Mer än ett decennium har gått sedan Alexis Weak valde att lämna en redan framgångsrik musikkarriär därhän. De senaste åren har han satsat på film, men någonstans på vägen kom glöden för rap och textförfattande tillbaka. Nu berättar han om tiden efter ”Till minne av”, sitt nya album ”10 000 timmar sorg” och de familjetrauman som ligger till grund för den nya musiken.

2007 äntrade Alexis Almström den svenska musikscenen med EP:n ”Välkommen till Gullmarsplan” som två år senare följdes upp av ”Farväl Gullmarsplan”. Den senare innehöll spåret “Inne på klubben”, som 2009 belönades med Novellpriset, ett pris som delades ut av musiktidningen Magasinet Novell innan den lades ner 2013. Priset, som syftade till att uppmärksamma utmärkt berättande i låttexter, hann delas ut tre gånger; till hyllade textförfattaren Annika Norlin, John Duncanson i indiepopgruppen The Radio Dept. och Alexis Weak – som han sedan starten kallat sig som artist.

2011 släppte han sitt debutalbum ”Till minne av”, som toppade försäljningslistan på iTunes och året efter Grammis-nominerades i kategorin Årets hiphop/soul. En tid då Spotify ännu inte slukat musiklandskapet globalt. Samtidigt som just hiphopgenren famlade efter en riktning. Något som blir talande när konkurrenterna i kategorin utgjordes av Adam Tensta, Ison & Fille, Movits! och Timbuktu, som också vann priset det året. 

Karriären som artist kändes utifrån som en självklar och redan etablerad väg framåt, men istället valde Alexis Weak att vända om. Vid sidan av musiken hade han tagit sig upp som diskare i krogvärlden till att etablera och driva egna barer. Pengar fanns, karriären var utstakad. Men ändå lämnade han allt. Varför?

Jag träffar Alexis på hans kontor i Gamla Stan, en ironiskt central plats för att ha undvikit rampljuset i 13 år. Lokalen delar han med flera manusförfattare och kulturarbetare som tillsammans – och på eget håll – jobbar på diverse filmprojekt. Han berättar om tiden innan och efter debutalbumet:

– Jag träffade min fru samma år som jag släppte skivan, så jag var superlycklig på ett sätt som jag inte hade varit innan. Samtidigt förlorade jag båda mina föräldrar inom ett spann på typ tre år, så det var mycket grejer som hände. När man blir äldre ser man också hur svårt det är för människor att navigera det här livet på riktigt. Vissa egenheter hos människor som man en gång skrattade åt blir plötsligt på allvar och helt plötsligt hamnar någon på gatan. Man börjar se dom sakerna add up under dom här åren mellan 25 och 35, det är då saker blir på riktigt, säger han lite kryptiskt och konstaterar:

– Det var sjukt bitterljuvt att sluta med musik på det sättet, samtidigt som jag är sjukt glad att jag hade den självinsikten att jag behövde göra det här för att överleva. 

Efter debutalbumet valde Alexis att satsa på film och studera till regissör på Stockholms Dramatiska Högskola, vilket innebar en total livsförändring.

– Det var jävligt speciellt. Att släppa allting jag hade på gång och bli student och leva på CSN… Det var en riktig chock. Framförallt att inte ha cash längre. Jag som också har skapat så mycket av min identitet kring mina pengar, för att jag inte kom från några. Det var lite som att gå lumpen för mig, skrattar han. 

Efter examen har han bland annat regisserat långfilmerna ”Rosa Moln” och ”Vinterviken”, samt tv-serien ”Top Dog”. Enligt egen utsago fanns inga planer på att återvända till musiken. Tills det en dag blev så. 

– För ett och ett halv år sen var det någon som frågade mig om jag inte skulle göra musik igen. Då svarade jag ”aldrig i livet”. Så det gick väldigt snabbt när jag väl bestämde mig för att göra det. Jag bara vaknade en dag och började skriva och tyckte det var kul igen. Jag förstod inte alls varför, säger han och ger sedan ändå två anledningar till varför. 

– När jag slutade med musiken så kände jag att rap drog åt ett mer dansant håll, som var intressant, men det var inte vad jag ville göra. Det är inte vad jag är bra på. Nu kände jag att lyrikbaserad rap hade kommit tillbaka litegrann, i vissa fåror, och texter är ju det enda jag bryr mig om egentligen. Så när jag hörde andra grejer som inspirerade mig så hittade jag tillbaka. Det var en aspekt och den andra tror jag var att jag hade jobbat så hårt i så många år och varit utbränd, så jag kom från en period där jag haft ett break i ett halvår. Jag tror jag kanske hade underskattat vad det gjorde att vara utvilad. Jag kom inte alls upp i nivå innan det.

Men den stora nyckeln till att förälska sig i musiken och textförfattandet igen skulle visa sig vara en prestigelös grund, där varken kommersiell eller monetär framgång var relevant. 

– Jag var så jävla sträng mot mig själv med att jag skulle sluta att jag inte alls räknade in aspekten kring hur terapeutiskt det är för mig själv, men också hur kul det är! Det var nog lite överlevnadsinstinkt då och min rädsla i att fastna i det här, till att jag nu känner ”fuck it, jag behöver inte fastna i det här”. Jag har min trygghet i att jag inte behöver tjäna några pengar på det här. Jag kan gå back på det här, det är fine liksom. Den lättnaden gjorde att det var lätt att gå till Sony och säga ”här är min skiva, den har inga refränger”. 

Och kanske var det tur att det fick ta tid, då han menar att han såg på sin eventuella comeback helt annorlunda för 7-8 år sedan. 

– Då tänkte jag direkt att om det inte blir en albumetta på Spotify så vägrar jag göra det. Nu skiter jag fullständigt i det. 

Något som också var en ovillkorlig förutsättning för Alexis comeback som artist var en djupt rotad tro på sig själv som rappare. Som traditionen lyder så finns ingen anledning att rappa om man inte själv tycker att man är bäst. Redan på första singeln, ”Av minne till”, gjorde han ett statement med raderna:

”Dom hade en run, sure , men vad är det dom gör nu? / Lever dom lavish på Stim nu? Tror ni dom äger nånting nu? / Grabbar med keys i garderoberna, tror ni det väger nånting nu? / Ni fick tio år, min tur, Jag Weak, minns du?”

Han skrattar högt när jag citerar en rad från en av albumets stora höjdpunkter, ”Elfte timmen”, där han rappar: ”Brorsan sa du kan aldrig vara fattig så länge du drömmer, så jag blev Sveriges bästa rappare i sömnen, jag tror jag drömmer”. 

– Hur mycket den energin och det självförtroendet är sant, det är ju en filosofisk frågeställning. Men för mig är det att om du ska gå in och spela in raps, då är själva poängen att känna så. Det var därför jag inte gjorde det tidigare, för jag kände inte så. Och om jag inte känner att jag är den bästa rapparen i Sverige när jag gör det, då kommer det höras i min röst. Sen behöver jag inte ha rätt, men man behöver känna så. 

I musikvideon till ”Av minne till” syns Alexis fru, den framgångsrika skådespelerskan Hedda Stiernstedt, tillsammans med namn som Alexej Manolov och barndomsvännen Adrian Lux. Vi får intima bilder av en lyxig och spännande livsstil, där snabba glimtar bjuder in till ett helhetsintryck. Texterna fortsätter likt hans tidigare verk att vara talande men samtidigt fragmentariska, avståndstagande men samtidigt inbjudande. En balans som varit rapparens främsta styrka i karriären och som på hans nya, vuxna album har blivit än mer nyanserat.

– Det är intressant det du säger om avståndstagande. Jag vet inte exakt vad det betyder, men jag har alltid trott på idén att vara alldeles för privat. Det är också därför Hedda är med i videon. För mig som artist så behöver jag att man går för långt i vad man vågar säga och visa, utan att det blir syftet. Jag har väldigt svårt för musik som inte vågar kritisera sig själv i sammanhanget, säger han eftertänksamt och fortsätter:

– Rap är ju dubbelt på det sättet, för det handlar om att skryta och det är en del av konstformen på ett sätt. Men egentligen handlar det om för mig att prata till lyssnaren. Så när jag säger att ”jag är såhär bra”, då säger jag att ”du är såhär bra”, som lyssnar på det här. Jag tycker om när man går in i rapparens POV (point of view, reds anm). Men jag tycker samtidigt om när man vågar kritisera sig själv och visa sin sårbarhet i det. Det är där man måste våga gå in och grotta och ifrågasätta sig själv. 

Han funderar några sekunder och tillägger:

– Så jag vill alltid tangera vad kan jag säga och hur långt kan jag ta det här. Och om någon i min familj blir sårad så får det vara så.

Ja, det är ju det som är konst egentligen? Att det ska vara villkorslöst?

– Ja och förhoppningen är ju att det ger någonting, utan att vara för exhibitionistiskt. Att lyssnaren ska känna någonting. Och jag kan ju bara dra paralleller till artister och låtar som väcker dom känslorna i mig och det är ofta att det finns en aspekt av det. Att det nästan är för blottande. Sen finns det säkert en magisk linje som man kan korsa, haha. 

Det är ju svårt att inte dra paralleller till Kanye West här, även om det är dåliga tider att bli jämförd med honom…

– Ja, men exakt. Han har ju gjort massa grejer som jag inte håller med om, men är det något som gör att han ändå är på min Mount Rushmore av rappare – trots att han kanske inte är den bästa rapparen – så är det för att han har hittat ett sätt att gå flera lager djupare än vad andra rappare har lyckats göra. Är det ”ye”-plattan där han sjunger ”I thought about killing you”? Det är mer briljant än någon annan rap jag hört på flera år, för ingen vågar ens säga dom här sakerna. 

”Björn & Benny” påminde mig om gamla Kanye rent soundmässigt. Jag älskar också din Jay-Z-referens med raden ”Jag är från soc stupid, hur har ni mage ens?”, haha. 

– Exakt, haha. Det finns många blinkningar till gamla rap-grejer… men det är också en del av mitt sätt att skriva. När jag tänkte att jag skulle göra musik igen i en mer vuxen ålder, då var en del i det att göra såna här låtar för att också inse att poesin i det är att inte försöka vara för smart. Poesin är att vi pratar om de här ytterligheterna, men att lagren under det är att vi pratar om något helt annat. Att genom att snacka massa skit säga någonting annat som egentligen är mer intressant. 

Det känns också självklart på något sätt att Jaqe är en av gästerna på skivan. 

– Ja och att ha med honom var också ett viktigt test för mig själv. Att komma tillbaka överhuvudtaget var en grej, men om jag ska göra det så måste jag också ta in någon av de rapparna som jag är lite rädd för. För om jag inte kan mäta mig med honom så är det over ändå, för mig själv. För mig är han en av dom bästa rapparna i Sverige på en väldigt kort lista.

På skivan återfinns också låten ”Kniven”, en speciell låt grundad i hiphopgenrens berättartradition med utgångspunkt i de uppmärksammade knivdåden runt Skärmarbrink vintern 2019. Detta vävs i sin tur ihop med ett till synes slumpmässigt möte med sonen till en gammal lärare, som i sig får symbolisera en känslosam kniv i hjärtat.

– Egentligen är det här två händelser i mitt liv som jag bakade ihop till en låt. Och det här i Skärmarbrink var ju på riktigt, folk var verkligen oroliga. Jag ville skriva den första ”whodunit”-grejen i rap… eller låtform överhuvudtaget säkert, haha! Och bara testa hur långt man kunde dra den här storytelling-grejen. Ända sedan jag hörde ”Mind Playing Tricks On Me” med Geto Boys har jag velat skriva en låt som funkar som en thriller, med twists och allt. Det ska bli spännande att se om folk förstår den eller om jag har gått tre vändor för långt. Jag tycker nog att det är den bästa låt jag någonsin har skrivit.

Både ”Kniven” och tredje singeln ”96 Latour” – en slags homage till The Streets ”Blinded By The Lights” – bär mycket av Mike Skinners DNA i rapstilen. Något som Alexis menar var medvetet. 

– Det var också en del i allt, att våga bära sina inspirationer tydligt med den här skivan. Men också att visa sin respekt för allt som format en. Så det var en del av det, att ha dom tydliga inslagen av Mike Skinner, för som textförfattare är han verkligen en av dom som format mig allra mest. Det är han och det är Cam’ron. För mig handlar det mycket om dom som hittade nya sätt att använda sig av språket. Lil Wayne är också en sån. Det kommer alltid vara dom som fött mitt sätt att se på text och textförfattande. Sen är det alltid kul att hitta nya energier och lyssna på Central Cee, men det är inget som kommer förändra mig i grunden, konstaterar han och tillägger:

– Den här gången ville jag bara försöka renodla det jag gör, snarare än att pusha det framåt.

Apropå influenser passar jag på att fråga om Supergruppen, en trio bestående av Oskar Lowitz, Lorentz och Alexis Weak som tillsammans gjorde låtar i ett tidigt skede av deras respektive karriärer. En tid och en konstellation som ändå betytt mycket för hans artisteri.

– Ja, det var mer som ett kul projekt vi gjorde mellan vi gjorde riktiga album. Medan vi gjorde ”riktiga” låtar gjorde vi typ 20 Supergruppen-låtar. För att bara leka av oss, egentligen. Men på grund av den energin som vi hade så höjde vi alla våra ribbor, för det blev som en tävling att försöka bemästra varandra. Den tävlingsandan gjorde att vi alla blev mycket bättre. Det märktes sen på de riktiga skivorna vi gjorde. 

”Karma” känns nästan som en homage till den tiden och påminner mig mycket om Lorentzs ”Allt från mig”. Det blir också tydligt för mig i efterhand att du förmodligen var en stor influens när han gjorde just ”Kärlekslåtar”?

– Vi inspirerade varandra under den eran. Lorentz var ju en naturtalang som jag aldrig hade sett maken till och… han får väl ha sin egen bild kring det här, men han gick sällan in på djupet. Så jag minns att runt den tiden så försökte jag och Vito (Vittorio Grasso, reds anm) pusha honom att skriva något som känns. För vi visste att det i kombination med hans talang skulle bli helt galet. Så det var fint att se honom anamma det till fullo och göra ett mästerverk.

Tio år efter ”Kärlekslåtar” släpper nu Alexis Weak vad man mycket väl skulle kunna hävda är hans eget mästerverk. Albumet beskrivs som en fortsättning på ”Till minne av”, men bär på en helt annan tyngd än sin föregångare. Där rösten tidigare andades ärelystnad är han idag en trygg poet med mycket att ventilera. Framförallt kring det som ligger till grund för albumtiteln ”10 000 timmar sorg”: familjetrauman, dödsfall, intriger, svek och… ja, sorg. En avgrundsdjup sådan.

Alexis pappa försvann ur bilden när han var fem år gammal. Sista gången de sågs blev minst sagt dramatisk, vilket Alexis rappar om på ”Av minne till”. 

– Hans exakta ord var: ”Jag tror inte att du är min”. Jag gick därifrån så fort han hade sagt det. Sedan hördes vi aldrig igen och han gick bort sex månader senare. Jag är inte arg på honom, men sorgsen över att vi lämnade relationen på värsta tänkbara sätt.

Uppväxten tillbringades med hans äldre bror och deras mamma. En mamma som levde med psykiska problem och stundtals var suicidal. Även om hon gav mycket kärlek till sina barn så var hon inte heller lämpad för att uppfostra två söner på egen hand. När Alexis var 13 år gammal fick han dessutom en lillasyster, som snabbt blev placerad i fosterhem. Något han menar var ”rimligt, samtidigt som det knäckte min mamma ännu mer”. Bröderna? Ja, de fick huvudsakligen ta hand om sig själva. Alexis flyttade hemifrån när han var 15 år gammal och hans storebror hamnade tidigt utanför samhället. 

– Han kunde skydda mig från mycket av det värsta. Men jag tror att det tog duktigt på honom. Han fick se saker som förändrar en för alltid. Jag älskar min bror och han är vid liv, men jag är konstant orolig för honom.

Sedan dess har de haft en komplicerad relation. En del av detta återspeglas i albumets avslutande spår ”Liv efter död”, där Alexis rappar de iskalla raderna:

”Fick jabs av min egen bror, har du nånsin blivit stabbed av ditt eget blod? / hur kan du va en hack, du är min egen klon, du har ba ingen egen ton / och hela crewet e medberoende loosers, tror du Sven-Bertil cool när Evert Taube är i huset? Bror”

Senare i låten framgår det att Alexis också ser sin egen del, när han reflekterar kring familjedynamiken:

”Jag sitter på enstjärnig Guide Michelin-krog, den är okej, inte blown away / när brorsan messar efter hjälp, jag borde svarat ’on my way’ / ändå står jag hundra år vid humidoren, låter egot gå före dig / hör mamma på min axel, viskar ’var e min Axel?, vi behöver dig’”

Och din mamma… försvann?

– Ja, hon actually försvann. Hon hade svårt att vara här. När hon fick sin sjukpension så hjälpte jag henne att flytta ner till en ö utanför Kanarieöarna som heter La Gomera. Där kunde hon komma lite längre på sina pengar och få sol. Men bara ett år senare fick jag ett samtal från spanska polisen. Dom hade hittat hennes saker på stranden och hon var liksom… borta. Då blev det också att man tänkte: var det med flit eller inte? Men jag tror att det var en olycka och jag har valt att se det så. 

Har du någon kontakt med din lillasyster?

– Mm. Hon har det bra. Hon fick ju hjälp, även om alla som förlorar sina föräldrar har sina utmaningar. Hon fick en trygg tillvaro på ett annat sätt men jag tror att splittringen i sig, det formar en såklart. Men hon är jättefin och mår bra. 

Hur har allt det här påverkat din vilja att, till exempel, skaffa egna barn? Du och Hedda har ändå varit tillsammans i 13 år nu…

–  Min uppväxt har såklart påverkat mitt synsätt. Jag vet att det inte nödvändigtvis är en gåva att få komma till livet. Så jag tar det på rätt stort allvar när det kommer till idén om föräldraskap, vare sig vi skaffar barn eller inte.

Tror du att du kommer släppa musik igen, eller blir det här sista gången?

– Jag har älskat att göra musik igen, men om jag ska vara ärlig mot mig själv så kommer jag nog aldrig ha tiden att göra ett helt album igen. Att bara fortsätta släppa enstaka låtar känns inte nog för mig. Det måste vara musiken som får stå i fokus, kan den inte det får nästa generation ta det vidare.

“10 000 timmar sorg” släpps imorgon fredag, den 18 oktober 2024.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Teitur Ardal