Från Kingsize Magazine #5 2023.

Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Men är det någon som lyckats med det, så är det Uppsalafostrade och Stockholmbaserade AKI. I 15 år han varit ortens favorit och en av de mest respekterade rösterna inom svensk hiphop. Aktuell med tre EP-projekt under 2023 berättar Labyrint-rapparen om att åldras inom hiphop, rädslan för TikTok och den komplicerade kärleken för den 50-årsjubilerande hiphopkulturen.

Det är en kylig eftermiddag i oktober när jag tillsammans med fotografen Anastasia gör ett besök
i den ”nya” Redline-studion på Södermalm, ett stenkast ifrån den gigantiska byggarbetsplatsen som någon gång i framtiden ska bli ”Nya Slussen”. Likt den gamla studion i Norsborg är ingången inte helt solklar och efter ett par mindre begåvade försök att lokalisera rätt dörr blir vi räddade av Masse och Salla Salazar som kommer gående från Mosebacke torg och välkomnar oss in i värmen.

AKI är försenad. Salla sätter på kaffe och bjuder på färska bullar. Masse går direkt in i studion och börjar pilla på en produktion som endast fått vila bakom en skärmsläckare. Jag pratar med Salla om flytten från den gamla studion till den nya, som skedde lite i skymundan redan 2019. Här är det betydligt mindre, med ett slags köksrum i anslutning till ingången, en toalett och längst in ett litet studiorum och mickbås. Att så mycket hiphophistoria kan rymmas i en inträngd lokal på en tvärgata är slående.

Jag slår mig ner med den ikoniska brödraduon för att prata om deras kommande projekt ”Origen” (läs mer på sida 26) och när AKI väl är plats samtalar vi om EP:n ”Björnligan”, som producerats av just Masse och Salla. ”Vad dom än skickar så gör jag nånting på det!” skrattar AKI när jag frågar om deras samarbete och hur projektet verkligen innehåller låtar, vilket inte är helt självklart i dagens musikklimat. I synnerhet berättelser som ”Ghettosaga”.

– Jag älskar själv den stilen av hiphop, där man berättar berättelser. Jag ville göra en sorts berättelse om hur folk blir mördare även om det inte går att förklara i en låt. Hur snabbt det kan eskalera. Det känns kul att göra såna låtar som har ett tema, det blir en liten utmaning också. Man måste fortsätta göra det kul för sig själv, så är det med all musik jag gör egentligen. Jag gör musik för mig själv, sen om folk gillar det så är det en bonus.

Salla håller med om min ganska slentrianmässiga analys av dagens hiphopscen.
– Det är motsatsen till mycket av musiken som kommer idag. Man kan väldigt tydligt se att vissa låtar som folk släpper är något som någon på skivbolaget tyckt att dom ska släppa. Det är så genomtänkt att man ska försöka återskapa en gammal hit. Hiphopen bygger ju ändå på det, men man har ju snarare försökt hitta en loop eller gammal sampling som kanske inte alla har hört. Nu handlar det mycket om TikTok, och så vidare. Man kan inte låta algoritmerna bestämma vad man gör för musik.

– Jag tror också att det är för att det har kommit in så mycket pengar i branschen. Det finns ett recept och då är det enkelt för folk att hoppa på det. Det här funkar oftast, menar Aki.

– Hiphop har blivit popmusik. Det var ju så förut, att popmusik skrevs efter ett recept. Nu är hiphopen också där, konstaterar Salla.

– Man måste ha roligt, det är det viktigaste, upprepar AKI och fortsätter.

– Jag blev stressad av det här med TikTok, det är liksom ”du måste göra det här, du måste göra det där”. Jag vill bara stänga av det där och göra musik för att det är roligt. Som tur är har jag människor som lyssnar ändå och inte bryr sig om TikTok och sånt. För det hade dödat min kreativitet helt, säger AKI.

– Men du har ju TikTok, visste du inte det? säger Masse plötsligt och drar på smilbanden.

– Har jag? svarar AKI förvånat. Alla skrattar högt.

Masse visar upp ett klipp där AKI rappar EP-spåret ”Lita inte på nån”, som har över 100 000 visningar på plattformen som på många sätt satt en ny prägel på musikbranschen. Enligt Salla är många låtar av AKI och Labyrint populära på TikTok, då användare gör videos med rader från låtarna. AKI menar att han ändå kan uppskatta fenomenet, då det bland annat hjälpt hans kanske största låt i karriären, 2012 års ”När solen går ner”, att återigen nå topplistorna på Spotify.

En stund senare sitter jag tillsammans med AKI i det lilla studiorummet för att fortsätta intervjun. Han berättar att låten hjälpte honom betala av skulder som han då hade dragit på sig.

– Det förändrade jättemycket. Jag var skuldsatt till lite jobbigt folk ett tag och sen hade jag lånat massa pengar för att betala dom skulderna, bland annat av mina barns mamma. Det var en sjukt skön känsla att kunna betala tillbaka dom pengarna. Sen öppnade den låten många dörrar. Jag tror Universal sa till mig att det var den bäst säljande hiphopsingeln sedan Fevens ”Dom tio budorden”, som hade något rekord innan. Jag är sjukt tacksam för den låten, den hjälper mig att betala mina räkningar fortfarande.

För precis som Dogge en gång rappade på ”Cashen dom tas”: ”Cred och respekt betalar inte mitt barns blöjor”. Även om AKI har en hel del av just det också. Utöver att vara en stor del av en av landets mest älskade grupper – som nästa år firar 15 år sedan debuten ”2009 Mixtape” – har han varit en bestående och trovärdig röst som de flesta, om inte alla, inom genren respekterar.

I somras fick han en väggmålning i Gottsunda och rollen som något av en inofficiell gudfader inom svensk hiphop förstärktes när han blev utsedd till värd för Spotifys hiphop-hyllning på Way Out West. En sent påtänkt fest som skedde under en annars anmärkningsvärt hiphop-fattig festival.

– Jag blev glad faktiskt, att dom kontaktade just mig. Det var en hedersbetygelse. Men det var stressigt. Vi gjorde det vi kunde av situationen. Jag tycker ändå vi fick dit skönt folk, Fille, Jaqe… men i efterhand känns det som att Way Out West borde gjort en jättestor grej, när dom ändå tajmade dagen. Egentligen borde det varit en scen som bara hade bokat rappare hela dagen. För hiphop är fortfarande det som ger dom mycket pengar. Och även om det var Spotify som till sist tog tag i det så tjänar dom också mycket pengar på hiphop.

Men hur minns du tillbaka på spelningen?
– Det som gjorde mig så glad då var att jag såg så många snorungar som kunde mina texter. Jag blev förvånad faktiskt! Man har inte så bra koll på vilka som lyssnar egentligen, men man tänker att det är folk som är lite äldre. Men nu såg jag folk som var 13-14 som rappade mina texter bättre än jag kan! Jag blev skitchockad. Så det var kul. Skithäftigt.

Och kanske är det någon slags renässans för äldre rappare på gång. Enligt AKI har han noterat denna trend även hos sin tonårsdotter, som bor i Chile tillsammans med sin mamma och lillebror.

– Det känns som att det är något som är på gång bland ungdomarna. Min dotter är ju 16 och det är samma i Chile. Helt plötsligt tycker hon att dom här artisterna som jag känner där är coola. ”Vadå, känner du honom?!”, typ. Och det är boom bap-rappare liksom. Men dom börjar bli coola för dom yngre nu och jag kan känna att det börjar hända lite här också. Folk tycker vi är coola igen. Hahaha!

Vi fortsätter prata om generationsglappet inom hiphop, som länge varit ett faktum men – som AKI själv är inne på – kanske börjar ebba ut efter några år av generationsmässiga frontalkrockar. En kontrast som AKI varit bäst på att reflektera kring och göra konst av. Bland annat på låten ”På min tid” där han står för en verbal dragkamp med drygt 30 år yngre Lil Ghettostar om vilket narrativ som egentligen hör hemma inom hiphop; det yngre eller det äldre. Svaret är förstås båda, även om det senare allt som oftast lyst med sin frånvaro. Tidigare i år efterlyste Nas just detta perspektiv när han uppmanade sina jämnåriga kollegor att släppa mer musik istället för att kommentera från sidlinjen. Något man sannerligen inte kan anklaga Aki för.

– Hiphop är en ungdomlig kultur. Våra hjältar börjar bli gamla nu. Ingen vet riktigt hur man ska bli gammal inom hiphop. Det är något nytt. Men för mig… hiphop är mitt liv så jag kommer bli gammal med det. Oavsett vad jag gör så kommer det alltid vara hiphop. Det är hiphop som har uppfostrat mig. Sen kanske man inte alltid kommer orka rappa, men jag har inga planer på att sluta. Just nu tycker jag det är skitkul.

En aspekt av detta är också att man automatiskt antar att alla äldre ogillar den yngre generationen. En del har säkerligen uppfattningen av AKI som en ”hatare”, en bitter gubbe som ogillar modern svensk rap. Men detta stämmer inte, utan den kritik som han själv riktat mot genren är väl genomtänkt och nyanserad.

– Jag tycker det är skitfett. Även den mest hardcore gangsterrapparen, vi alla beskriver samma sak från olika vinklar bara. Det är inte oss man ska attackera i det här, eller vända oss mot varandra, menar han och kommer in på ett närliggande och på många sätt oundvikligt spår.

– Jag har sagt nej till så många tidningar under hela den här mordvågen i Stockholm, där dom vill att jag ska yttra mig på något sätt om hiphopens koppling till det och jag har sagt ”tack för att ni frågade, men jag ser ingen koppling”. Fan, kontakta kriminologer. Det finns tillräckligt med forskning som kan beskriva vad det är som händer utan att vi ska försöka skylla på rap. Vissa människor kommer slå sig själva i huvudet om du säljer dom en hammare, säger han och menar på att mycket beror på hur man väljer att tolka musiken – men också hur mycket man förstår om genren och kulturen.

– Man får inte glömma att anledningen till att ”gangsterrappen” är så stor är på grund av att hela vita Sverige lyssnar på det. Det är inte vi i förorterna som lyssnar på det varje dag, hela tiden. Om jag ska kritisera hiphop på något sätt så är det inte ens musiken jag kritiserar, utan vad som får uppmärksamhet och vad publiken lyssnar på. För dom ser inte allt det andra.

Några som han hellre riktar kritik mot är medier – och då pratar vi inte bara kvällstidningar. De senaste åren har också sett allt fler konton på plattformar som Instagram och YouTube göra innehåll av brott och kontroverser, inte sällan inom hiphop.
– Alla jagar klick på samma skit. Tidningarna, alla som ska spela smarta på Instagram och lägga en snygg bild på sig själv och prata om hur bra dom fattar situationen kring gängen. Det är sjukt att barn som dör har blivit underhållning och något som folk tjänar pengar på, säger han uppgivet.

Vi fortsätter prata om svensk hiphop och vart den är på väg. På introt till ”STHLM SNDRM” rappar AKI ”kommer huset vi byggt rasa innan vi hunnit ut?”. Och det finns fog för oro som hiphopälskare. I Sverige har flera av de största artisterna lagt ner eller försvunnit från radarn. Einár sköts till döds kort efter sin 19-årsdag. Globalt finns också varningstecken. Nyligen gick berömda skivbolagsbossen Jimmy Iovine ut och konstaterade att artister idag ”hellre vill vara kända än bra”. Juicy J uppmärksammade i samma veva att hiphopförsäljningen gått ner med 40%, samma år som det tog rekordlång tid för en raplåt att inta förstaplatsen på Billboard. En lista som annars dominerats av hiphop de senaste åren. Artisten som lyckades få den första Billboardettan sedan augusti i fjol? Doja Cat.

– Det är väl att samhället dalar av överlag. När det är situationer där ungdomarna inte ens kan vara i sin egen ort, då speglas det i musiken. Sen kan jag fatta den kritiken mot hiphop och ta åt mig av den själv ibland. Jag håller med, jag har barn i tonåren och jag vill inte att dom ska bli matade med det här negativa hela tiden… men det är där man som föräldrar kanske får se till att dom förstår vad det här är och vad det kommer ifrån. Och om du inte förstår hiphop så kanske du ska fördjupa dig och visa att det finns annan typ av hiphop också.

AKI själv har genom sin karriär levererat lika delar hoppingivande som samhällskritiserande texter, både med Labyrint och som soloartist. Ibland politiska, ibland samtidsskildrande. Av förklarliga skäl har texterna på senare tid varit nästintill dystopiska. På ”Björnligan”-spåret ”Björnen i rummet” rappar AKI om folk som går på minnesstunder efter mord dom varit med och planerat och på sommarens Mack Beats-producerade EP ”STHLM SNDRM” återfinns en av årets starkaste låtar i form av ”Släppa din hand”. En låt som skulle kunna tolkas som en ”I Used To Love H.E.R.”-historia om hiphop, men som i själva verket handlar om förorten.

– Det är därför jag inte säger något namn på någon ort i den. För jag vill att alla som hör den ska kunna koppla det till sin egen ort, för jag vet att det är jättemånga i både min ålder och yngre som relaterar till det. Som känner ”ey, jag älskar orten men what the fuck är det här?”. Förr i tiden tog alla hand om varandra, nu utnyttjar vi varandra. Det fanns en stolhet i att inte gola förut, nu känner folk säkert att ”varför ska jag inte gola?”. Till och med vi som känt någon slags stolthet i att det är så här vi lever, vi har börjat tappa hoppet lite. Det går väldigt snabbt nu innan man dör, förstår du? Jag vill flytta så fort jag kan och det tror jag dom flesta vill.

Ja, jag antar att det finns måste finnas en gräns för hur mycket du orkar skriva om det här också? Det är ett tungt lass, rent mentalt.

– Hundra procent. Det är därför nästa grej jag släpper kommer vara mest bars och kaxig rap. Det blir jävligt Sean Price-igt.

AKI:s nästa släpp blir en EP med Labyrint-kollegan Sai med titeln ”Makaroner & Ketchup”. En titel som inspirerats av en kommentar från ett fan, där personen använde det som en liknelse för hur väl duon passar tillsammans. Utöver detta åker Aki ut på en miniturné med Sai och Blen i december och januari. De bokade städerna inkluderar just nu Växjö, Göteborg, Malmö och Barcelona innan väskorna packas för den årliga resan till Chile. En plats långt ifrån Stockholm där han får återförenas med sina barn.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Anastasia Baranovskaia