Konsertrecension – CLEO på Debaser Medis, Stockholm

Förra månaden vann Cleo pris för ”Årets live” på Kingsizegalan. Ikväll visade hon varför närmsta konkurrent på sin höjd skulle få agera ljustekniker på hennes spelningar. Nathalie Missaoui är född att stå på scenen – med allt vad det innebär. I varven mellan att frenetiskt spotta ur sig verser som ”Hårt mot hårt”, för att lika naturligt framföra dansgolvsdängan ”Kär och galen”, påminner hon om den där favoritläraren man hade i lågstadiet när hon stolt presenterar sin nya backdrop och frågor om någon fotat solförmörkelsen. Allt är naturligt, bekvämt och opretentiöst.

Men Cleo är inte ensam på scenen. I vanlig ordning har hon med sina vänner och kollegor från Random Bastards, samt Broke ́n Tipsy, Dirty Jens, Jazzy Julle, Sabina Ddumba och Beri. Och även om jag inte tvivlar en sekund på att Cleo skulle klara sig
alldeles utmärkt på egen hand, finns en kemi mellan dessa som är underbar att skåda. Samspelet och lekfullheten, i kombination med fläckfri delivery gör denna kväll till något alldeles extra. Som Dirty Jens slängde ur sig någon gång under kvällen: ”Förstår ni vad ni är med om just nu?”

Det anmärkningsvärda är hur detta samspel lyfts av de närliggande, men ändå varierande uttryckssätt som präglar rapparna på scenen. Den funkiga framtoningen i Broder John & Friman, det trapiga i Erk och GonzaRa, det soulfunkiga i Jazzy Julle och Dirty Jens mixas tillsammans med Cleo och Beris tajta rap medan Broke ́n Tipsy föredömligt styr spakarna. Bakom sitt DJbås dirigerar de publiken med enorm känsla och får hela Debaser att vibrera av basgångar. Låtar som ”Tung du är” och ”Hoopdigga” får ett enormt lyft live och hela publiken är med och gungar.

I normala fall kanske man skulle kritisera det faktum att Cleos första ”egna” spelning i Stockholm inte kommer att handla så mycket om just henne. Men när det istället kommer att handla om kärlek och solidaritet, och det görs med den energi och glädje vi såg ikväll – ja, då finns det faktiskt inget att klaga på. Utöver musiken skulle jag inte kunna neka till den trötta titeln ”fotbollsnörd”, men jag ska villigt erkänna att detta var de bästa 90 minuterna jag har sett.
Och kanske den bästa svenska hiphopspelning jag har upplevt i mitt liv hittills.

Bästa låt: Omöjligt att välja. ”Zig Zag”, ”Tung du är” och ”Tagga ner”remixen var bläst, som GonzaRa hade sagt. Men om jag verkligen måste välja en: ”UÅ”. Jag svär att jag var redo att springa in på närmsta tatueringsstudio för att få loggan på min kropp. Och då har jag inte satt min fot längre upp än Härnösand.

Detta minns vi: Jag måste slå ett slag för Jazzy Julles och Dirty Jens Tupacflört ”HurVillDuHaDet” (med fulsång och allt). Otroligt härlig sekvens. Annars: Cleos öppning. Beris pondus. Den fem minuter långa danscyphern mitt i publiken. Glädjen. Energin!

Publiken: Fullt hus. Jag tror hela gänget blev lite överväldigade av all kärlek som visades av folket på plats. Det normala på spelningar är att drygt hälften lämnar lokalen ganska snabbt när sista låten är spelad. Ikväll rörde sig inte någon förrän de var säkra på att det verkligen var slut.