Från Kingsize Magazine #2 2024.
2Pac släppte ”Dear Mama”. Ken Ring skrev ”Mamma”. Adam Taal tar det ett steg längre genom att släppa ett helt album och Sveriges första musik- och bordtennisfestival till sin mors ära. För Kingsize berättar han om kopplingen mellan Katarina och pingis och varför albumet släpps nu – tre år efter inspelningen.
Det har gått närmare nio år sedan Adam Taal, då under namnet Adam Tensta, släppte sitt senaste album. Sedan 2015 har hans fokus framförallt varit på andra, både på grund av egna val och på grund av vad livet valt att erbjuda. Året efter det senaste albumet kom hans första barn, dottern Valma, och samma år gick hans mamma Katarina bort.
2017 startades skivbolaget Järn och likaså musikbranschutbildningen FRAMÅT; en rikstäckande utbildning i musikentreprenörskap för ungdomar mellan 15-29 år. 2021 kom hans andra barn, vilket sådde ett frö som ganska snabbt formades till albumet ”Katarina”, som släpptes i början av maj. Ett album som kapslar in deras relation till varandra såväl som vad hon betytt för honom både innan och efter hennes bortgång.
– Jag spelade in plattan 2021 och det tog mig 20 dagar, in total. Det kändes angeläget och jag hade min son som låg där på soffan medan jag spelade in, så det blev verkligen en family affair på alla sätt och vis, berättar han och pekar på den svarta lädersoffan jag sitter på i den lilla studion vid Fridhemsplan som byggdes året innan.
– Att få behandla min och min mammas relation i den här formen och samtidigt ha min son här kändes som en speciell inramning.
De flesta föräldrar vet att när man själv får barn så börjar man fundera på vad man vill ge vidare – och inte vill ge vidare – från sin egen uppväxt. Hur ens egna föräldrar agerat och hur det i sin tur format en som person. Adam menar att föräldraskapet inte nödvändigtvis öppnade upp känsloportarna som ledde till ”Katarina”, utan att det varit ständigt pågående tankar och känslor han levt med.
– Per automatik så får man ju ett annat perspektiv och en annan vinkel på tillvaron. Men jag tror det där är tankar man går med generellt. Redan innan jag fick barn tänkte jag på hur mitt föräldraskap skulle se ut, berättar han och fortsätter:
– Vad gäller innehållet på plattan är det egentligen bara tankar och känslor som jag har haft över tid, så det är ingen terapisession-grej. Det är tankar som jag har haft nära mig. Jag brukar inte använda musik som terapi, som man hör vissa referera till. Men dock som en förlängning av henne och vår historia. Det har blivit viktigt för jag ser det med stora ögon av stolhet att få skrika hennes namn. You know, det är min uppgift.
För Adam är det framförallt hans mamma som varit en stor trygghet i hans liv. Trots att den ekonomiska aspekten och, till viss del, fysiska närvaron var bristfällig. Men många gånger kan emotionell närvaro och tillit räcka långt – kanske till och med längre. Han berättar att stödet och tilliten alltid fanns där och att hon alltid backade hans dröm. Bokstavligen talat.
– Hon har sålt flest RMH-mixtapes av alla. Man kan inte säga nej till en mamma som kommer och säljer mixtapes på ålderdomshemmet! Haha.
Men det var med viss tillförsikt han gav sig in i projektet. Mycket på grund av en gammal princip gällande just mammahyllningar.
– Jag har haft en princip genom mitt artisteri att, fan, det kan bara finnas en mammalåt. Och den har jag redan avverkat på första plattan. Så jag fick utmana dessa föreställningar lite genom att göra hela det här albumet om henne. Då kommer man också på att formen kan vara hur som helst och det finns tillräckligt mycket för att göra tusen album. Nu har ännu en dimension och en dörr öppnats, som tidigare varit låst. Det blev mer värt nu. För det blev inte urvattnat, som jag var rädd för från början.
Du går också vidare från artistnamnet Adam Tensta, delvis för att du inte bor där längre. Kan man säga att du lämnar en stor del av dig själv för att presentera en annan?
– Jag tror att det kommer bli svårt för någon att glömma det, haha. Även om man tillhör en yngre generation som inte nödvändigtvis lyssnat på min musik, så har dom hört namnet. Så det kommer jag inte ifrån. Sen är bara frågan om jag kan göra lika stort avtryck den här gången, eller inte. Men det är det som är spännande.
Det är ett högst personligt album, på gränsen till internt. Hur tänker du att dina lyssnarna ska ta emot skivan?
– Det vet jag inte. Det har jag inte tänkt på och det är inget som är värt att tänka på. Antingen kommer dom fatta nu eller så kommer dom inte fatta nu. Dom kanske kommer fattar sen. Jag kanske inte kommer fatta sen! Men det är det som är det roliga, haha.
Som du sa i en annan intervju nyligen: ”Det är historien som är viktigast, inte hur många man berättar den för”.
– Exakt så. Ibland brukar jag tänka att det är fett random att jag fick så stort genomslag som jag fick. Jag tycker det är fett random för jag tänkte inte att det skulle gå så. Med det sagt är jag tacksam för att jag har fått utforska världen med den här skivan (”It’s A Tensta Thing”, reds anm) som vi inledningsvis spelade in i garderoben, you know. Det var tio år av att göra felbeslut som ledde fram till att man gjorde en rätt sak. Det där är nånting som många kanske inte vet om för att den berättelsen inte har berättats. Och alla drömmar som hann slockna på vägen.
Men är det inte det också som är framgångsreceptet många gånger? Att kompromisslöst göra det man verkligen känner att man vill få ur sig? Nu kommer jag osökt till Childish Gambino, men jag tänker att han inte gjorde ”Awaken, My Love” med ambitionen att toppa listorna men ”Redbone” blev en världshit ändå för att folk älskade den. Det finns ju många exempel på det.
– Kanske. Sen finns det många exempel på motsatsen också.
Sant.
– Om man gör en snabbanalys av svensk ortenrap idag, med perspektiv från fem år bakåt i tiden, så känns det som att det finns tusen sätt att göra saker på nu. Den friheten är anmärkningsvärd. Att man kan göra på det så många olika sätt.
Apropå soundet, kan du berätta lite om hur du landade i det? ”PILLS” tycker jag påminner mycket om just ”Redbone” medan resten är väldigt svävande med många olika inslag.
– Jag vet inte, jag tänkte inte så mycket på det. Jag hittade en röd tråd i första låten som jag gjorde, vilket var ”The Great Escape”. Så allting är byggt utifrån den egentligen och den vibe jag ville hitta. Det är nånting med att kunna göra det själv som gör det mycket mer direkt. Jag behöver inte vänta på någon, menar han och återkommer till valfriheten inom musiklandskapet av idag.
– Jag har gjort album så många gånger och laborerat med så många olika sätt att göra album på… jag har skrivit ett helt album från ett koncept, jag har skrivit från en titel, jag har skrivit från första till sista låt, jag har skrivit på A4-papper. Nu har jag gjort det här albumet utan att skriva nånting. Just nu kändes det angeläget och nära. Så nära kärnan som jag har kommit, någonsin, tror jag.
I slutet av ”The Great Escape” hörs också en av Adams stora inspirationer: Frank Ocean. I ljudklippet pratar han om sin konst på ett sätt som på många sätt stämmer överens med inramning på ”Katarina”. Det är också en artist som, precis som Adam, alltid sett sin konst som mer än musik och inte sällan kompletterat den med innovativa drag för att skapa en kontext. Även så har Adam gjort. Han berättar om kopplingen mellan hans mamma och bordtennis, som legat till grund för ”Katarina Cup” – landets första musik- och bordtennisfestival.
– Det hela är byggt på ett scenario som jag var med om när jag var typ tio eller elva. Jag gick väl i femman och kom hem efter skolan en helt vanlig dag. Mamma stod i köket och hade något annorlunda i sin blick, hon stod och kollade ut genom fönstret mot lekparken utanför. Sen vänder hon sig om och säger: ”Adam, ska vi gå och… spela pingis?”. Det var så random. Men vi gick ner och spelade och det visar sig att hon är helt sjuk, du vet. Hon slaktade mig helt. Och det var ändå i min prime när man spelade på varje rast.
Pingismatcherna mellan son och mamma blev en återkommande tradition, men det skulle rota sig djupare än så i Adams medvetande.
– Det var en intressant aspekt att få lära sig något om en person som man har levt hela livet med, men inte hade någon aning om. Alla som kände henne kan säkert intyga att det känns så jävla random att hon skulle vara fett bra på pingis. Så jag tänkte mer på det där och att man kanske spelar pingis nu för att komma närmare henne… alla dom tankarna.
– Men också det bredaste perspektivet, att bordtennis faktiskt är den folkligaste sporten. Alla har spelat, basically. Eller hur? Det är inte en materialsport på det sättet. Det finns rack i omlopp och fanns det inte det spelade folk med böcker eller handflatan. Det finns så många moments i ens liv som är runt pingisbordet. Så det känns som en fett sympatisk grej, samtidigt som att det finns work to be done.
Adam syftar på att de flesta som spelat pingis inte spelat för en klubb i samma utsträckning som till exempel basket, fotboll och ishockey.
– Det fanns fett många som var tunga, men ingen har tagit det vidare. Vägarna in för folk i utanförskapsområden kanske inte har varit så tydliga. Så jag ville göra något i den andan för folk som är i den åldern och är intresserade, säger han och tillägger:
– Så då ringde jag till J-O Waldner, helt enkelt. Haha!
Ja, för vad annars gör man än att kontakta landets mest meriterande och ikoniska pingisspelare, när man ska anordna Sveriges första bordtennis- och musikfestival? Jo, man kontaktar också Stiga, det svenska världsledande företaget inom sporten. Och förstås, SBTF: Svenska Bordtennisförbundet. ”Katarina Cup” blir en turnering för alla som går i femte- och sjätteklass, precis samma ålder som Adam var när han mötte sin mammas blick i köket den dagen. Lägg därtill en lineup som i skrivande stund består av Erik Lundin, L1NA och Adam själv.
– Det blir också ett sätt att få hennes namn att finnas kvar. När musiken tonat ut så finns det här kvar liksom. Det är också den ultimata förlängningen av henne för hon var verkligen spindeln i nätet på många sätt. Planen är att göra ”Katarina Cup” till det officiella skolmästerskapet i Sverige. Om tio års tid så kommer det vara som ”Gothia Cup”.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: John-Jamal Gille
