Det har gått 20 år sedan Malmö-gruppen Advance Patrol debuterade med albumet ”Utskrivna” och blåste liv i stadens hiphopscen. För Kingsize berättar Gonza Blatteskånska, Juan Havana och Rodde om tiden runt skapandeprocessen, medlemmen Chafics bortgång, gruppens arv och den nya musiken man skapat under året.
20 år sedan ”Utskrivna”! Det är ett annorlunda samhälle idag, men på många sätt väldigt likt. Hur hade ni låtit om ni hade debuterat idag?
– Jag vet inte om jag hade gjort musik om jag var 17, 19 år idag. För rapmusik idag är inte så mycket hiphop, inte som det var när man var kid och kom in i kulturen. Då var det inte bara rap, det var dans, graffiti, breakdancing, dj:ing… det fanns en kulturaspekt. Det var det som drog in mig från början, minns Rodde tillbaka och skrattar när han berättar om sin resa inom hiphop.
– Jag började breaka men var värdelös på det så jag gick vidare till dj:ing men hade inte pengar till utrustningen. Jag försökte med graffiti men det var inte riktigt min grej och sen provade jag rap. Det var det jag fick bäst respons på och jag blev duktigare, så jag fortsatte. Jag vet faktiskt inte hur vi hade låtit idag. Kanske hade vi låtit som det gör idag, som kidsen gör det. Trap och bounce och sånt. ”The wave”. TikTok-rap. Vem vet, haha.
Gonza stämmer in.
– Ja, förmodligen. Är man ung så hoppar man nog på en wave. Hade vi släppt en platta på 80-talet hade vi nog låtit som RUN-DMC. Det är som kläder, man klär sig efter modet.
– Man är en produkt av tiden, lägger Rodde till.
Apropå det så är tiden kring er debut ingen munter historia, vilket porträtteras i ”Gå loss” (SVT-dokumentär från 2004, red anm). Hur minns ni den tiden?
– Jag minns att det var en väldigt jobbig period, på alla sätt. Allt ifrån att ta sig an sitt första jobb till att spela in på helger. Det var mycket resande. Man var ung, man hade sina första relationer. Att navigera i en grupp är inte det lättaste heller, med många unga egon. Du har en kompis som dör mitt i allt… när man jagar någon slags framgångssaga. Jag skulle inte säga att jag blir nostalgisk när jag tänker på det här projektet. Det är klyschigt, men det kreativa blev någon slags flykt och det var väl det som dokumentären fångade upp. Att man kan blomstra i allt mörker, säger Juan.
Gonza väljer dock att minnas det positiva.
– Sen visar filmen också en viss sida. Jag skulle hellre säga att vi varit blessed. Vi fick möjligheten att resa runtom i Sverige, att känna tillhörighet och få släppa en skiva. Sen att det finns en annan sida av myntet med Chafics bortgång och skivbranschen… det är en del av det. Men det är inte hela storyn.
Rodde, hur ser du tillbaka på ditt beslut att lämna gruppen i samband med skivan?
– Det var ju rätt där och då. Men det var ett impulsivt beslut och inget jag hade gått runt och tänkt på. Det var en period med mycket upp och ner på kort tid, både personligt och karriärmässigt. Med facit i hand kanske man hade gjort saker annorlunda, man hade kanske inte varit så impulsiv och stolt som man var då. Men det är också en del av historien, du vet, 20 år senare.
Han lyfter också de goda stunderna med AP och att beslutet att lämna ledde till andra bra saker. Efter avskedet flyttade Rodde, som också är känd som Rock-A-Spot eller Rocc Spotz, norrut till Helsingborg där han träffade numera bortgångna DJ Devastate och Elite Fleet-crewet som fick honom att börja rappa på engelska igen. Detta skulle sedan leda till spelningar runtom i Europa med Chuck Rukkuz, K Sluggah, Maylay Sparks och Muddy Fatique-kollektivet.
– Det blev som en förlängning av AP där jag fått se världen lite mer. Så i det negativa finns det också positiva saker som föds. Hade jag fått göra om det hade jag kanske försökt stanna kvar och lösa problemen vi hade, men då hade jag inte haft mina relationer med Muddy och kanske aldrig fått träffa Devastate, som var en viktig person i mitt liv dom åren. Han lärde mig mycket om hur man kunde göra independent-hiphop från Sverige och sprida det i Europa. Att det fanns ett sätt. Han och Maylay Sparks öppnade upp den världen för mig. Så den delen är jag ändå tacksam för.
Fanns det några andra grupper den här tiden som ni jämförde er med eller såg som konkurrenter?
– Kanske inte jämförde, men absolut konkurrerade med var ju dom från samma våg som Ison & Fille, Fjärde Världen, Fattaru… Mobbade Barn med Organismen var också poppin’ på den tiden. Men vi kände nog mer att vi gjorde vår grej. Just att vi är från Malmö och vi pratar som vi gör… vi är ju lite annorlunda här i Malmö, vi beter oss lite annorlunda och tänker lite annorlunda. Det gjorde att vi inte kände att vi behövde konkurrera utan kände att vi kunde tillföra något som var unikt, menar Rodde och fortsätter:
– Så jag kände inte att vi konkurrerade mer än att om vi var på festival så ville vi ju göra en fetare liveshow än alla andra. Och dom var ju hur duktiga som helst. Jag kommer ihåg att Fattaru hade en riktigt bra liveshow och Ison & Fille var ju najsa sen dag ett, så det fanns definitivt en competition-aspekt, men jag kände mer att det var av kärlek och dom var alltid glada att se oss. Jag tror vi var ganska uppskattade och vi uppskattade dom också. Det var mer brödraskap än competition.
Ni är, tillsammans med Timbuk, kanske de viktigaste rapparna från Skåne. Mycket tack vare ”Utskrivna”. Men kan ni känna ibland att ni inte fått tillräckligt med cred?
– Jag skulle inte säga att jag går runt och funderar så mycket på cred eller vem som inspirerats av vem, det handlar mer om relationer. När man är kreatör så tänker man inte på vad andra visar upp på sina vernissage. Jag kan vara ett fan av Ison & Fille och Timbuktu på den tiden, det kan vara en broderlig känsla. Men jag går inte runt idag och tänker på att vi inte blivit tillräckligt omnämnda, det är inte min filosofi. Jag vet vem jag är och vad jag bidragit med. Och jag vad fortfarande gör för att pusha den här kulturen jag älskar, menar Juan.
Men Gonza håller delvis med.
– Jag kan ibland känna så. I dokumentärer och hiphopböcker blir vi inte omnämnda. Jag vet inte varför och det spelar ingen roll, men när jag pratar med Stor och han säger att ”AP är the shit!”, eller Aki från Labyrint… det är där vi får höra det. Det viktiga är att vi får höra det av namn som Stor, Pato Pooh, Linda Pira, Dani M, hela den generationen… dom älskar oss! Och dom har sagt det till oss. That’s enough, liksom. Innerst inne så vet vi.
Rodde delar synen att det viktiga är att kollegor och fans uppskattar det dom gjort.
– Vi träffar ju många av dom här ofta. Jaqe, Pap & Emblem, Rankz… Malmö är en liten stad och genom åren har vi fått den bekräftelsen genom folket och generationen som kom efter. Att ”Utskrivna” var en inspiration och bekräftelse på att dom också kunde göra det. Det är nog den största bekräftelsen, större än plaqs och siffror och försäljning. Det är det viktigaste för mig personligen.
Oavsett utmärkelser och cred har tiden utvisat att ”Utskrivna” stått fast som en viktig pelare i svensk hiphophistoria. Det firas i höst med en jubileumsutgåva av skivan där albumets 17 originalspår återutges tillsammans med ”Välkommen till Malme”, ”Området e på plats”, ”Para Ti”, ”Rock & Juan”, ”Vem vill hem” samt b-sidan “Farbror Blå” från samlingen ”Ordkrig”. Dessutom: två helt nya låtar producerade av Masse.
– Att folk 20 år senare fortfarande har intresse och uppskattar det känns nice. Speciellt när det är 50 år av hiphop. Det känns nice att ha sin del av dom här 50 åren att fira. För min del känns det i hjärtat. Det bekräftar mycket skit man gick igenom när man var yngre och kanske inte visste vad det skulle leda till och bli. Ur många aspekter var det värt det. Vi är bara glada att få den här möjligheten att representera vår musik igen, 20 år senare, med lite nya låtar, säger Rodde.
De nya låtarna heter ”Tiden står still” och ”Döma och peka”. Om den förstnämnda berättar Gonza:
– Den kom fram rätt naturligt. Ledordet var att vi är fuck-ups! Att vi är vuxna nog att erkänna våra misstag. Två steg fram, tre steg bak liksom. Och det är okej. Samtidigt som Juanito lyfter upp hoppet och viljan att kämpa vidare. Han sluter cirkeln jävligt bra.
– En typisk AP-låt, egentligen, lägger han till och skrattar.
På ”Döma och peka” blir attityden hårdare och något mer allvarlig. Rodde behandlar svek och cynism, Juan kritiserar rättssystemet och Juans dräpande vers om dagens hiphopkultur talar för sig själv.
– Den här låten reflekterar väl lite ”growing pains”, det vardagliga. AP har alltid gjort musik om saker som är naturliga att prata om för oss men vi har haft turen att folk kan relatera till det. Vi rappar om saker vi lever istället för fantasier, vilket kanske är det som spelas mest annars, menar Rodde.
Juan fyller i:
– Det är som Rodde säger, det är en blandning av känslor som man försöker få ner på papper. Jag highlightar grejer som påverkar mig. ”Döma och peka” handlar väl lika mycket om telefonen, att man dömer och pekar på skärmen. Vad gäller kulturen så är den självkritisk i sig och idag har vi hiphopexperter som jobbar på SVT och andra medier som har stor kärlek för hiphop, men dom är inte hiphoputövare. Där någonstans känner jag att min text växer fram. Att man äter på en kultur men man vill inte ta del av uppförsbackarna. Man gillar att rappa men man uttalar sig knappt när politiker skyller sociala problem på kulturen. Där någonstans växer den känslan som många kan relatera till tror jag.
Det är tydligt att gruppen än idag har mycket att säga – och att man gör det lika angeläget, snyggt och intressant som får 20 år sedan. Och kanske får vi ett helt nytt album av Advance Patrol inom en överskådlig framtid.
– Kanske! Det var inte bara dom två låtarna vi spelade in. Vi har varit i studion i några månader och träffats så ofta vi kunnat. Det har varit roligt att plocka upp där vi slutade och vi känner att det finns en publik som fortfarande är intresserad av AP-musik. Det känns roligt, allt det här är en bekräftelse på det. Så länge intresset finns kommer vi fortsätta göra det. Och även om intresset inte finns kommer vi fortsätta göra det, skrattar Rodde.
– Om du vill ha konkreta grejer så kan jag säga att vi har 5-6 låtar inspelade med AP. Jag vet att Rodde sitter på ett helt album. Jag har spelat in lite med Masse… Vi har grejer liksom. Sen när och hur och vilken skepnad, det får vi se. Imorgon kanske vi blir ovänner så skrotar vi hela skiten! skrattar Juan innan Rodde avslutar med att sluta cirkeln till där vi började.
– Så länge man är sig själv och så länge man uttrycker sig utifrån sig själv och det man vill göra så kommer det alltid passa i tiden, det kommer aldrig vara utdaterat.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild
