Kingsize är naturligtvis under veckoslutet på plats i Göteborg och bevakar Way Out West. Följ @kingsizemag på Instagram för uppdateringar av bilder + videoklipp.
Konsertrecensioner Way Out West – torsdag 13:e augusti:
ILOVEMAKONNEN
Scen: Linné
Mikrofonen testas, folket samlas och DJ:n startar spelningen med att bjuda publiken på toner av Lil Wayne, DMX och Biggie. Sedan kliver ILoveMakonnen själv in på scen till ett högljutt jubel bland de närvarande och han är inte sen med att sätta igång. Han är både energisk och taggad, vilket märks på hans ständiga rörelser. Ungefär tjugo minuter in i spelningen märker jag dock att klungor av folk runtom mig börjar fokusera på annat, i väntan på låten man egentligen kom dit för. OVO-medlemmen fattar vinken och återfår publikens uppmärksamhet när han spelar en tjugo-sekunders teaser av mega-hiten ”Tuesday” som sedan går över till den nästan ännu mer laddade ”I Don’t Sell Molly No More” som tillslut överröstar den förstnämnda singeln och var i mångt och mycket, kvällens publikfavorit. ”Best crowd ever” proklamerar amerikanen för Linné-tältets åskådare när han snapchattar sig själv ihop med kvällens publik. Det märks tydligt att han själv sett sin utveckling och går troligen ifrån spelningen med ett leende på läpparna.
// Blerim Mehmeti
FKA TWIGS
Scen: Linné
Hon hade mig och publiken redan vid testandet av ljudet. När den hajpade nykomlingen sedan dyker upp till ett sprakande men samtidigt hypnotiserande ljusshow i takt med tonerna av Lucki Eck$ kraftfulla singel ”Ouch Ouch”, ja då märker jag att det inte är vilken musikspelning som helst jag har framför mig utan en liveshow av yppersta världsklass. Förutom en magisk sångröst bjuder den brittiska sångerskan på en sagolik koreografi som går hand i hand med de mörka trumljuden och de ständigt laserblinkande röd-blå-vita ljusen. Ungefär mitt i spelningen tar hon sig tiden att presentera sina medarbetare och debuterar till publikens förvåning, en ny singel från den kommande EP:n ”Melissa” vilket möts av ett stort jubel. Innan spelningen är helt slut erhåller hon en minutlång stående ovation av i princip samtliga i publiken där hon tackar ödmjukt, likställer åskådarna med dem i sin hemstad i England och avslutar med singlarna ”Two Weeks” och ”How’s that”. Hon har bevisat för mig och alla andra på Way Out West att hon är en liveartist i yppersta världklass.
// Blerim Mehmeti
VINCE STAPLES
Scen: Panama
Låtlistan och energin var där, men inte rösten. Nej, såhär i efterhand hade Vince Staples första Sverigebesök gärna fått vänta på sig. Ur 22-åringens sjukdomsdrabbade hals kommer ungefär hälften av texterna ut, medan DJ:n fyller i med resten. Den andetagslösa rappen som är en stor del av genombrottssläppen ”Hell Can Wait” och ”Summertime ’06” är som bortblåst och gälarna är igentäppta för kvällen. Staples har ju låtar som kan lyfta taket på vilket ställe som helst, och det hade kunnat gå om inte för den tappade rösten.
Likt en skadad fotbollsspelare som absolut inte vill bli utbytt linkar han sig igenom en på papperet stark öppning med ”Lift Me Up”, ”65 Hunnid” och ”Fire”. Men i samband med att ljudet också börjar spricka, ser Long Beach-rapparen plötsligt trött och uppgiven ut. Några låtar senare rushar han på processen och gör sig redo för sängen. Med ”Norf Norf”, ”Señorita” och ”Blue Suede” har han en avslutning som skräddarsydd för en dimmig konsertbarack och skulle vanligtvis mötas av vettlös allsång. Men inte ikväll. Konserten slutar dryga tio minuter innan avsatt tid och det enda man kan göra är att hoppas på att i framtiden få ta del av en frisk Vince Staples.
// Niklas Thander
FKA Twigz #wowgbg Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag)
Foto: Arman Tavakkoli
Foto Instagram: Mandy Heed
