To Pimp A Butterfly. De senaste dagarna har hiphopvärlden gått “bananas” efter releasen av Kendrick Lamars nya album. Med all rätt. Albumet är av allt att döma en de mest genomarbetade skivprojekten vi fått ta del av på senare år. Jag tillhör den försiktigt positiva skaran. Men efter överraskningsreleasen i måndags har media inlett en tävling att tolka skivan på snabbast, bäst och “rätt sätt”. Liknelser. Paralleller. Floskler. Snabblyssning. Kvicka slutsatser.

Den digitala eran ställer höga krav på musikjournalister/skribenter/recensenter att leverera med kort varsel. Trenden att “chocksläppa” skivor är dock direkt implicerat med en problematik där möjligheten till eftertanke och reflektion reduceras kraftigt. För både musiker, media och människor i allmänhet. Trenden är förhärskande; information ska processas allt snabbare i allt större mängd.

Rimmar det med ambitionen och den tidsrymd Kendrick Lamar (och andra artister) lägger ner på att skapa sin musik?

I brytpunkten för den CD/vinyl-dominerade eran i mitten av 90-talet har jag personligen mina bästa minnen av skivor. Under en tid då varken Napster, Spotify eller torrents gjort intåg i våra medvetanden. När man skramlade sina sista slantar och fick stå och väga för/emot för ett visst antal album och 12″or på Pitch, Mega Skivakademin eller Street Level. Med 500-lappen man hade avvarat för vinyl, vilka skivor fick slinka ner i påsen? De plattor som valdes ut fick ofta en särskild betydelse. En tidsperiod. En sorglig händelse. En sommar. Minnen med polarna. Festivalhäng. Själv hade jag ett antal skivor som jag först fick en ambivalent relation till då artisten valt att utveckla en eller flera aspekter av sitt skapande till “den nya skivan”. Särskilt minns jag Redman och hans klassiska Muddy Waters. De första två singlarna som kom i slutet av 1996/ början av 1997 “It’s Like That (My Big Brother)”och “Whateva Man” fångade mig inte helt och hållet. När skivan slutligen släpptes sommaren 1997 var det ett kritiskt jag som först spelade skivan. Första, andra och tredje lyssningen fångade mig inte alls. Sedan hände något. Sakta började skivans koncept, texter, beats att växa. Det tog veckor för att inte säga månader. I dag är den skivan ständigt återkommande på skivtallrik, i hörlurar och i bilstereon. En klassiker som fick chansen att växa sig stark. Kanske lika många timmar som Redman med vänner faktiskt lade ner i studion på att skapa musiken?

Jag unnar alla hiphop-fans i den digitala eran 2015 att få uppleva känslan när musik växer i takt med lyssnadet, i ett musikklimat av idag där skip-knappen ständigt är tillhands. Tålamodet finns (av förklarliga skäl) inte idag när tillgängligheten och den aldrig sinande floden av musik sköljer över oss dagligen.