgarnas rättigheter. Där fick jag lite fria händer att styra det åt det hållet jag ville. Både Jesper och Oskar (regissörerna Jesper Ganslandt och Oskar Söderlund, reds anm) gav friheten att modellera om det lite grann utifrån mina referenser och min åsikt.

Jaha, så du fick forma om karaktären som fanns i manus?

– Ah, ganska mycket faktiskt. Det var ett sånt tillfälle där dom fick förlita sig mycket på oss i casten som var där, det var så det var castat också. Jag tror att dom castade mig utifrån min kompetens inom det området och även Evin och alla andra som kanske har vissa erfarenheter som dom inte har. Så alla fick vara med och påverka. 

Jag kommer inte fråga hur det var att jobba med din fru, men jag är nyfiken på hur framgången har påverkat er? Det går ju väldigt bra för båda er och Evin blir ju både brittisk och amerikansk filmstjärna nu!

– Haha! Nä men det påverkar oss på så sätt att vi måste hålla i oss i varandra i det här. Det blir ju en cirkus runt det hela. Men Evin är väldigt down to earth och jag anser mig själv vara det också. Vi försöker båda påminna varandra om att vi gör det här av en anledning och varför vi gör det. Att det ska vara därför vi också fortsätter göra det. Det är ju spännande liksom, det är folk från hela världen som hör av sig till henne. Men hon är jävligt cool asså, hon är en fokuserad människa och har alltid huvudet på skaft. 

På tal om framgång så stod det klart häromdagen att ”Motståndaren”, ett annat projekt du är med i, blir Sveriges Oscars-bidrag. Berätta!

–  Det är jättespännande! Det är jätte, jätte roligt. Milad som har regisserat den står mig väldigt nära. Framförallt är jag glad för hans skull, för jag vet vem han är som människa och filmskapare. Folk har bara sett två filmer av honom, men han har en sån otrolig och fantastisk hjärna och kunskap kring film. Och en syn på världen som är så intressant. Så jag är bara glad att han får exponeras mer och mer för världen, för han har något att berätta. Men det var såklart skitroliga nyheter att vi får representera Sverige, med tanke på temat. Och med tanke på hur läget är när det kommer till dom här ämnena som både utspelar sig Iran men också i Sverige, som har med migration att göra. Där vi på något sätt är i en fas där jag tycker att det är katastrofala beslut som tas kring migration. 

Här inkorporeras ju dina iranska rötter lite mer och jag vet att Milad kom till Sverige samma år som du föddes i Teheran. Jag antar att det lockade också?

– Absolut. Vi växte upp i Norrland båda två. Våra föräldrar flydde till Skellefteå, så vi växte upp där tillsammans även om vi inte kände varandra så bra då. Han var några år äldre, men vi kom att mötas senare. Han gjorde en av sina första novellfilmer uppe i Norrland och jag var med i den. När han gjorde sin debutlångfilm, ”Charmören”, så spelade jag huvudrollen. Så vi har ett band. Och jag menar, om Milad ringer mig och behöver mig så är jag där. Oavsett om det är en liten roll eller om jag bara kan bidra till hans konstnärsskap så kommer jag finnas där för honom. I alla lägen. 

Och situationen i Iran, som pågått länge men som kulminerade i fjol, hur känner du inför det? Har du kvar släkt och familj där?

– Det är ju hemskt det som händer. Vi alla hade hoppats på att det här hade gått till en annan fas där förändring hade skett. Men vi väntar och ser och hoppas för fullt. Men jag fördömer all typ av våld som sker mot det iranska folket, så klart. Och mot alla dessa unga människor, där de enda dom vill ha är sin frihet. Dom har inte gjort någonting. Och alla konstnärer som har satts bakom lås och bom… Det jag tänker är att vi inte får ta vår konstnärliga frihet här för givet. Och inte heller vår yttrandefrihet. Det är viktigt att hålla fast vid. 

Utöver allt vi pratat om, har du något annat på gång? Kanske något projekt med ”The Fellez”? Haha!

– The Fellez! Haha. Kanske, vi får se. Jag har ett jättespännande projekt på gång som jag inte kan prata om som jag har börjat filma. Som är jätte, jätteroligt. Sen har jag en film på väg ut som heter ”Jakt på ett vitt fält” som kommer på biografer nästa år, förhoppningsvis. Men jag representerar alltid The Fellez! Haha.

Intervjun publicerades först i Nöjesguiden nr 10 2023.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild/SkyShowtime